Lyckliga slut

Jag vet att människor vill väl. Att man vill ha ett lyckligt slut på sagorna. Men så blir det inte alltid. Och man måste inte hitta något positivt i allt som händer. Det är inget självändamål. Du kommer att förlora din mamma, verkar det som. Inte för att hon inte ville leva. Inte för att hon inte önskade och inte kämpade tillräckligt. Utan för att hon blev sjuk i cancer. Och ingen har blivit frisk från cancer genom att önska det tillräckligt mycket. Ingen.

Visst älskar vi alla historierna om den och den som ingen egentligen träffat men där läkarna sa att loppet var kört men hen vägrade ge upp och idag minsann är hen frisk som en nötkärna. Det handlade dock inte om viljan. Det handlade om ett oväntat sjukdomsförlopp. Om att cellgifter var mer verksamma än vad man kunde hoppas. Att nya mediciner tagits fram. Att dessa kunnat vända cancerns segertåg i kroppen. Men inte om viljan. Det är idioti, önsketänkande och en förolämpning mot dem som förlorat mot cancern att säga så. Mot alla mammor vars bröstcancer hindrat dem från att se sina barn växa upp. Mot alla pappor som tvingats sluta andas utan att se sina barn lära sig cykla. Mot alla barn som inte ens fått börja skolan. Som om de inte önskat tillräckligt mycket. Som om det varit deras eget fel. För det är det som är summan av kardemumman. Av människors välvilliga men ogenomtänkta ord till mig och så många andra som jag. Kämpa så går det. Önska så går det. Om du bara vill så kan du. Och sedan när det inte går. Då var det vårt eget fel? Ingen har blivit frisk från cancer av att vilja tillräckligt mycket. Ingen. Hur gärna vi än vill att det ska finnas ett lyckligt slut så gör det inte alltid det.

Ingen har heller blivit frisk från spridd cancer av att äta rätt. Det finns inget som heter vitamin B13. Ingen har blivit botad från spridd cancer av att proppa i sig björkaska, aprikoskärnor, basisk kost eller tvätta sitt blod och sina vätskor i hertzmaskiner. Inte Steve Jobs. Inte David Servan-Schreiber som skrivit anti cancer-boken. Och ingen annan heller. David Servan-Schreiber som skrivit den hyllade boken om hur man håller sig frisk från cancer är noga med att påpeka det. Man ska inte tro på någon som lovar att man ska bli frisk från cancer genom att tacka nej till traditionell cancerbehandling. Man ska inte lita på någon som säger att de hittat ett preparat som botar cancern, de säljer falskt hopp konstaterade han. Hans hälsosamma råd är bra. Och de andra också, men det hoppar de flesta som läser honom över. Själv kan han inte påpeka det igen för han har dött av sin cancer.

Snorpan, om någon säger till dig att man kan bli frisk från sin cancer bara man vill det. Då betyder det inte att jag hade kunnat bli frisk om jag velat det. Då betyder det inte att jag inte ville stanna hos dig. Inte heller att jag inte ville krama dig varje morgon, bråka om att du måste ha tofs i håret för att det inte ska bli så trassligt, träna skott på bandyplanen sena kvällar eller hämta dig vid busshållplatsen när det blivit mörkt. Det betyder inte att munkarna i Spanien som ber för mig varje vecka inte bad på rätt sätt eller ville tillräckligt mycket. Det betyder bara att människorna som säger så inte vet bättre. Att de kanske velat ge mig hopp. Att de önskat att det varit annorlunda. Men inte heller deras önska eller vilja räckte till för att stoppa cancern som växer.

Och jag behöver inte önska eller hoppas för att orka leva. Jag älskar mina dagar. Mitt nu. Mitt imorse när du tryckte ditt ansikte mot mig och sa ”jag vill gå upp nu”. Mitt nu med den usla rapport jag sammanfattat men som kanske blir bättre när jag sagt mitt, och pratet med kollegan om var vi ska äta lunch. Det är mina val. Mitt liv. Min dag. Det är det som gör mig glad och ger mig ork. Inga luftslott. Inga sedan. Ingen strävan någonstans när allt kanske blir bra om jag gör si eller så. Jag har det bra nu. Här.

