Is

Ca glisse ! säger du och det blir din första mening på franska. Det är halt! Vi är ute på isen på sjön. Vi har åkt skridskor. Jag höll så försiktigt i din ena hand att jag knappt höll alls. Men så fort du såg att jag släppt satte du dig ner. Men när du var upptagen med att vara på väg mot bryggan, sikta på ett löv i isen eller peka på kråkorna glömde du att du åkte själv. Vi är där med farmor och farfar. Det har blivit frost på alla träd och världen är i svart, vitt och gråa toner. Du har röd jacka och blå hjälm. Min mössa är ilsket grön. Vi är i färg. Jag tänker att jag borde tagit med mig kameran. Det är tokvackert. Jag snurrar ett varv med den lilla filmkameran istället och sparar dagen till dig.

Farmor och farfar är där på isen men ändå inte. Dom är liksom frånvarande hela tiden. Min mamma tror att dom kanske är förlamade av min sjukdom och vetskapen om att varje gång vi ses kan vara den sista. Att varje hej då blir ett försiktigt farväl. Ifall att. Att dom inte törs ha roligt och göra saker för att det kanske skulle vara opassande. Fastän vi tänker tvärtom. Att sitta stilla är plågsamt. Att sitta stilla inne i ett rum ännu värre. Men jag vet inte om det är därför. Kom Mamie säger du. Mamie diskar säger hon. Men mamma sluta diska säger din pappa. Lek med Snorpan. Mamie säger att dom ju smutsat ner en massa disk och vill städa upp efter sig så att dom inte stör. Pappa säger att han skiter i disken och att du vill leka så passa på istället. Jag säger att vi kanske kan åka till Vasamuseet imorgon. Mamie säger att vi inte ska göra oss något besvär utan låtsas som om dom inte är där. Och dom har inte kommit för att gå på sightseeing utan för att umgås med oss. Eller för att diska? Tänker jag. Men jag säger istället att vi ju bjudit in dom för att ses och då verkar det konstigt att låtsas som om dom inte var där. Vi åker till museet. Du köper för första gången något i en butik. Du väljer noga två vykort och får en 10-krona som jag har i fickan. Jag håller upp dig till disken och du lägger fram korten och får tillbaka dom i en påse i utbyte mot pengen. Kassörskan är inte ett dugg imponerad eller intresserad. Tvärtom lite sur. Du strålar. Jag har köpt kort! På båten med hål i! Du håller påsen hela vägen hem. Visar korten för alla som kommer på besök hemma. Snorpan köpt.

Jag förstår att det är svårt för andra människor att förstå hur vi kan leva varje dag. Nästan som om ingenting hänt. Som om vi ingenting visste. Som om vi ingenting visste på samma sätt som du faktiskt inte vet. Vi gör det omöjliga. Går upp. Gråter oftast inte. Lagar nya roliga maträtter. Borstar tänder. Borstar hår fastän det lossnar. Åker skridskor. Håller balansen. Gör saker för första gången. Gör saker för sista gången. Och när jag ser hur svårt det är för andra att ens tänka på vad vi upplever samtidigt. Då tänker jag att vi är ganska bra på det här. ”Det här” är att leva. Och att dö.