Jag går in i bokhandeln för att hitta en till bok med dina nya favoriter Prick och Fläck. Lukten av papper och pennor fångar mig. Jag har alltid älskat att gå runt i bokandlar. Anteckningsblock. Bläddra. Sniffa på ett sudd. Pilla på pärmar. Nyutkommet. Böckerna på barnboksavdelningen kastar sig över mig. Jag är inte beredd. Alla favoriter vi aldrig kommer att läsa tillsammans i soffan. Alla kapitelböcker där vi sparar på sidorna för att den inte ska ta slut som vi inte kommer att gå och handla. Mio min mio. Biggles. Harry Potter. Peter Pohl. Alla olika sorter. Aldrig du och jag tillsammans.

Bokhandlarnas nya förföriska skyltningar med thépåsar, godis i snygga strutar och myspys fåtöljer övermannar mig. Jag vill inte missa allt det här. Jag vill få göra det med dig. Stunderna med mamma i vår soffa i radhuset. Skynda hem från skolan. Ett kapitel till om Ronja. Jag i pyjamas och med ett flätat läderskärp runt magen som hoppade från mormors kössoffa till köksstolarna över helvetesgapet. Jag kan inte stå emot att försöka göra det redan nu fastän du är för liten. Jag köper en bok om mumintrollen fastän det inte är de gamla fina upplagorna utan någon modernare med alldeles för stora bokstäver för att det ska vara snyggt. Den har dessutom fjantigt glitter på framsidan. Sedan sitter en Alfonsdocka där och stirrar. Helt oemotståndlig. Jag vet att du kommer älska den. Fastän du inte behöver fler sådana saker. Jag ursäktar den med att det står att pengar går till Rädda barnen om man köper den. Det hoppas jag verkligen för den är hutlöst dyr. En ny bok av Peter Pohl till din födelsedag när du blir 13 år. Jag köper ett kort med en mamma-katt och en barn-katt på. Och en hel hög med Alla-hjärtansdagkort som redan plockats fram. Inte för att skicka nu. Men för att skicka in i framtiden. Allt som är hjärtformat följer med ned i korgen. För jag älskar dig Snorpan. Och jag hatar det här. Att inte få vara med. Inte för att jag inte tror att andra kommer läsa med dig. Det oroar mig mindre nu. Men att jag inte får det. Det hatar jag.

Vi läser Mumin på kvällen. Om Snusmumriken som måste gå sin väg och Mumin som saknar. Han lämnar kvar ett paket med en liten vassbåt som dom ska segla med tillsammans när våren kommer. Jag lämnar kvar små paket med vassbåtar som du och någon annan kan leka med sedan. För jag är ingen Snusmumrik som ska ut på en spännande resa. Jag är en jävla cancerpatient i palliativ vård. Och därirfrån kommer man inte tillbaka.

Vi bråkar och skriker.

Nej du får inte hoppa och skrika med skor på inne såhär tidigt på morgonen.

Jo vi måste borsta det långa toviga håret idag annars blir det ännu värre imorgon.

Nej du måste ha skor på dig när vi går ut. Det är -14 grader.

Nej vi kan inte cykla till förskolan. Det är för mycket snö.

Du ligger på golvet och sprattlar och skriker. Jag sätter på skorna lite omilt.

Mer skrik om cykeln. Om skorna. Om strumporna. Om vantarna.

Jag sätter mig framför dig och säger att jag inte orkar mer. Att jag blir jätteledsen och arg när vi bråkar såhär. Med darrig röst. Att det inte är något roligt att gå till förskolan med dig när det är såhär. Vi tittar på varandra. Jag säger igen att nu måste det sluta. Du blir tyst. Vi tar med oss pulkan och går ut. Vi småpratar på vägen. Skojar. Skrattar.

Inne på förskolan klär jag av dig allt igen. Försiktigt. Du lyfter på ena benet och säger tack när jag plockar av skon. Ser en annan förälder och undrar om hen förstår att vi inte är såhär rara mot varandra när vi är ensamma. Vi skärper oss nu. För att någon tittar? För att det är jobbigt att bråka? Jag frågar om du vill ha Pippitröjan på inne också och du säger ja. Vi kramas. Du pussar mig. Gör slängpussar på andra sidan glaset när jag går. Det är bra att umgås inför andra ibland. Man tvingas fundera över hur man gör.