Bad

Värmen från badet igår sitter kvar i kroppen idag. Ditt skratt. Pirret i magen i vattenrutchkanan. Pannkakorna. Vi är där med Isabella och Zack och deras mamma och pappa. Isabella är 6.5 år. Zack ett år äldre än du. Isabella är stenhård. Åker den långa branta vattenrutchkanan själv. Ställer sig helt fear less i kön med en massa vuxna för att köra den uppblåsbara hinderbanan i den djupa bassängen där inte ens jag bottnar. Hon har rutiga surfarshorts och glider runt på en grön frigolitmatta. Jag och mamman brukade vara i simhallen här fastän i en helt annan hall. En sån med gula och oranga spånplattor som absorberade ljudet i taket. Och tavlor av han halvkända konstnären Olle någonting. Med en uppblåsbar bläckfisk fastspänd i mitten. Jag tror att vi ibland vågade oss fram och klängde oss fast i en arm. Jag lärde mig dyka från kanten när jag var över 20 år så det var knappast vi som kravlade oss upp på huvudet och slängde oss ned i djupet med ett plask. Fast jag minns att mamman kunde göra en flick flack ner i vattnet och hon impar idag med en bakåtkullerbytta som jag inte ens kan titta på utan att få vatten i öronen. 

Isabella frågar om du vill åka kanan. Du tittar upp på dom långa vindlande svängarna och trapporna som leder upp till starten. Ruskar på huvudet och säger ”nej tack”. Jag vet att du skulle gilla det och frågar igen om du inte vill. Nej. Jag fattar beslutet att utmana dig lite grand. Jag vet ju att du gillar att hamna under vatten, stänka och skratt så vi följer med hela familjen uppför trapporna. Jag noterar att min höjdskräck sitter i och känner knogarna vitna runt trappräcket. Mamman far iväg nedför. Du sätter dig i mitt knä och jag håller armarna runt dig så att du ska känna dig trygg. Försöker göra mig stor och stadig. Andas lungt. Grön lampa och swich så är vi iväg. Det går vansinnigt snabbt i början och jag tjuter ofrivilligt till när det ilar i magen som i en berg-och-dalbana. Jag ser till att lägga till ett glatt tjihoooo på slutet så du inte ska bli skrämd. Jag känner hur stilla du sitter. Spanar ner på ditt ansikte och frågar om det går bra. Vi far ner i vattnet som bromsar upp oss och det skvätter en massa. Du skriker och skrattar försiktigt och när pappan och Zack kommer farande efter oss och hamnar under vattnet i en våg törs du skratta mer. Åka mer sen, säger du.

Isabella vill gå till den stora djupa bassängen igen. Vi andra vill stanna i den lilla varma med pingviner och sjögurkor. Hon har förstått vikten av allianser och frågar om du vill gå till den stora? Jaaaa! Den stora bassängen säger du. Vi andra ger upp och följer med. Därinne hissar pappan upp Zack på en hand över sitt huvud. Zack skriker i panik och förtjusning, vågar lite mer nästa gång. Isabella kommer på att hon blir trött av simmandet, ser för ett ögonblick lite förskräckt ut och med nästippen över ytan greppar hon min andra arm och vi simmar alla tre till trappan. Du och jag ger oss ut på det djupa utan att jag märker det. Det är tungt att simma med dig på ena armen när man inte bottnar. Jag hinner tänka att jag är svagare nu. Att jag kanske inte orkar det här. Slappnar av i kroppen och låter oss flyta upp till ytan helt. Sparkar med benen och puttar upp dig på ryggen istället och vi simmar mot det grunda. Simma är min bästa sport säger Isabella. Du vill hoppa från kanten ner i banan för motionssim. Själv. Mamma inte hålla i. Mamman köper varsin banan efteråt. Isabella säger att hon vill ha en annan frukt. Du lyssnar. En annan frukt, säger du och håller upp bananen mot mig för att få byta. Om du fortsätter att välja dina förebilder så klokt som nu är jag inte orolig alls.

På kvällen syr jag gardiner hos mormor och morfar. Det är första gången jag syr gardiner. Du somnar i ett ärvt Pippinattlinne från Isabella som du kommer att vägra att ta av dig imorgon bitti.