Kramkalas

Lia kommer och fikar på kvällen. Jag vill krama dig, säger du till henne när hon öppnar paketet med tomten du gjort till henne. Hon hör inte för alla pratar samtidigt. Och hon har inte utvecklat den där simultanhörseln som föräldrar får. Den som kan höra och prata med barnet samtidigt som en slagborr vibrerar, fyra släktingar pratar högljutt och det fräser av smör i pannan och spisfläkten är på och en bekant kommer på besök med en hund som hoppar upp och ner. Javisst älskling. Vilken fin. Nej inte sågen du kan göra illa dig. När hon fått fram tomten kastar du dig runt halsen på henne och släpper knappt taget under kvällen. Du pussar. Du kramar. Tar henne i handen och går in i ditt rum. Jag backar. Tittar. Du sätter dig i hennes knä. När det är dags att sova säger du att hon ska bära dig till tandborstningen. Hon har just varit sjuk och är smal och ser svag ut. Jag hinner tänka att tänk om hon inte orkar resa sig från golvet med dig i famnen, då kommer mitt mammahjärta att oroas än mer för kanske orkar ingen bära runt dig sedan. Mormor är ju gammal. Och du är ganska tung. Lia reser sig. Med stadiga steg ser jag er försvinna ut genom rummet. Jag ser hennes rygg. Dina fötter som sticker fram. Lindande runt henne. Dina armar om hennes hals. Insvept i hennes armar. Mitt hjärta lugnar sig. Det kommer att gå bra det här. Utan mig.

Tomten är sen

Tomten har varit sen med leveransen av en del paket. Magsjukor, snökaos och snuva och en del cancer skyller han på. Men idag går paketet iväg. Det går till din ”kusin”. Kelly, som ju egentligen inte är din riktiga kusin. Utan pappas kusins halvsyster fast på fel sida så att säga. Hon är 16 år. Hennes liv har redan varit så mycket tyngre än vad jag tror att ditt någonsin kommer att bli. Trots att hon har en mamma och pappa vid liv. Men knappast två föräldrar. Jag gissar att din pappa berättat för dig allt som hänt. Om människor som utnyttjar. Om människor som sviker. Om människor som låtsas att dom inte ser och inget visste. Men vi anade. Vi trodde oss veta långt innan mycket av det värsta verkligen hade hänt. För det finns mönster här i världen. Och de visar att de som alltid har det svårast är de ensamma unga flickorna. Tonårstjejerna. Som fasar för vad andra ska tycka. Som funderar över livets mening. Som känner sig för tjocka, för smala, för finniga, för osmarta och för oviktiga. Som fångas av kommersen, av giriga män eller manipulerande väninnor eller systrar. Eller av en knarkhandlande styvpappa. Som inte blir sedda. Som inte har någon som tar deras parti. Vi hade stora planer för att försöka rycka in. Rycka loss och störa hennes mönster. Sedan kom beskedet att jag inte kunde lova att finnas där, ens för mitt eget barn. Allt lades åt sidan. Vi drog in våra tentaklar och vänliga armar för att kunna hålla oss själva uppe. Med små meddelanden, brev och korta besök, kramar och en sedel instucken i handen, paket med vinterkläder och ett smycke, ett fluffigt fånigt hjärta och några ord försökte vi att ändå visa. Visa att vi såg och att vi visste. Att hon kunde välja något annat sedan. Att det skulle ta slut. Att hon snart var vuxen och att ett liv utan arbete med droger och utan förtroende inte var det enda alternativet. En vän berättade om betydelsen av att barn som utsätts för hemska saker har ett vuxet vittne. Någon som ser och bekräftar att det som sker har skett och var fel men inte barnets fel. På långt långt håll i ett annat land har vi försökt vifta med vår kikare. Vi är här Kelly.

Jag slår in några presenter i ett bubbelplastkuvert. Jag skickar med en bild på dig. En tröja, ett doftljus, en anteckningsbok. Vi har inte råd med mer. Men innehållet är helt oviktigt. Vi vill visa att vi är kvar. Att den nya vägen med en utbildning och praktik är en bra väg. Att vi tror att hon fixar det här. Att hon gjort rätt som flyttat. Tagit avstånd. Andas igen. Att någon tänker på henne. Att någon anstränger sig för hennes skull. Jag tänker först inte slå in presenterna i det överblivna julpappret. Julklappar i mitten av januari känns ändå lite lamt på något vis. Men sedan slår det mig att pappret runt också visar att vi lagt en extra stund på att göra paketet till henne. Jag slår in det finaste jag kan. Normalt sett är mina paket marginellt snyggare än dom du gör med toapapper och tejp. Men jag klipper raka bitar. Viker in hörn. Knyter silvrigt snöre. Impregnerar med omtanke. Hoppas att det känns när det kommer fram.

Om du träffar Kelly min lilla Snorpan. Krama henne från mig. Säg att vi hade velat göra så mycket mer. Att hon är bra. Att hon är stark. Att hon klarar det här. Om ni inte träffas, skicka ett litet kort. En bild från den där dagen i huset när vi lekte i värmen? Hon hade rosa Addidasbyxor och nya gympaskor och långt långt hår. Säg att jag tänkte på henne ofta. Att uppe i min himmel ska jag göra allt för att mota bort nya mörka moln om dom närmar sig henne igen.