Vi kommer hem tidigt på morgonen. Det är -23 grader. Fukten fryser till kristaller och det gnistrar i luften mot den svarta himlen.

Andra människor med huvudet nere i halsduken, på väg någonstans. Bussen lämnar hållplatsen. Jag fryser så det svider på benen för jag har inga långkalsonger. Men himlen är så bedövande vacker att det knappt finns. Tänker att det är tur att jag ser gnistret, annars hade jag nog tyckt att den här promenaden halv sju en lördagmorgon var ganska jobbig. Jag undrar om du ser, men frågar inte.

Titta det blinkar! Ropar du och pekar med vanten uppåt.

Jag vet att människor vill väl. Att man vill ha ett lyckligt slut på sagorna. Men så blir det inte alltid. Och man måste inte hitta något positivt i allt som händer. Det är inget självändamål. Du kommer att förlora din mamma, verkar det som. Inte för att hon inte ville leva. Inte för att hon inte önskade och inte kämpade tillräckligt. Utan för att hon blev sjuk i cancer. Och ingen har blivit frisk från cancer genom att önska det tillräckligt mycket. Ingen.

Visst älskar vi alla historierna om den och den som ingen egentligen träffat men där läkarna sa att loppet var kört men hen vägrade ge upp och idag minsann är hen frisk som en nötkärna. Det handlade dock inte om viljan. Det handlade om ett oväntat sjukdomsförlopp. Om att cellgifter var mer verksamma än vad man kunde hoppas. Att nya mediciner tagits fram. Att dessa kunnat vända cancerns segertåg i kroppen. Men inte om viljan. Det är idioti, önsketänkande och en förolämpning mot dem som förlorat mot cancern att säga så. Mot alla mammor vars bröstcancer hindrat dem från att se sina barn växa upp. Mot alla pappor som tvingats sluta andas utan att se sina barn lära sig cykla. Mot alla barn som inte ens fått börja skolan. Som om de inte önskat tillräckligt mycket. Som om det varit deras eget fel. För det är det som är summan av kardemumman. Av människors välvilliga men ogenomtänkta ord till mig och så många andra som jag. Kämpa så går det. Önska så går det. Om du bara vill så kan du. Och sedan när det inte går. Då var det vårt eget fel? Ingen har blivit frisk från cancer av att vilja tillräckligt mycket. Ingen. Hur gärna vi än vill att det ska finnas ett lyckligt slut så gör det inte alltid det.

Ingen har heller blivit frisk från spridd cancer av att äta rätt. Det finns inget som heter vitamin B13. Ingen har blivit botad från spridd cancer av att proppa i sig björkaska, aprikoskärnor, basisk kost eller tvätta sitt blod och sina vätskor i hertzmaskiner. Inte Steve Jobs. Inte David Servan-Schreiber som skrivit anti cancer-boken. Och ingen annan heller. David Servan-Schreiber som skrivit den hyllade boken om hur man håller sig frisk från cancer är noga med att påpeka det. Man ska inte tro på någon som lovar att man ska bli frisk från cancer genom att tacka nej till traditionell cancerbehandling. Man ska inte lita på någon som säger att de hittat ett preparat som botar cancern, de säljer falskt hopp konstaterade han. Hans hälsosamma råd är bra. Och de andra också, men det hoppar de flesta som läser honom över. Själv kan han inte påpeka det igen för han har dött av sin cancer.

Snorpan, om någon säger till dig att man kan bli frisk från sin cancer bara man vill det. Då betyder det inte att jag hade kunnat bli frisk om jag velat det. Då betyder det inte att jag inte ville stanna hos dig. Inte heller att jag inte ville krama dig varje morgon, bråka om att du måste ha tofs i håret för att det inte ska bli så trassligt, träna skott på bandyplanen sena kvällar eller hämta dig vid busshållplatsen när det blivit mörkt. Det betyder inte att munkarna i Spanien som ber för mig varje vecka inte bad på rätt sätt eller ville tillräckligt mycket. Det betyder bara att människorna som säger så inte vet bättre. Att de kanske velat ge mig hopp. Att de önskat att det varit annorlunda. Men inte heller deras önska eller vilja räckte till för att stoppa cancern som växer.

