SSK

Jag vet inte vad det är med sjuksköterskorna på strålningen. Men dom är så bra. Dom gör det lättare. Dom hälsar och frågar hur man mår på ett sätt som gör att det känns som om dom känner mig. Och bryr sig. Dom lugnar. Förklarar. Klappar. Mäter och försäkrar. Är närvarande och frågar om en massa saker. Om jobb, om man klarar att åka hem själv, om vädret utanför. Vi som ligger där, halvnakna i konstiga positioner, ibland med masker för ansiktet och ibland i en hel timme liksom bäddas in i deras omsorg.

I taket i alla rum finns konstverk. Mitt rum har nog det bästa. Ett som hela tiden förändras, rör sig och lever. I hela rummet känns konstnärens ansträngningar med att göra min tid här uthärdlig. Till och med intressant. Saker och ting är genomtänkt, beprövat och nästan kärleksfullt utformat. Tänk om alla vårdinrättningar och all personal varit så.

Stopp!

En av mina största sorger och en av mina rädslor inför framtiden handlar om att du inte kommer att få växa upp med din mamma och pappa som en familj. Och att det kommer att påverka hur du är med andra människor. Att du inte kommer att se hur vi är tillsammans, hur vi kramas, grälar och lever ihop. Och därigenom inte lär dig hur bra och friska relationer fungerar. Min kurator säger att det viktigaste för att lära sig hur man ska vara med andra människor lär man sig genom relationen till sina föräldrar. Inte genom den mellan föräldrarna. Jag hoppas det är så. Jag önskar att du får förmågan att bemöta människor väl men också att kunna känna vem som vill dig väl och vem som inte gör det. Att du inte släppar egoistiska människor för nära inpå. Att du inte såras av rädda själar. Att du väljer dina vänner och älskade noga. Att du vågar vara du. Och får vara du.

Alla är inte hypersociala, öppna och älskar nya människor. Själv har jag alltid varit blyg och tyckt att sådana typer är rätt påfrestande. Du tycker att pussande gammelfarmödrar är jätteläskiga. Du känner ju inte den här människan som vill kramas plötsligt. Vi sätter ord på det tillsammans. Snorpan är lite blyg. Du upprepar det i liknande situationer. Snorpan är lite blyg med många barn säger du på morgonen när vi kommer in på gården till förskolan och vill att jag ska bära dig. På förskolan säger dom att du gärna går någon annanstans om det är trångt vid rutschkanan till exempel. Det tycker jag låter bra. För jag tror du är lite som jag.

Igår på vägen hem imponerar du på mig. Jag önskar jag vågat vara så tuff när jag var så liten som du. Eller ännu större för den delen. Att jag haft verktygen du har redan nu. Vi är på väg ut från förskolan när några större barn spärrar vägen med en snöborg de byggt. Är ni monster eller människor? snörvlar en liten pojke i 4-årsåldern. Jag minns precis hur det var. Otaliga passager, bänkar och matsalsköer som blockerades av lite större eller bara lite tuffare barn. Som man var tvungen att gå förbi fastän man var lite rädd. Som sa att man var tvungen att säga eller göra ditten eller datten för att släppas igenom. Jag hinner tänka att nej det är såhär det blir sedan för dig. En massa stora läskiga ungar som du inte vill leka med, som kanske puttas..som… Jag fattar ingenting av pojkens lek men svarar människor. Men innan jag hunnit klämma ur mig det har du passerat mig, hållit upp handflatan mot pojken och sagt: Stopp! Nej. Akta dig vi ska gå hem. Den snoriga pojken hasar åt sidan och vi går ut genom grinden.

Jag hoppas att det du lär dig nu, om att säga ifrån när du inte vill, att säga stopp, att kunna uttrycka hur du känner dig om det så är blyg, kissnödig, besviken eller arg är något som blir ett mönster hos dig. Något självklart. Något du tar med dig i hela livet. Andra människor kan inte alltid gissa hur du är och vad du vill, vissa måste meddelas att dom gör fel i förhållande till dig, ytterligare några kommer att veta vad du vill och vad du behöver redan innan du vet det själv. Leta reda på dom och håll i.