Räkna inte med mig

Jag åker buss och flyg. Tänker på vad som skulle hände om vi råkade ut för något hemskt. Om det krävdes att någon offrade sig för alla andra. Skulle då jag som knappt har någon tid i livet kvar kliva fram och säga att eftersom jag ändå ska dö snart kan ni skicka mig att övermanna kaparna/spränga mig själv och ett rymdskepp i luften/hålla mig och bussen i vägräcket så länge att ni andra hinner ut innan jag och bussen faller ned i avgrunden? Nej det skulle jag inte. För jag tänker att det är precis tvärtom. Min tid är utmätt. Ingen vet riktigt hur lång den är. Men den är kortare än många andras. Just därför är varje nanosekund av min tid så mycket mer dyrbar. Jag har kanske bara någon månad kvar att tala om för dig hur bra du är. Att visa hur mycket jag älskar dig. Att fläta ditt hår så att det inte blir tovigt under mössan. Att visa pappa hur man lagar din favoritfiskpaté. Att berätta för mormor allt bra hon gjort som min mamma så att hon kan göra det igen med dig. Att berätta för mina vänner alla historier om mig och om oss som jag vill du ska få höra. Kanske bara några veckor kvar att få arbeta, skriva och läsa om det jag brinner för. Alldeles för lite. All värme, kärlek, hat och alla idéer tankar och ord måste klämmas ut under en orimligt kort tid. Det som de flesta andra har en hel livstid på sig att göra. Allt jag vill ge dig och din pappa, min mamma och pappa,,,allt jag lovat er. Alla löften jag inte kommer att kunna hålla. Vi som skulle bli skrynkliga tillsammans, jag som skulle hjälpa dig med läxor och förklara svåra saker och aldrig sluta svara på alla varför-då?

Så räkna inte med mig om det händer något hemskt. Jag kommer att göra allt för att få så mycket tid jag kan. Jag kommer till och med att putta fram någon annan om jag måste. Min tid med dig är viktigare än hela mänskligheten. För mig.

Mamma och kärleken

Många säger att kärleken är meningen med livet. En miljardindustri jobbar på att hjälpa människor att hitta varandra. På internet, i tidningen eller på singelpartyn och matlagningskurser för ensamstående.  Alla provar olika saker för att hitta det där magiska.

Jag minns varje gång jag blivit förälskad. Minns det exakta ögonblicket när det hände. På en pakethållare med hans rutiga flanellskjorta som fladdrade i farten. Regnkläderna när han hoppade på bussen. Eller färgerna på väggen och rökmaskinen, tonen på huden på halsen. Dom spelade Strömstedts ”Bilder av dig” eller vad den nu kan heta. Gräset vid eken som fallit omkull. Hans ben utsträckta och ögonen slutna. Fegis, sa han. En frusen pendeltågsstation i Älvsjö och han på andra perrongen som jag plötsligt måste vara nära. Ett trist fikaställe och känslan att om han ber mig följa med vart som helst så åker vi. Direkt. En blick under lugg och en explosion i mitt bröst. Jag minns varje sådant ögonblick.

Två gånger har jag fått leva med den stora kärleken. Det är mycket. Jag tror att många människor kanske aldrig riktigt hittar den. Den där känslan när man inte vet vems arm som är vems, när man är så nära att det nästan är samma hud. Lättheten i kroppen, att vilja stanna kvar. När alla fåniga sånger handlar om er två. Att lita helt och hållet på någon. Att vara hela sig själv. Att älska hela någon. Det ogripbara när förälskelsen blir något annat. Något större och helare. Jag önskar dig detta stora ofattbara Snorpan. När jag förlorade det trodde jag att jag aldrig skulle hitta det igen. Det onda i magen, i huvudet och hjärtat tänkte jag skulle bli kvar där för evigt. Som ett sår och ett hål som aldrig kunde fyllas. Efter ett tag lärde jag mig att vara glad och känna mig stark över det jag ändå haft. Att kunna se skillnaden på det och sådant som var mindre, girigare och fegare. Att inte nöja mig.

Sedan kom din pappa.

Och du.