Flätor

Ditt hår blir lika trassligt som mitt alltid blivit. Jag måste påminna pappa om att det måste borstas innan skolan på morgnarna. Jag måste berätta för Lia eller Frida hur man gör en inbakad fläta, utbakad fläta och en svinrygg. Och säga att om dom inte kunde det förut så får dom gärna berätta att jag lärde dom för din skull. Att när dom satt där med dig framför sig i soffan och drog sina mjuka fingrar genom ditt hår. Då var det mina fingrar som visade dom hur. Mina fingrar i ditt hår. Sådär försiktigt att det kittlas och man ber om en ny fläta för den som blev var kanske lite sned? Bara för att det ska fortsätta. För flätan spelar ingen roll. Det är beröringen. Närheten. Omtanken.

Måste komma ihåg att…hundratusen olika saker.

Presenter

Man frågar om jag önskar mig något till jul. Säger att man så gärna vill ge. Men alla saker och presenter är en plåga. Mer saker att förlora. Att inte ta med. En påminnelse om att det faktiskt är så jävla synd om oss som det är. Mitt svar är det jag gav förut. Man får gärna bidra till din resa http://taxilandet.com/?page_id=325 men saker är svårt att ta emot.

Du får en massa presenter också. Av vänner, familj och sådana vi inte känner. Dom menar väl. Jag oroar mig. För att du ska ha för mycket saker. För att man ger dig saker för att det är synd om dig. För att du ska lära dig att om man är ledsen går det över om man får presenter. För så är det inte. Och man får vara ledsen utan att någon försöker lindra eller skyla över. Man till och med bör vara ledsen när det är jobbigt. Och det är nog jobbigt att förlora sin mamma.

Fast min oro för alla dina saker är inte ny. Jag städar och slänger. En ny leksak in betyder en gammal leksak ut. Man kommer ju knappt in i ditt rum. Du kan inte koncentrera dig och välja i oredan. Men inte kan du slänga Snorpans saker säger pappa. Men en 2-åring vet inte vad som är bäst för hen själv. När jag var liten tog mamma mina leksaker jag inte längre använde och la i en stor kartong. Jag minns hur vi satt på den gröna trasmattan i köket och plockade ner dem en efter en. Den lilla väskan som var som en tiger. En tygkatt. Ett pussel. Egentligen ville jag ju inte men mamma förklarade. Barnen i Afrika har inga leksaker och du använder ju inte dom här längre. Hon skrev mitt namn och min adress på en lapp och la i tigerväskan. Kanske skulle någon hitta den och skriva ett brev till mig? Det kändes plötsligt spännande och riktigt. Ett band till någon långt borta. Någon skulle leka med samma saker som jag.

Du och jagt plockar tillsammans undan för små kläder som vi skickar till Bebisen. En liten flicka som är kusin med dina kompisar som vi ärver kläder av. En återvinningskedja där vi får vara med och nu också kan bidra i. Ett mellanled. Istället för att smita in i ditt rum när du inte är hemma och känna mig usel väljer vi ut några leksaker tillsammans. Till Bebisen säger du. Idag går pappa och jag ner i källaren och fyller några kartonger. Egentligen tänkte vi ställa det i grovsoporna men detta berg av saker som slängs när andra behöver känns så tungt att fylla på. Alla dina babykläder skänkte jag till en kvinnojour – men var gör man av nästan oanvända småbarnsleksaker? Bebisen har nog redan så att det räcker, men kanske kan man fortfarande skicka kartonger till Afrika eller behövs dom likaväl i Fisksätra? Kanske är det någon som svarar den här gången om vi skriver ditt namn i en liten väska? Men vart kan man skicka sin låda och hur?

När båten kommer

Vi ligger som vanligt i din säng men du har svårt att somna just nu. Vill att vi ska ligga nära nära och helst vill du sova i vårt knä. Eller med mitt huvud som din huvudkudde. Man får plötsligt inte gå förrän du somnat. Jag lyckas lirka ner dig på kudden men du säger att du måste hålla i mamma och slår armarna om min hals och borrar in ansiktet i mitt. Jag har mina armar runt dig. Det är jättevarmt under täcket och jag har dessutom en kofta på mig och det känns som om jag kokar. Du håller jättehårt. Måste hålla i mamma säger du igen. Jag undrar om det är såhär jag vill att det ska vara när jag dör. Omsluten av dina armar. I en varm säng. Du som håller i mig hårt. Älskad. Men det skulle vara det värsta tänkbara. Jag måste dö någonstans där ingen håller i mig. Där det inte känns som om jag behövs. Där jag kan släppa taget. Någon som håller mig i handen och vet att den måste släppa. Att det inte går att stanna längre. Inte du. Du kan ju inte förstå. Din mamma måste ju stanna. Allt annat är obegripligt. Jag gråter varma tårar och snorar i din kudde. Du somnar och jag är kvar. Idag.

Men när jag sprang i morse kändes det som benen somnade. Det stack och mina steg var nästan inte mina längre. Dosen värktabletter blir högre igen. Det börjar kännas nu.

Jag läser http://litesomvilitesomvi.blogspot.se/ där pappan som dött av sin cancer säger att han tar nästa båt. Är det så det kommer att kännas? Jag hoppas det. Det låter bra. Någon kommer och hämtar mig. Tysta vågor och lite dimma. Jag tänker mig en liten färja, ingen roddbåt. Som den som går till Staten Island i New York. Fler människor ombord. Nu åker vi.

Sätter mig vid datorn och tittar på videos med barn som berättar om att ha förlorat sina mammor från en dokumentär som ska sändas på TV. Pappor har mördat mammor och barnen har blivit kvar. Jag vet inte riktigt varför jag tittar. Kanske är jag nyfiken. Hur tänker barn som förlorat sina mammor? Hur förstår dom vad som hänt och att mamma inte kommer tillbaka? En pojke pratar om att det hade varit bra med en trappa upp till himlen så att han kunde träffa henne eller bara se henne igen. Men han säger också att hon alltid är med honom. Att han känner det. En flicka i 20-årsåldern har sin mammas skjorta på sig. Säger att den luktar som mamma. Fastän hon har tvättat den säkert 50 gånger. En annan fingrar på en medaljong med mammas bild som gått sönder. Dom delar det fruktansvärda som hänt med alla som vill se. Med alla som har webb-tv. Med alla som vill känna sig tacksamma för att det inte hänt dem, med de som känner dem, med dem som aldrig kommer träffa dem. Med mig som får se en skärva av dina tankar sedan. Jag böjer ned huvudet över tangentbordet och viskar tack.