Balansräkning

Läkaren säger att det finns en massa friskt i min kropp. Inte bara en växande cancer. Det friska gör att jag troligtvis inte behöver dö av komplikationer av behandlingen utan snarare av själva cancern. Troligtvis tillräckligt stark för att tåla behandlingar. Troligtvis inga proppar i lungorna. Troligtvis. För man kan aldrig veta. Jag tänker att om det sjuka växer så måste det friska göra det också. Balansen måste hållas. Det friska måste utökas. Jag måste träna mer och bli starkare. Jag måste äta mer och bli större. Mer jag i helheten som är min kropp. Cancern kanske växer i storlek men som andel av min kropp ska den inte få bli störst än på länge.

Tränar som en galning på gymet. Hoppar ned från stepbrädan och gör hatövningen. Trots att min PT är bortrest. Jag frammanar hans person brevid mig. -Du brukar aldrig se så osugen ut på en övning. Sa han sist jag stod där och skulle hoppa. Jag tar det som en utmaning. Hopppar tills han säger att jag kanske borde ta en paus. Jag flåser och dagen efteråt har jag ont i baken så jag knappt kan gå. Musklerna har gått sönder lite, dragits isär och byggs upp igen – lite större denna gång. En marginal på min sida.

Några dagar efter nyår kom ambulansen och hämtade den tjocka rökande grannen. Efter en stund kom brandkåren för att hjälpa till att bära. Jag tittar ut. Undrar om det är han eller jag som åker först. Bestämmer mig för att spjärna emot ännu mer, snarare än att hjälpa till. Slänger resterna av pepparkakshuset i soporna och äter en avakado istället.