Pippilotta

Vi tittar på Pippi. Det där avsnittet när det är kafferep hos Tommy och Annikas mamma. På vägen hem pratar Pippi med sin mamma i himlen. Hon går i en grön trädallé och hopsar framåt i gruset.

Pippis mamma är i himlen. Säger du.

Ja. Säger jag. Sedan kan jag inte hålla mig, någon del av mig måste prova att säga det. Börja att säga det.

Din mamma ska också till himlen. Säger jag.

Ja med pappa. Säger du.

Nej. Bara mamma. Säger jag.

Ja. Du är sjuk. Mamma har ont i ryggen. Säger du.

Det låter som om du förstår. Att du på något vis kopplat ihop det där med att vara sjuk och himlen. Men det är ju inte så säkert att det är så. Du härmar en massa saker vi säger. Testar ord och kombinationer. Förstår inte alltid innebörden i det du säger men får ihop meningar och slutsatser helt rätt. Och det du säger är sant. Jag har så jävla ont i ryggen. Jag äter maxdos värktabletter. Varje dag. Min läkare frågar om smärtnivåer och säger att det här ska vi fixa – men medan hon klickar på datorn och kollar mina recept funderar jag på marijuana. Vi pratar inte om samma sak. Hon förstår ingenting om vem som är jag. Vad jag är beredd att offra och inte. Snart är det dags för morfinbaserat tycker min läkare. Det tycker inte jag. Jag testar allt annat först. Tensapparat. Träning. Healing. Remiss till smärtklinik. Rödvin.