Och jag behöver inte önska eller hoppas för att orka leva. Jag älskar mina dagar. Mitt nu. Mitt imorse när du tryckte ditt ansikte mot mig och sa ”jag vill gå upp nu”. Mitt nu med den usla rapport jag sammanfattat men som kanske blir bättre när jag sagt mitt, och pratet med kollegan om var vi ska äta lunch. Det är mina val. Mitt liv. Min dag. Det är det som gör mig glad och ger mig ork. Inga luftslott. Inga sedan. Ingen strävan någonstans när allt kanske blir bra om jag gör si eller så. Jag har det bra nu. Här.

Värmen från badet igår sitter kvar i kroppen idag. Ditt skratt. Pirret i magen i vattenrutchkanan. Pannkakorna. Vi är där med Isabella och Zack och deras mamma och pappa. Isabella är 6.5 år. Zack ett år äldre än du. Isabella är stenhård. Åker den långa branta vattenrutchkanan själv. Ställer sig helt fear less i kön med en massa vuxna för att köra den uppblåsbara hinderbanan i den djupa bassängen där inte ens jag bottnar. Hon har rutiga surfarshorts och glider runt på en grön frigolitmatta. Jag och mamman brukade vara i simhallen här fastän i en helt annan hall. En sån med gula och oranga spånplattor som absorberade ljudet i taket. Och tavlor av han halvkända konstnären Olle någonting. Med en uppblåsbar bläckfisk fastspänd i mitten. Jag tror att vi ibland vågade oss fram och klängde oss fast i en arm. Jag lärde mig dyka från kanten när jag var över 20 år så det var knappast vi som kravlade oss upp på huvudet och slängde oss ned i djupet med ett plask. Fast jag minns att mamman kunde göra en flick flack ner i vattnet och hon impar idag med en bakåtkullerbytta som jag inte ens kan titta på utan att få vatten i öronen. 

Isabella frågar om du vill åka kanan. Du tittar upp på dom långa vindlande svängarna och trapporna som leder upp till starten. Ruskar på huvudet och säger ”nej tack”. Jag vet att du skulle gilla det och frågar igen om du inte vill. Nej. Jag fattar beslutet att utmana dig lite grand. Jag vet ju att du gillar att hamna under vatten, stänka och skratt så vi följer med hela familjen uppför trapporna. Jag noterar att min höjdskräck sitter i och känner knogarna vitna runt trappräcket. Mamman far iväg nedför. Du sätter dig i mitt knä och jag håller armarna runt dig så att du ska känna dig trygg. Försöker göra mig stor och stadig. Andas lungt. Grön lampa och swich så är vi iväg. Det går vansinnigt snabbt i början och jag tjuter ofrivilligt till när det ilar i magen som i en berg-och-dalbana. Jag ser till att lägga till ett glatt tjihoooo på slutet så du inte ska bli skrämd. Jag känner hur stilla du sitter. Spanar ner på ditt ansikte och frågar om det går bra. Vi far ner i vattnet som bromsar upp oss och det skvätter en massa. Du skriker och skrattar försiktigt och när pappan och Zack kommer farande efter oss och hamnar under vattnet i en våg törs du skratta mer. Åka mer sen, säger du.

Isabella vill gå till den stora djupa bassängen igen. Vi andra vill stanna i den lilla varma med pingviner och sjögurkor. Hon har förstått vikten av allianser och frågar om du vill gå till den stora? Jaaaa! Den stora bassängen säger du. Vi andra ger upp och följer med. Därinne hissar pappan upp Zack på en hand över sitt huvud. Zack skriker i panik och förtjusning, vågar lite mer nästa gång. Isabella kommer på att hon blir trött av simmandet, ser för ett ögonblick lite förskräckt ut och med nästippen över ytan greppar hon min andra arm och vi simmar alla tre till trappan. Du och jag ger oss ut på det djupa utan att jag märker det. Det är tungt att simma med dig på ena armen när man inte bottnar. Jag hinner tänka att jag är svagare nu. Att jag kanske inte orkar det här. Slappnar av i kroppen och låter oss flyta upp till ytan helt. Sparkar med benen och puttar upp dig på ryggen istället och vi simmar mot det grunda. Simma är min bästa sport säger Isabella. Du vill hoppa från kanten ner i banan för motionssim. Själv. Mamma inte hålla i. Mamman köper varsin banan efteråt. Isabella säger att hon vill ha en annan frukt. Du lyssnar. En annan frukt, säger du och håller upp bananen mot mig för att få byta. Om du fortsätter att välja dina förebilder så klokt som nu är jag inte orolig alls.

