Vardag

Vi går till förskolan. Jag drar dig i den blåa pulkan. Vi sjunger Krakel spektakel. Kusin vitamin. Hej och håååå i gardiiinen den blååååå. Det är måndag. Framme vid grinden får jag inte upp den där korkade låsmojängen. Det är inte första gången. Sist lyfte jag dig över och klängde över staket efteråt. Sen kom Svens pappa och öppnade hur enkelt som helst precis sekunden senare. Ja ja…Så jag rycker i den några extra gånger men den verkar vara frusen på något vis. Du ser fram emot flygturen över och med kjol och kängor på blir min egen tur lite mer komplicerad än jag tänkt. Tjejkläder är ju inte så praktiska men skam den som ger sig. Du låtsas att det är vatten vi hoppat ner i. Att vi simmar. Vi gör simtag med armarna och du tjoar att det är lite kallt i vattnet. Du vinkar när jag säger hej då. Lysande glad. Din röda jacka. Dina svarta vantar. När jag går ser jag att jag har snö på kjolen. Tänker borsta bort det men kan inte. Jag vill inte borsta bort spåren av dig. Jag vill ha dig med mig hela dagen på jobbet. Jag saknar dig redan innan ljuden från gården förloras i vinden. Hela dagen gnolar jag Krakel spektakel som inte släppt taget om gardinen än. När du kommer innanför dörren hemma på eftermiddagen skrålar du: Krakel spektakel vad tänker du pååååååååå!? innan jag hinner säga hej.