Bokhandeln

Jag går in i bokhandeln för att hitta en till bok med dina nya favoriter Prick och Fläck. Lukten av papper och pennor fångar mig. Jag har alltid älskat att gå runt i bokandlar. Anteckningsblock. Bläddra. Sniffa på ett sudd. Pilla på pärmar. Nyutkommet. Böckerna på barnboksavdelningen kastar sig över mig. Jag är inte beredd. Alla favoriter vi aldrig kommer att läsa tillsammans i soffan. Alla kapitelböcker där vi sparar på sidorna för att den inte ska ta slut som vi inte kommer att gå och handla. Mio min mio. Biggles. Harry Potter. Peter Pohl. Alla olika sorter. Aldrig du och jag tillsammans.

Bokhandlarnas nya förföriska skyltningar med thépåsar, godis i snygga strutar och myspys fåtöljer övermannar mig. Jag vill inte missa allt det här. Jag vill få göra det med dig. Stunderna med mamma i vår soffa i radhuset. Skynda hem från skolan. Ett kapitel till om Ronja. Jag i pyjamas och med ett flätat läderskärp runt magen som hoppade från mormors kössoffa till köksstolarna över helvetesgapet. Jag kan inte stå emot att försöka göra det redan nu fastän du är för liten. Jag köper en bok om mumintrollen fastän det inte är de gamla fina upplagorna utan någon modernare med alldeles för stora bokstäver för att det ska vara snyggt. Den har dessutom fjantigt glitter på framsidan. Sedan sitter en Alfonsdocka där och stirrar. Helt oemotståndlig. Jag vet att du kommer älska den. Fastän du inte behöver fler sådana saker. Jag ursäktar den med att det står att pengar går till Rädda barnen om man köper den. Det hoppas jag verkligen för den är hutlöst dyr. En ny bok av Peter Pohl till din födelsedag när du blir 13 år. Jag köper ett kort med en mamma-katt och en barn-katt på. Och en hel hög med Alla-hjärtansdagkort som redan plockats fram. Inte för att skicka nu. Men för att skicka in i framtiden. Allt som är hjärtformat följer med ned i korgen. För jag älskar dig Snorpan. Och jag hatar det här. Att inte få vara med. Inte för att jag inte tror att andra kommer läsa med dig. Det oroar mig mindre nu. Men att jag inte får det. Det hatar jag.

Vi läser Mumin på kvällen. Om Snusmumriken som måste gå sin väg och Mumin som saknar. Han lämnar kvar ett paket med en liten vassbåt som dom ska segla med tillsammans när våren kommer. Jag lämnar kvar små paket med vassbåtar som du och någon annan kan leka med sedan. För jag är ingen Snusmumrik som ska ut på en spännande resa. Jag är en jävla cancerpatient i palliativ vård. Och därirfrån kommer man inte tillbaka.

Trots

Vi bråkar och skriker.

Nej du får inte hoppa och skrika med skor på inne såhär tidigt på morgonen.

Jo vi måste borsta det långa toviga håret idag annars blir det ännu värre imorgon.

Nej du måste ha skor på dig när vi går ut. Det är -14 grader.

Nej vi kan inte cykla till förskolan. Det är för mycket snö.

Du ligger på golvet och sprattlar och skriker. Jag sätter på skorna lite omilt.

Mer skrik om cykeln. Om skorna. Om strumporna. Om vantarna.

Jag sätter mig framför dig och säger att jag inte orkar mer. Att jag blir jätteledsen och arg när vi bråkar såhär. Med darrig röst. Att det inte är något roligt att gå till förskolan med dig när det är såhär. Vi tittar på varandra. Jag säger igen att nu måste det sluta. Du blir tyst. Vi tar med oss pulkan och går ut. Vi småpratar på vägen. Skojar. Skrattar.

Inne på förskolan klär jag av dig allt igen. Försiktigt. Du lyfter på ena benet och säger tack när jag plockar av skon. Ser en annan förälder och undrar om hen förstår att vi inte är såhär rara mot varandra när vi är ensamma. Vi skärper oss nu. För att någon tittar? För att det är jobbigt att bråka? Jag frågar om du vill ha Pippitröjan på inne också och du säger ja. Vi kramas. Du pussar mig. Gör slängpussar på andra sidan glaset när jag går. Det är bra att umgås inför andra ibland. Man tvingas fundera över hur man gör.