Nyår

Jag har smitit från lika många nyårsfiranden som jag genomlidit stela kalas samma dag. Ett par enstaka gånger har varit roliga. Jättefesten hos Andreas. Bästisen och jag med pannorna på det kalla mosaikgolvet i badrummet i källaren. Fnissande. Videofilmen efteråt där Martin filmat halva festen med objektivlocket på. Man hör honom snubbla in i saker och svära över att det är så mörkt. Millenieskiftet med jättetomtebloss som vi sköt med pilbåge från loftgången. Men för det mesta ganska tråkigt. Nyårsdagar fulla av trötthet, tristess och ibland lite ångest. Vad gör jag här? Jag minns särskilt en miserabel nyårsdag när jag gav mig ut för att springa. Jag halkade i leran vid Hammarbybacken. Jag hade en vit tröja och stukad fot och linkade hemåt helt nedsmetad. Hemåt till ett hem jag inte trivdes i till någon jag faktiskt inte tyckte om. Men en annan nyårsdag rymde jag till någon som fick mig att känna mig stark och bra istället för liten och elak. Jag fick skaldjursspett och hummer och drack kaffe i brasilianska kitschmuggar och var den lyckligaste i världen. Året kan starta på många sätt.

När året tar slut summerar människor ofta vad dom gjort. Utvärderar. Bestämmer sig för att testa något nytt eller sluta med något gammalt. Det är något jag numera gör nästan varje dag. Och så tänker jag på det här med tid. Jag hade hoppats på så mycket tid med er, min familj. Tänk om vi hade träffats tidigare, tänk om du fötts tidigare..vi hade hunnit en massa mer. Tänk all tid jag slösat på relationer som inte ledde någonstans. I alla fall inte till dig. Den mest meningslösa tog nästan två år tror jag. Vad skulle jag inte ge för två år till med er? Men så slår det mig att tid inte fungerar så. Det är precis som i den där klyschiga reklamen för något resebolag där Mads Mikkelsen hoppar i en pool till en speakerröst som säger att livet är inte dom dagar som går utan dom dagar man minns. Det är så tid fungerar. Från dom där två åren minns jag nästan ingenting. Jag minns enskilda dagar. En skidlektion i Uppland (på den magiska platsen där det alltid är snö – jag har sparat vägbeskrivningen till dig på ett papper). När jag ville slänga en hushållsassistent genom fönstret för att jag var så arg. En marknad i Marrakech. Men i övrigt tomt. Inget fastnade. Andra korta, korta möten sitter kvar som stjärnor i mig. Fina, trygga människor som öppnat sina världar för mig. Med fiskspett eller misslyckade ankringsförsök i Mälaren. Som burit mig på sina armar när mina ben gått av. På riktigt och i anden. Korta stunder som fyller upp så mycket tid att det knappt går att mäta.

Mätt på så vis. Är min tid med dig oändlig.