S som i Snorpan

Morgon. Det är oroväckande tyst från ditt rum. Jag passar på att läsa tidningen med morgonkaffet som jag aldrig annars hinner. Fastän jag vet att det tysta nog betyder bus. Alla kläder i garderoben utplockade i jakten på gröna skjortan. En jobb-bok fullstämplad med Pippi och Alfons-stämplar och en och annan Lilla Gubben. Leksaksvagnen demonterad lika effektivt som en stulen Mercedes i en viadukt i Rågsved. Fyra par strumpor på varje fot. Mina finskor på promenad. Datorn eller i-paden full eller tömd på meddelanden. Bankdosan som leksakstelefon. Men ibland händer anda saker.

Jag kikar in. Du sitter i den uppblåsbara bilen och skriver i en anteckningsbok. En likadan som jag har till jobbet som jag köpt i Frankrike till dig. Med stor koncentration målar du i den med en krita. Skriver du, frågar jag? Ja. S som i Snorpan, säger du och återgår till uppgiften. Ett stort blått streck med en stor blå klump brevid fylls ivrigt i.

En annan dag hörde jag ett samtal i ditt rum. Ställde mig på håll alldeles tyst för att höra. På golvet satt Jean-Francois (din favoritmjukishund) och några andra djur och lyssnade på en saga. Du läste Prick och Fläck degar. Nästan ordagrant reciterade du hela boken. Sida efter sida. Dom vita degbollarna ska in i ugnen och dom bruna i kylen. Så! Nu är det klart! Nu måste vi bada. Du är fläckig säger Prick.

Språk. Ord. Text. Jag hoppas det fortsätter vara viktigt för dig. Det gör världen lättare att förstå. Livet lättare att benämna och möjligheten att göra sig förstådd större.

 

Reiki

En vän ber mig gå reikihealing. I andra länder använder man det i samband med cellgiftsbehandling för att stärka kroppen. Många sjukhus i England erbjuder alla sina cancerpatienter sådana behandlingar. För att hjälpa till med smärtlindring hos sådana som jag. Sådana som ska dö av sin cancer. I Sverige är det inte en del av den palliativa vården. Än. Men forskningsprojekt är på gång.

Vi möts i det lilla behandlingsrummet som är fyllt av ljuslyktor. Inte för att det krävs ljus och rökelse utan för att elen inte fungerar som den ska. Jag får ligga på en bänk men har för ont i ryggen för att ligga på rygg. Han vänder mig på sidan och lägger sina händer här och där på kroppen. Det blir varmt. Det är som en lugn massage men ändå inte. Det pågår en timme och jag hamnar i ett tillstånd mellan sömn och vakenhet. Tankarna irrar och jag hittar inte tillbaka till starten. Glömmer andas som han sa. Känner det som om jag sover fastän jag är medveten om allt som händer. Det är obeskrivligt behagligt. Någon tar min stackars sargade kropp i sina händer och vill den väl. Det vill ju cellgifterna och Radiumhemmet också. Men dom bryter samtidigt ner det friska i mig.

Efteråt frågar han hur det kändes. Säger att jag ska gå hem och fundera om jag vill göra det igen. Säger att han tror att jag är mottaglig. Att han kan hjälpa mig. Att han kan få mig att må bättre. Ha mindre ont. Bli starkare. Friskare. Han säger att vissa till och med blivit botade. Han använder inte ordet botade. Men jag hör vad han säger. Fastän det egentligen är något annat han menar. Det handlar inte om att bota en sjukdom utan att göra människor friska. Jag vet det. Men en del av mig kastar sig över hans ord. Ingen annan har sagt det. Ingen har pratat om det på så länge. Den delen av mig försöker krampaktigt hålla tag i det som sägs. Uppfinna en lösning. Händer famlar och naglarna bryts mot den iskalla ytan som är hoppet. En dörr som är stängd. Jag knuffar undan armarna. Här och nu. Här och nu. Det går lättare och lättare nuförtiden. Min kropp mår bra i flera dagar efteråt.

Den andra gången är annorlunda. Jag försvinner inte iväg lika snabbt i tanken. Men så sätter han sina händer mot det ondaste i ryggen och lutar sig med hela sin tyngd. Det säger bara pang så är jag borta från rummet. Jag är på bron i Trosa. Bron som går över den gröna ån som sakta flytar fram mot havet. Bron som leder till Albins leksaksaffär. Dit vi brukade åka på somrarna. Den stora händelsen. En liten affär där allting rymdes. Gammaldags röra och blandning. Leksaker från golv till tak. Hålla in armarna för att inte riva något. Titta. Fingra. Drömma. Kanske få köpa något? Smurfarna kostade 14.50. Min mormor och morfar i hasorna. Löftet om att åka dit. Pirret i magen i bilen. I somras var vi där med din mormor. Affären är inte likadan men det finns fortfarande leksaker. Vi köpte ditt gröna Alfons Åberg paraply. Jag är på bron från ingenstans. Jag har inte tänkt på den. Jag har inte tänkt på något som lett till den. Ett tryck mot min rygg så stod jag bara där. Varma tårar rinner långsamt och tyst över mitt ansikte och fläckar kudden med mascara. Efteråt frågar han hur det kändes? Jag berättar om bron. Han undrar om det är en viktig plats och om det finns särskilda känslor som jag förknippar med den. Förväntan säger jag.