På kvällen syr jag gardiner hos mormor och morfar. Det är första gången jag syr gardiner. Du somnar i ett ärvt Pippinattlinne från Isabella som du kommer att vägra att ta av dig imorgon bitti.

Läkaren säger att det finns en massa friskt i min kropp. Inte bara en växande cancer. Det friska gör att jag troligtvis inte behöver dö av komplikationer av behandlingen utan snarare av själva cancern. Troligtvis tillräckligt stark för att tåla behandlingar. Troligtvis inga proppar i lungorna. Troligtvis. För man kan aldrig veta. Jag tänker att om det sjuka växer så måste det friska göra det också. Balansen måste hållas. Det friska måste utökas. Jag måste träna mer och bli starkare. Jag måste äta mer och bli större. Mer jag i helheten som är min kropp. Cancern kanske växer i storlek men som andel av min kropp ska den inte få bli störst än på länge.

Tränar som en galning på gymet. Hoppar ned från stepbrädan och gör hatövningen. Trots att min PT är bortrest. Jag frammanar hans person brevid mig. -Du brukar aldrig se så osugen ut på en övning. Sa han sist jag stod där och skulle hoppa. Jag tar det som en utmaning. Hopppar tills han säger att jag kanske borde ta en paus. Jag flåser och dagen efteråt har jag ont i baken så jag knappt kan gå. Musklerna har gått sönder lite, dragits isär och byggs upp igen – lite större denna gång. En marginal på min sida.

Några dagar efter nyår kom ambulansen och hämtade den tjocka rökande grannen. Efter en stund kom brandkåren för att hjälpa till att bära. Jag tittar ut. Undrar om det är han eller jag som åker först. Bestämmer mig för att spjärna emot ännu mer, snarare än att hjälpa till. Slänger resterna av pepparkakshuset i soporna och äter en avakado istället.

Även om mitt liv nästan alltid varit grönt nyklippt gräs, lätt sommarregn och våt asfalt, cykelturer utan uppskrapade knän och färdigskrivna böcker och tidiga morgnar på fjället så har det funnits andra dagar. Andra dagar som inte alltid varit mina. Saker jag sett som jag önskar att ingen behövde veta om världen.

Jag har sett min kompis styvpappa ge henne örfilar som ekade fastän rummet var så litet.

Jag har sett ett litet barn dras ner mellan vagnarna på ett rullande tunnelbanetåg. I trängseln efter fyrverkerierna på Vattenfestivalen. Några tonårskillar som busade vid en dörr. Tåget som startade. Knuffen. Barnet. Fallet. Paniken på perrongen.

På andra sidan jorden har jag sett en vän försvinna springandes in i en gränd och komma tillbaka med ett blodigt baseballträ.

Jag har sett hungrande människor på så många platser.

Jag har varit på en flygplats fylld av människor som väntade på ett plan som aldrig kom. Människor som åkt för att hämta mammor och pappor och barnbarn och farfädrar och bröder som aldrig skulle komma fram.

Jag har sett cancern göra min stora starka gudfar så liten och svag att jag inte kan tro att det var honom du träffade där du satt i dina svarta mysbyxor, röd kofta och vinglade fram och tillbaka på rumpan på golvet. Han frågade om du kunde krypa än? Jag kände inte ens igen hans röst.

Jag har varit hemma hos dina småkusiners mamma. I deras nya hus. Sett trappan i ljust nytt trä. Där hon bar sina barn. Upp. Låste in i ett rum. Där han sprang efter. Där blodfläckarna på de nymålade väggarna och det ljusa ljusa träet torkat in. Det var så mycket blod att det knappt gick att ställa frågan. Jag har sett hennes skakande fingrar runt cigarettändaren. Du var också med men du såg bara lillkusinen och russinen vi hade med.

Jag har varit för liten, för rädd, för förvånad eller för ensam för att kunna göra, säga eller ändra något. Men i utkanten av den soliga dalen jag levt lever andra människor mulnare dagar. Gör vad du kan för att göra världen bättre. I det stora och det lilla. Sopsortera. Skriv ett brev. Älska. Våga försöka. L.T.W. Love the world. Den behöver det.

