Om din mamma – och om fåglarna

Du kommer aldrig att veta så mycket om mig som någon som fått ha sin mamma kvar. Men jag gör mitt bästa för att du ska få veta något. Stora saker och små meningslösa saker. För jag vet inte vad du kan behöva veta. Du har väl redan konstaterat att din morgonpigghet kommer från mig och inte från pappa. Att julgran aldrig varit en del av ditt julfirande om det inte varit för mig. Att din envishet kommer från mig och morfar. Jag trodde inte någon kunde vara envisare än jag. Tills du och jag började utkämpa strider och jag var helt chanslös. Ditt tunna men jättelånga hår är också mitt. Färgen en blandning av mig och pappa. Har du fått överrörliga leder och höga fotvalv är dom tyvärr mitt fel också. Mitt sinne för grundlighet, symmetri och ordning – inte på prylar eller diskbänken men för hur man gör saker. Min sorterande forskarhjärna. Ja…det vet vi inget om ännu men du visar en del tecken på att vara likadan. ALLA legobitar ska med i bygget. ALLA ljusen i trätårtan MÅSTE finnas. Annars går det inte att leka. Man ska göra handavtryck av BÅDA händerna om man har två händer. Det går INTE att byta den lilla filten mot den stora. ALLA leksaksbilarna ska köra runt huset på samma sätt. Och fattas det en bil MÅSTE man leta reda på den även om det tar en evighet. Inga halvmesyrer.

När jag var liten lärde jag mig fågelboken på landet utantill. Innan jag kunde läsa kunde jag se skillnad på varenda sparv, hämpling och korsnäbb som Sverige har. Vissa barn lär sig bilmärken. Jag kunde fåglar. Alla fåglar. I gymnasiet upptäckte jag på biologin att jag fortfarande kunde alla fåglarna. Vår magister plockade fram ett tjog uppstoppade fåglar och ställde på katedern. Jag rabblade lätt upp allihopa. Jag fick till och med ett stipendium från någon ornitologisk förening. Än idag minns jag vilken fågel som finns på första, andra och tredje sidan. Och att gröngölingen finns högst upp till vänster på ett uppslag. Blåkråkan längst ner till vänster.

Jag samlade nötskrikornas blå och svartrutiga fjädrar och fasanernas spräckliga böjda stjärtfjädrar i en korg. Bläddrade i boken och undrade var man kunde se alla dom där spännande fåglarna i boken som vi inte hade på landet. Den turkosa blåkråkan, härfågeln med sin tuppkam och steglitsen med rött, gult och vitt i breda ränder på huvudet. Den vitstjärnade blåhaken. Så en dag på hösten. För kanske 5 år sedan. Hemma där jag bodde innan pappa flyttade hit. På väg från bussen. Jag vet inte vilken månad men det fanns nypon på buskarna vid hållplatsen. Och där inne satt den. En steglits!!!! Knallgult, illrött, svart och vitt. Jag vände mig om för att se om någon annan fanns där. Någon att glädjas med. Innan jag insåg att ingen annan kanske skulle bry sig och att jag ändå var helt ensam. Jag tittade igen. Stannade. Ett stort fånigt leende i hela ansiktet. Den fladdrade till och flög. Jag tog några skuttiga danssteg av glädje och utropade: En steglits! Väl inne ringde jag mormor och meddelade.

Världen blir roligare om man vet en massa saker om den. Om det så handlar om pendeltågsgraffitti, fågelsorter, bilmärken eller blommor. Man ser andra saker, nya saker, nya meningar. Där den som inte vet ser en trist fågel fladdra till i ögonvrån ser den som vet något unikt och värt att vänta i timtal på. Där den som inte vet ser meningslösa bokstavskombinationer spraymålade på en vägg ser den som vet en strid mellan olika grupper eller ironiska skämt om SL. Lär dig saker. Om många saker. Begränsa dig inte. Utmana dig och dina fördomar genom att lära dig mer. Man vet aldrig var man kan behöva framöver.

Jag ångrar inte att jag inte hunnit åka till Kina eller lärt mig åka snowboard. Jag har gjort allt som varit viktigt för mig att göra. Jag har älskat, rest, levt och arbetat med det jag ville. Men jag skulle gärna se en blåkråka innan jag dör.