Sara åker Emmas vasalopp mot cancern

Saras barndomsvän var 25 år gammal 2010 när hon fick diagnosen livmoderhalscancer. Tiden som följde genomgick hon operation, strålning och cellgiftsbehandling. Ett år senare fick Emma besked om återfall med spridda tumörer i buken. Precis som jag har Emma fått veta att läkarna inget mer kan göra. I alla fall inget som kan bota.

Trots detta vägrar Emma kompromissa med livet. Hon vill göra alla de saker som hon gjorde innan beskedet och fullfölja sina drömmar. En av dessa drömmar var att åka sitt tredje Vasalopp. Den 4:e mars 2012 satte Emma på sig skidorna och åkte 90 000 meter, från Sälen till Mora. Men Emma nöjde sig inte där… Innan loppet skapade hon en insamling till förmån för föreningen Ung Cancer. Genom Facebook och sin blogg uppmanade Emma allmänheten att köpa meter av hennes Vasalopp. Resultatet blev att Emma med stöd från massvis av människor, kända som okända, den 4 mars 2012 gled mål på en fantastisk tid. Sanningen är att hon faktiskt fick fortsätta en bra bit till efter att ha gått i mål för att åka alla köpta meter. Över 100 000kr samlade Emma in till Ung cancer. Efter ett tungt avslut på 2012 kommer Emma tyvärr inte åka Vasaloppet i år. Jag bestämt mig för att åka i hennes ställe. 24 februari 2013 kommer jag att stå på startlinjen till Öppet spår. Jag är inte på något vis skidåkare och behöver hjälp att orka! Därför tänker jag, liksom Emma sälja varje meter av mitt Vasalopp. För endast 1:- metern kan du ta mig en bit på vägen. Pengarna går självklart oavkortat till Ung Cancers verksamhet.
Hur många meter vill du köpa? 10, 100 eller 1000 – alla bidrag gör skillnad.
Sätt in pengarna på Ung Cancers bankgiro 705-8878 och märk din betalning med ”Jag köper xxx meter till Emma” Tack för ditt stöd!
Ps. Förra året bloggade Emma om sin sjukdom och vägen mot Vasaloppet. Följ med i denna starka kvinnas kamp på http://livmordet.blogspot.se/ ”9 mil…en paus från cancern”  om Emma. Lyssna på den på Sveriges radios hemsida Ds.

 

Denna text är hämtad från en facebooksida skapad av Sara. Stötta henne allt ni kan. Hejarop i Dalarna, en tanke om styrka i backarna och extra krut i låren för att inte trilla i utförslöporna. Slå på TVn på morgonen när loppet går och tänk på Sara som står i starten och småfryser. Ge henne i tanken en klapp på axeln och säg att du fixar det här, det är klart att du gör. Eller skänk ett par kronor till Ung cancer till hennes insamling.

http://www.facebook.com/events/461890813871689/478519565542147/?notif_t=plan_mall_activity

Vardag

Vi går till förskolan. Jag drar dig i den blåa pulkan. Vi sjunger Krakel spektakel. Kusin vitamin. Hej och håååå i gardiiinen den blååååå. Det är måndag. Framme vid grinden får jag inte upp den där korkade låsmojängen. Det är inte första gången. Sist lyfte jag dig över och klängde över staket efteråt. Sen kom Svens pappa och öppnade hur enkelt som helst precis sekunden senare. Ja ja…Så jag rycker i den några extra gånger men den verkar vara frusen på något vis. Du ser fram emot flygturen över och med kjol och kängor på blir min egen tur lite mer komplicerad än jag tänkt. Tjejkläder är ju inte så praktiska men skam den som ger sig. Du låtsas att det är vatten vi hoppat ner i. Att vi simmar. Vi gör simtag med armarna och du tjoar att det är lite kallt i vattnet. Du vinkar när jag säger hej då. Lysande glad. Din röda jacka. Dina svarta vantar. När jag går ser jag att jag har snö på kjolen. Tänker borsta bort det men kan inte. Jag vill inte borsta bort spåren av dig. Jag vill ha dig med mig hela dagen på jobbet. Jag saknar dig redan innan ljuden från gården förloras i vinden. Hela dagen gnolar jag Krakel spektakel som inte släppt taget om gardinen än. När du kommer innanför dörren hemma på eftermiddagen skrålar du: Krakel spektakel vad tänker du pååååååååå!? innan jag hinner säga hej.

Pippilotta

Vi tittar på Pippi. Det där avsnittet när det är kafferep hos Tommy och Annikas mamma. På vägen hem pratar Pippi med sin mamma i himlen. Hon går i en grön trädallé och hopsar framåt i gruset.

Pippis mamma är i himlen. Säger du.

Ja. Säger jag. Sedan kan jag inte hålla mig, någon del av mig måste prova att säga det. Börja att säga det.

Din mamma ska också till himlen. Säger jag.

Ja med pappa. Säger du.

Nej. Bara mamma. Säger jag.

Ja. Du är sjuk. Mamma har ont i ryggen. Säger du.