Lia kommer och fikar på kvällen. Jag vill krama dig, säger du till henne när hon öppnar paketet med tomten du gjort till henne. Hon hör inte för alla pratar samtidigt. Och hon har inte utvecklat den där simultanhörseln som föräldrar får. Den som kan höra och prata med barnet samtidigt som en slagborr vibrerar, fyra släktingar pratar högljutt och det fräser av smör i pannan och spisfläkten är på och en bekant kommer på besök med en hund som hoppar upp och ner. Javisst älskling. Vilken fin. Nej inte sågen du kan göra illa dig. När hon fått fram tomten kastar du dig runt halsen på henne och släpper knappt taget under kvällen. Du pussar. Du kramar. Tar henne i handen och går in i ditt rum. Jag backar. Tittar. Du sätter dig i hennes knä. När det är dags att sova säger du att hon ska bära dig till tandborstningen. Hon har just varit sjuk och är smal och ser svag ut. Jag hinner tänka att tänk om hon inte orkar resa sig från golvet med dig i famnen, då kommer mitt mammahjärta att oroas än mer för kanske orkar ingen bära runt dig sedan. Mormor är ju gammal. Och du är ganska tung. Lia reser sig. Med stadiga steg ser jag er försvinna ut genom rummet. Jag ser hennes rygg. Dina fötter som sticker fram. Lindande runt henne. Dina armar om hennes hals. Insvept i hennes armar. Mitt hjärta lugnar sig. Det kommer att gå bra det här. Utan mig.

Tomten har varit sen med leveransen av en del paket. Magsjukor, snökaos och snuva och en del cancer skyller han på. Men idag går paketet iväg. Det går till din ”kusin”. Kelly, som ju egentligen inte är din riktiga kusin. Utan pappas kusins halvsyster fast på fel sida så att säga. Hon är 16 år. Hennes liv har redan varit så mycket tyngre än vad jag tror att ditt någonsin kommer att bli. Trots att hon har en mamma och pappa vid liv. Men knappast två föräldrar. Jag gissar att din pappa berättat för dig allt som hänt. Om människor som utnyttjar. Om människor som sviker. Om människor som låtsas att dom inte ser och inget visste. Men vi anade. Vi trodde oss veta långt innan mycket av det värsta verkligen hade hänt. För det finns mönster här i världen. Och de visar att de som alltid har det svårast är de ensamma unga flickorna. Tonårstjejerna. Som fasar för vad andra ska tycka. Som funderar över livets mening. Som känner sig för tjocka, för smala, för finniga, för osmarta och för oviktiga. Som fångas av kommersen, av giriga män eller manipulerande väninnor eller systrar. Eller av en knarkhandlande styvpappa. Som inte blir sedda. Som inte har någon som tar deras parti. Vi hade stora planer för att försöka rycka in. Rycka loss och störa hennes mönster. Sedan kom beskedet att jag inte kunde lova att finnas där, ens för mitt eget barn. Allt lades åt sidan. Vi drog in våra tentaklar och vänliga armar för att kunna hålla oss själva uppe. Med små meddelanden, brev och korta besök, kramar och en sedel instucken i handen, paket med vinterkläder och ett smycke, ett fluffigt fånigt hjärta och några ord försökte vi att ändå visa. Visa att vi såg och att vi visste. Att hon kunde välja något annat sedan. Att det skulle ta slut. Att hon snart var vuxen och att ett liv utan arbete med droger och utan förtroende inte var det enda alternativet. En vän berättade om betydelsen av att barn som utsätts för hemska saker har ett vuxet vittne. Någon som ser och bekräftar att det som sker har skett och var fel men inte barnets fel. På långt långt håll i ett annat land har vi försökt vifta med vår kikare. Vi är här Kelly.

