Fanny

Vi känner inte varandra. Vi kommer aldrig att träffas. Inte här i alla fall. Du berövades allt ditt liksom jag nu berövas allt mitt. Av cancern. Någon jag känner har länkat en video med bilder av dig och en sång. Tillägnan heter den. Jag vet ju vad som hänt. Att jag kanske inte borde titta. Men jag tittar och lyssnar. Det är bilder på dig. På en scen, i en soffa, med väninnor, med vänner. Blommiga klänningar. Rött läppstift. Du som barn med en prickigkorvmacka. Du ler. På alla bilder strålar du. Det är svårt att förstå att du som ser så levande ut inte längre är här. Jag hör min hjärna mumla den idiotiska fras jag så ofta möter: men du som är så ung och stark det är klart att du klarar det här. Men det gjorde du inte. Inte du heller.

Ditt leende tränger igenom mina tårar. Jag tänker att om jag tittar på hela filmen så är det som att du lever lite mer. Att jag ser dig. Jag som inte träffat dig. Att vågorna bär dig till min strand. Det du varit finns en stund till. Hos mig. Du spelar roll. Fortfarande.

Ditt leende är med mig hela dagen.

Jag ska köpa prickig korv till Snorpan idag. Det tycker hon nog om.