Bröllopsdag

Jag har små mål. Att vara vid liv vid olika högtider och dagar. Att se min nästa bok i tryck. Jul och nyår. Sportlov. Snö. Vårfåglar. Fotbollsmatcher. Gullvivor. De flesta ligger nära nära i tiden. För jag känner i kroppen vad som händer nu. Smärtorna ökar. Håret växer tillbaka. Kroppen återhämtar sig. Cancern också.

Nästa mål är pappas och min bröllopsdag. Det är inte långt kvar. Cancern kommer inte ta den ifrån mig. Jag tittar på fotot som bleknat i solen på mitt kontor. Konfettin som regnar. Februarikyla och bara axlar. Sol och snö. En lyckans dag. Som för pappa kommer att bli smärtans dag alla de kommande gångerna. Det finns ingen som ger mig hoppet att detta inte skulle vara den sista bröllopsdagen vi firar tillsammans. Ett stygn i pappas hjärta när andra ser en vanlig vinterdag passera. En saknad. Minnen som kanske känns ljusa sedan. Men inte nu. Skulden i mig att han kunde ha hittat någon annan. Sluppit allt detta.

Men i år når jag fram till vår dag. Ett mål är uppnåt.

Men hur fan firar man sin sista bröllopsdag utan att vara ledsen?

Saker jag ville lära dig

Jag vet att föräldrar tror att dom ska kunna lära sina  barn en massa saker. Men sedan när barnen är tillräckligt stora för att lära sig segla, knyppla, åka snowboard och slalom eller spela fotboll och hockey är barnen helt ointresserade och vill hellre spela gitarr eller dataspel. Några av dom saker jag hade velat försöka lära dig är att åka skidor. På längden då. Utför är ju skoj men vi vet alla att det finns andra som hanterat uppgiftenn att lära dig så mycket bättre. Abba som åker till Andorra och Engelberg och som vet allt om nya skidmodeller och inte slösar tid på att dricka glühwein och äta apfelstrudel – något som väl var de huvudsakliga skälen till att din mamma överhuvudtaget började åka slalom för länge sedan. Men längdskidor. Därför har jag tänkt att göra en instruktionsvideo. Där ingår även en vallakurs. Pappa och jag ska spela in tillsammans. Vi måste bara hitta en dag när vi är glada. Jag vill att det ska vara en rolig film. Inte en där du ser hur ledsen det gör mig att jag inte kommer vara med på riktigt.

Sedan funderade jag om det fanns något mer. Klättring kanske men du verkar redan ha bra koll på de grundläggande principerna. In med rumpan. Använd benen och titta vart du ska. Vi får se. Vi lägger filmerna i en fil som heter ”mamma lär Snorpan nya grejer”.

Igår var Abba på middag. Inte för att lära dig åka skidor men för att få träffas och leka med dig. Jag var chanslös i konkurrensen. Du tog tag i hennes hand och släpade iväg henne och ni byggde kojor, hoppade i säckar, klädde ut er och jag vet inte allt. Den sura Snorpan som huserat hos oss hela dagen var försvunnen och vi letade inte. När du somnat gjorde vi annat. Pratade sjukvårdsstrategier. Men innan dess gjorde vi lite jobb och var som vanligt. Bara vi. Det var så länge sedan. Jag glömde för en stund. Tappade bort rädslan för allt som växer i mig. Jag var bara vi med Abba. Och jag letade inte.