Jag slår in några presenter i ett bubbelplastkuvert. Jag skickar med en bild på dig. En tröja, ett doftljus, en anteckningsbok. Vi har inte råd med mer. Men innehållet är helt oviktigt. Vi vill visa att vi är kvar. Att den nya vägen med en utbildning och praktik är en bra väg. Att vi tror att hon fixar det här. Att hon gjort rätt som flyttat. Tagit avstånd. Andas igen. Att någon tänker på henne. Att någon anstränger sig för hennes skull. Jag tänker först inte slå in presenterna i det överblivna julpappret. Julklappar i mitten av januari känns ändå lite lamt på något vis. Men sedan slår det mig att pappret runt också visar att vi lagt en extra stund på att göra paketet till henne. Jag slår in det finaste jag kan. Normalt sett är mina paket marginellt snyggare än dom du gör med toapapper och tejp. Men jag klipper raka bitar. Viker in hörn. Knyter silvrigt snöre. Impregnerar med omtanke. Hoppas att det känns när det kommer fram.

Om du träffar Kelly min lilla Snorpan. Krama henne från mig. Säg att vi hade velat göra så mycket mer. Att hon är bra. Att hon är stark. Att hon klarar det här. Om ni inte träffas, skicka ett litet kort. En bild från den där dagen i huset när vi lekte i värmen? Hon hade rosa Addidasbyxor och nya gympaskor och långt långt hår. Säg att jag tänkte på henne ofta. Att uppe i min himmel ska jag göra allt för att mota bort nya mörka moln om dom närmar sig henne igen.

Ca glisse ! säger du och det blir din första mening på franska. Det är halt! Vi är ute på isen på sjön. Vi har åkt skridskor. Jag höll så försiktigt i din ena hand att jag knappt höll alls. Men så fort du såg att jag släppt satte du dig ner. Men när du var upptagen med att vara på väg mot bryggan, sikta på ett löv i isen eller peka på kråkorna glömde du att du åkte själv. Vi är där med farmor och farfar. Det har blivit frost på alla träd och världen är i svart, vitt och gråa toner. Du har röd jacka och blå hjälm. Min mössa är ilsket grön. Vi är i färg. Jag tänker att jag borde tagit med mig kameran. Det är tokvackert. Jag snurrar ett varv med den lilla filmkameran istället och sparar dagen till dig.

Farmor och farfar är där på isen men ändå inte. Dom är liksom frånvarande hela tiden. Min mamma tror att dom kanske är förlamade av min sjukdom och vetskapen om att varje gång vi ses kan vara den sista. Att varje hej då blir ett försiktigt farväl. Ifall att. Att dom inte törs ha roligt och göra saker för att det kanske skulle vara opassande. Fastän vi tänker tvärtom. Att sitta stilla är plågsamt. Att sitta stilla inne i ett rum ännu värre. Men jag vet inte om det är därför. Kom Mamie säger du. Mamie diskar säger hon. Men mamma sluta diska säger din pappa. Lek med Snorpan. Mamie säger att dom ju smutsat ner en massa disk och vill städa upp efter sig så att dom inte stör. Pappa säger att han skiter i disken och att du vill leka så passa på istället. Jag säger att vi kanske kan åka till Vasamuseet imorgon. Mamie säger att vi inte ska göra oss något besvär utan låtsas som om dom inte är där. Och dom har inte kommit för att gå på sightseeing utan för att umgås med oss. Eller för att diska? Tänker jag. Men jag säger istället att vi ju bjudit in dom för att ses och då verkar det konstigt att låtsas som om dom inte var där. Vi åker till museet. Du köper för första gången något i en butik. Du väljer noga två vykort och får en 10-krona som jag har i fickan. Jag håller upp dig till disken och du lägger fram korten och får tillbaka dom i en påse i utbyte mot pengen. Kassörskan är inte ett dugg imponerad eller intresserad. Tvärtom lite sur. Du strålar. Jag har köpt kort! På båten med hål i! Du håller påsen hela vägen hem. Visar korten för alla som kommer på besök hemma. Snorpan köpt.

Jag förstår att det är svårt för andra människor att förstå hur vi kan leva varje dag. Nästan som om ingenting hänt. Som om vi ingenting visste. Som om vi ingenting visste på samma sätt som du faktiskt inte vet. Vi gör det omöjliga. Går upp. Gråter oftast inte. Lagar nya roliga maträtter. Borstar tänder. Borstar hår fastän det lossnar. Åker skridskor. Håller balansen. Gör saker för första gången. Gör saker för sista gången. Och när jag ser hur svårt det är för andra att ens tänka på vad vi upplever samtidigt. Då tänker jag att vi är ganska bra på det här. ”Det här” är att leva. Och att dö.