Tipp tapp

Vaknar med huvudvärk och täppt näsa innan väckarklockan ringer. Pappa kokar ägg. Mys i soffan och på med tomtekläderna. Vi tittar på Luciatåg på nyheterna och byter kanal när 4ans luciatåg inte har några tomtar. Inte bra, konstaterar du. Sedan kommer sms:et. Jag ser första ordet: Feber. Neeej! Dom är säkert sjuka och så kan vi inte följa med. Pappa har redan i tanken hunnit skrapa rutorna på bilen, skotta fram en väg från parkeringen och åkt mot Skansen. Men det är bästisens mamma som har feber, inte bästisen. Och hon släpar sig ner ändå. Vi hoppar i pulkan och i den gnistrande svarta morgonen med snödrivor högre än dig på var sida om stigen traskar vi iväg. Det är nästan tio minusgrader. Jag tänker att jag hoppas att du kanske kommer minnas detta. Eller att minnet av snön som frasar och sanden som gnisslar under plasten i pulkan fylls på av hundratals likadana färder så att det känns som om du minns. Minns att jag gick framför. Och drog din pulka.

På gården luktar glögg och det finns granar och kärvar. Ett luciatåg med lika delar pepparkakor, lucior och tomtar tumlar ut på trappan. Det går ett mjukt ååååhhhh genom skaran av föräldrar med snoriga näsor och blank blick. En stjärngosse flyr i panik till mamma. Dina ögon är stora och du kluckar av skratt. Blinka lilla stjärna, pepparkaksgubbarna och tipp tapp. Och sockerbagaren. Men med snällare slut. Inga stygga barn utan något om att få en kaka? Jag minns alla mina luciamorgnar med min mamma i soffan och i skolan. Åsa med världens längsta fläta som Lucia. Hon som cancern också tog. Idag för tre år sedan. Jag hoppas att hon ser eller känner eller är med sina små idag i alla fall.

Inne i huset myllrar det av lusselinnen och borttappade tomteluvor. Lite mörkt och ljuset från elektriska ljuskronor och tärnljus i munnen. Du och bästisen äter pepparkakor och lagar mat i det lilla lekköket. Du äter skinkmacka på vägen hem i pulkan och sjunger hela vägen. Tipp tapp tipp tapp! Snorpan och bästisen samma mössa! Också tomte! La la lala. Det är visst en ny sång.