Det låter som om du förstår. Att du på något vis kopplat ihop det där med att vara sjuk och himlen. Men det är ju inte så säkert att det är så. Du härmar en massa saker vi säger. Testar ord och kombinationer. Förstår inte alltid innebörden i det du säger men får ihop meningar och slutsatser helt rätt. Och det du säger är sant. Jag har så jävla ont i ryggen. Jag äter maxdos värktabletter. Varje dag. Min läkare frågar om smärtnivåer och säger att det här ska vi fixa – men medan hon klickar på datorn och kollar mina recept funderar jag på marijuana. Vi pratar inte om samma sak. Hon förstår ingenting om vem som är jag. Vad jag är beredd att offra och inte. Snart är det dags för morfinbaserat tycker min läkare. Det tycker inte jag. Jag testar allt annat först. Tensapparat. Träning. Healing. Remiss till smärtklinik. Rödvin.

Stas

Så heter den nya skivan som en vän till en vän har gjort. Stasad. Som blodflödet strypt i en arm som nästan domnar. Som delarna av mitt liv jag försöker glömma och låta sova. Tumörerna. Sjukhusrummen. Nålarna. Värken. Att skära av kontakten dit. Dra åt remmen hårdare.

Musiken är mörk och ibland tung. Förut när jag var olycklig av helt andra skäl brukade jag använda hans – Osslers, musik som än mätsticka. Ett sånt där gult lackmuspapper man fick i kemin. Man doppar det i vätskan och ser vad som händer. Man slår på musiken och ser vad som sker. Orkar jag höra det här? Klarar jag att bära dessa ord och den stämning som för fram dem? Om jag orkar det. Då måste jag vara riktigt lycklig för det här är nästan outhärdligt. Så brukade jag tänka. Ett tag klev jag av spårvagnen flera stationer innan hemma. Gick i mörkret och småregnet. Tittade på ljusslingorna och julstjärnorna. Alla lampor i samma ton. Speglingarna i vattnet. Mina skor mot träbryggorna. Fram och tillbaka längs med kanalerna för att göra vägen extra lång. För att slippa gå hem. För att slippa någon timme i den där ytan. Med hans musik i hörlurarna. Tårarna. Jag höll på att bestämma mig. Bestämma mig för att inte stanna kvar i något som var good enough men som gjorde mig arg. Något som såg bra ut på pappret men som gjorde mig mindre. När beslutet hade mognat och jag byggt upp en tillvaro vid sidan av blev det möjligt att till och med nynna med. Utan en hård hand runt hjärtat. Jag skulle kunna bli lycklig någon annanstans. Med någon annan. Jag drog upp pappret ur vätskan och packade mina saker. Sedan hittade jag din pappa igen.

Nu har en ny skiva kommit. Jag funderar på om jag är lycklig. Jag är på väg till min kurator och läser om den i morgontidningen. Jag gråter och skrattar. Jag är arg och ledsen. Glad och fnissig. Varm och kall. Förbannad och uppgiven. Stridslysten och undflyende. Hoppfull och övertygad. Om än det ena, än det andra. Oftast kan jag välja känsla. Stänga av det ena eller det andra. Välja att vara glad med dig. För jag vill inte slösa min tid med att ha ont i magen och hjärtat när du hoppar runt med simglasögon, pepparkaskgubbemössa och sommarsandaler. Och jag älskar den förmågan. Att kunna välja det över sorgen. Men är jag lycklig? Skulle jag våga lyssna? Få veta hur det ligger till egentligen? Mitt i morgonbladets reportage finns några textrader från skivan:

Vår röda Renault blev krossad till skrot.

Maldes ner som dom drömmar jag har.

Tills ingenting

Ingenting

Är allt som finns kvar.

 

Jag viker ihop tidningen och står på Sankt Eriksplan en måndagmorgon och gråter.

 

Olika

På förskolan ska ni måla en hand och göra två avtryck på ett papper. Allas papper har två handavtryck av vänster hand. Ditt papper har ett avtryck av vänster och ett av höger.

På förskolan ska ni rita av era fotavtryck som pedagogerna klipper ut och klistrar fast på golvet som en liten stig av olika stora barnfötter. Alla fotavtryck visar små tår. Dina är stora och runda. Du har vägrat ta av dig mockasinerna.

Vi går på rytmik med bästisen som tycker det verkar vara en knepig grej. Du rockar loss på egen hand och sjunger ooompa oompa lilla apa högst av alla.

They told me to sit down so I stood up. Så står det på taket till en förskola nedanför Abbas jobb. Någon sorts konstinstallation.

Du har en tydlig egen väg just nu. Det säger säkert alla mammor och pappor. Men du är tjurskallig som få. Precis som jag. Inte alls som pappa som kompromissar och förhandlar och jiddrar. När jag tvingas pruta om en skål på en zouk i Marakesch säger jag priset jag vill betala om och om igen tills dom ger mer sig eller inte. Om inte går jag. Sedan kommer dom springande och vi gör affär. Ibland. Ibland inte. Men jag förhandlar inte och möts halvvägs. Det kan jag inte. Då lägger jag mig platt. Det är bra att vara bestämd. Om man lär sig att hantera det. Det tar ett tag.

