Stas

Så heter den nya skivan som en vän till en vän har gjort. Stasad. Som blodflödet strypt i en arm som nästan domnar. Som delarna av mitt liv jag försöker glömma och låta sova. Tumörerna. Sjukhusrummen. Nålarna. Värken. Att skära av kontakten dit. Dra åt remmen hårdare.

Musiken är mörk och ibland tung. Förut när jag var olycklig av helt andra skäl brukade jag använda hans – Osslers, musik som än mätsticka. Ett sånt där gult lackmuspapper man fick i kemin. Man doppar det i vätskan och ser vad som händer. Man slår på musiken och ser vad som sker. Orkar jag höra det här? Klarar jag att bära dessa ord och den stämning som för fram dem? Om jag orkar det. Då måste jag vara riktigt lycklig för det här är nästan outhärdligt. Så brukade jag tänka. Ett tag klev jag av spårvagnen flera stationer innan hemma. Gick i mörkret och småregnet. Tittade på ljusslingorna och julstjärnorna. Alla lampor i samma ton. Speglingarna i vattnet. Mina skor mot träbryggorna. Fram och tillbaka längs med kanalerna för att göra vägen extra lång. För att slippa gå hem. För att slippa någon timme i den där ytan. Med hans musik i hörlurarna. Tårarna. Jag höll på att bestämma mig. Bestämma mig för att inte stanna kvar i något som var good enough men som gjorde mig arg. Något som såg bra ut på pappret men som gjorde mig mindre. När beslutet hade mognat och jag byggt upp en tillvaro vid sidan av blev det möjligt att till och med nynna med. Utan en hård hand runt hjärtat. Jag skulle kunna bli lycklig någon annanstans. Med någon annan. Jag drog upp pappret ur vätskan och packade mina saker. Sedan hittade jag din pappa igen.

Nu har en ny skiva kommit. Jag funderar på om jag är lycklig. Jag är på väg till min kurator och läser om den i morgontidningen. Jag gråter och skrattar. Jag är arg och ledsen. Glad och fnissig. Varm och kall. Förbannad och uppgiven. Stridslysten och undflyende. Hoppfull och övertygad. Om än det ena, än det andra. Oftast kan jag välja känsla. Stänga av det ena eller det andra. Välja att vara glad med dig. För jag vill inte slösa min tid med att ha ont i magen och hjärtat när du hoppar runt med simglasögon, pepparkaskgubbemössa och sommarsandaler. Och jag älskar den förmågan. Att kunna välja det över sorgen. Men är jag lycklig? Skulle jag våga lyssna? Få veta hur det ligger till egentligen? Mitt i morgonbladets reportage finns några textrader från skivan:

Vår röda Renault blev krossad till skrot.

Maldes ner som dom drömmar jag har.

Tills ingenting

Ingenting

Är allt som finns kvar.

 

Jag viker ihop tidningen och står på Sankt Eriksplan en måndagmorgon och gråter.