Men det är bra att vara bestämd om vem man är och vad man vill, även om sättet man för fram det kan förfinas. Man får välja sina strider. Just nu strider jag med din farmor. Jag tycker att ”att vara flicka” kan betyda en massa saker. En flicka kan vara arg, söt, grym, glad, högljudd eller blyg. Hon kan klä sig i jeans, prinsessklänning eller thaiboxarshorts. Hon kan ha en monstermössa, en Pippimössa eller en rosa kaninmössa med långa öron. Hon kan jobba på kontor, som barnmorska, kassörska, austronaut eller brandman. Farmor tycker att riktiga flickor är tysta, snälla, söta, välkammade, har klänning och rosa mössa och jobbar som sjuksköterskor eller fröknar i en skola. För små barn. Varje gång du gör något av det nyss nämnda beröms du storartat. NU är du en RIKTIG flicka! Med betoning på nu som i äntligen. Eftersom hon tycker att vi försöker göra en pojke av dig. För oss är du klyshigt nog först och främst ett barn. För oss är det viktigt att du får välja hur du vill vara som flicka, tjej, kvinna, människa, barn och vuxen eller kanske i framtiden man. Det finns inte bara en ”riktig flicka-form”. Det finns massor. Vi vill visa dig alternativ. Vi är olika hemma hos oss. Allt är en diskussion och starka åsikter. En blandning. Att du väljer att ha mockasinerna på tänker jag är bra. Du vet att du har rätt att bestämma. Att allt inte måste vara lika.

När farmor kom hade jag satt på dig en klänning hon köpt till dig. Hon hade tittat ut den i butikens katalog. Den liknade ingenting du brukar ha på dig eller välja just då. Den var röd och hade rosa karameller och rosetter på sig. Brevid fanns en svart med en hund. Jag gav dig istället katalogen och frågade om du ville ha någon av klänningarna. Slug som jag är och full av baktankar. DEN, sa du och pekade bergsäkert ut den svarta. För att visa min goda vilja satte jag på dig klänningen när farmor kom. Trots att klänning och 2.5-åringar är en hyfsat dålig kombo. Särskilt när man vill gå på toaletten eller pottan själv 25 gånger om dagen. (Det blir lätt blött på kanten när den hänger ner.)Komplimangerna om hur söt du är och hur du äntligen blivit en riktig flicka haglar. Jag djupandas och lämnar rummet.

Hela tiden samma sak. När du är något: söt, gullig, snäll, arg eller ledsen. Då kommenteras det. När du gör något: klättrar, hoppar eller byter kanal på tvn till Bolibompa sägs ingenting. Flickor är, dom gör inte. Komplimanger för det farmor anser vara flickigt (söt, lugn) och sur min och hot om att ta tillbaka presenter om det pojkiga (arg, gapig) syns. Två dagar har dom varit här nu. Jag vet att det är kort tid som dom stannar. Att du inte hinner formas så mycket. Men du anpassar dig snabbt. Du vill ju att dom ska tycka om dig. Pappa har köpt en verktygslåda till dig, en sådan som bästisen har. Du hamrar och borrar och spikar och målar. Farmor och farfar skrattar så dom trillar av stolen. Jag tänker att jag får plocka fram de för dem pojkiga sakerna som de kan hantera. Jag ska bli brandman när jag blir stor säger du. Som Alfons Åberg vill. Jag ska släcka eld och inte vara rädd säger du på svenska när du kammar min peruk och låtsas klippa den. Åh vad bra du ska bli frisör som en riktig flicka säger farmor. Det är ju fel på så många nivåer. Men jag översätter inte vad du sagt till franska. Inte idag.

Fanny

Vi känner inte varandra. Vi kommer aldrig att träffas. Inte här i alla fall. Du berövades allt ditt liksom jag nu berövas allt mitt. Av cancern. Någon jag känner har länkat en video med bilder av dig och en sång. Tillägnan heter den. Jag vet ju vad som hänt. Att jag kanske inte borde titta. Men jag tittar och lyssnar. Det är bilder på dig. På en scen, i en soffa, med väninnor, med vänner. Blommiga klänningar. Rött läppstift. Du som barn med en prickigkorvmacka. Du ler. På alla bilder strålar du. Det är svårt att förstå att du som ser så levande ut inte längre är här. Jag hör min hjärna mumla den idiotiska fras jag så ofta möter: men du som är så ung och stark det är klart att du klarar det här. Men det gjorde du inte. Inte du heller.

Ditt leende tränger igenom mina tårar. Jag tänker att om jag tittar på hela filmen så är det som att du lever lite mer. Att jag ser dig. Jag som inte träffat dig. Att vågorna bär dig till min strand. Det du varit finns en stund till. Hos mig. Du spelar roll. Fortfarande.

Ditt leende är med mig hela dagen.

Jag ska köpa prickig korv till Snorpan idag. Det tycker hon nog om.