Småbarnsliv

Magsjuka, feber, slemhosta och snön som gnistrar bedjande utanför. Kom ut och lek! Imorgon. Kanske. Orkar jag böla över dessa förlorade vinterdagar också? Tappar humöret hela tiden och vi gnäller på varandra. Så går jag in i det andra rummet. Doften från hyacinterna som mormor kommit med mjukar upp mitt sura hårda jag. Det luktar jul. Det luktar hemma. Lugn. Nötter och clementiner. Tomten? Du och pappa snörvlar framför TVn och jag jobbar. Du sjunger tipp tapp och jag svär att om ni sjunger En sockerbagare en gång till blir jag galen. En mening som du upprepar oroande ofta. Jag blir gaalen på dig! Undrar var du fått det ifrån…Om din bästis är frisk på torsdag ska vi få gå med på deras Luciatåg. Den lilla önskningen kan väl få gå hem?

Dom stora dagarna 2 (På tal om medaljer och Nobelpris som bara ges till gubbar i frack)

Ibland vet man inte i förväg att en viss händelse kommer att bli viktig. Eller kommer att kunna ses som ett tecken på något som fanns redan från början. Eller så är det egentligen inget tecken på något, bara ett sammanträffande, en slump. Jag har alltid hånlett åt franska politiker som i sina memoarer beskriver hur de hoppade upp i morfars knä som 4-åringar och läste le Monde och redan då visade stort intresse för världens skeenden. Efterkonstruktioner. Jag har en sådan händelse, eller myt om mig själv om du så vill, som jag vill berätta om. För att den som berättelse varit viktig för mig. Och då i den stunden viktig även för andra. Det handlar om medaljer och rättvisa. Om ojämlikhet. Något som varit en drivkraft för allt mitt forskningsarbete.

Jag gick i årskurs ett och var sju år gammal. I vår skola hade vi en löptävling varje år, varje årskurs för sig tillsammans i ett stort lopp. Jag sprang som aldrig förr. Jag älskade att springa och vann bland tjejerna i min årskurs. Lätt darrande och pirrig stod jag på skolgården på eftermiddagen tillsammans med alla andra och väntade på prisutdelningen. Jag hade vunnit och skulle få medalj! Jag var säkert minst i hela skolan. Spinkigast av ettagluttarna och kortast av tjejerna i klassen. Men jag hade kommit först. Så delades medaljerna ut av den bullriga slöjdmagistern Roffe som sågat till och varsamt sprejat medaljerna i guld, silver och brons. Tre pojkar i årskurs 6, tre pojkar i årskurs 5…tre pojkar i årskurs…och så vidare. Bara pojkar. Jaha, dom tar tjejerna efteråt tänkte jag. Men så var ceremonin slut. Inga mer medaljer. Totalsegern i varje klass hade ju tagits hem av pojkar. Inga tjejer fick medaljer. Jag blev tom i magen. Vad hade hänt? Hemma på TV med pappa hade jag ju sett tjejer hoppa längst av tjejer och få medalj, Linda Haglund koras till segrare, amerikanska muskulösa kvinnor med håret i små flätor sprinta och tilldelas segern. Vi hade sett Tyresö FFs damer spela fotboll på Bollmoravallen mot andra damer och vinna. Varför fick inte jag? Denna orättvisa drabbade mig så direkt att jag inte hann fundera. Jag uppgivglade några andra tjejer, gissningsvis dom som kommit på andra och tredje plats, och gick direkt från gården in i lärarrummet. In i rektorns rum. Jag var sju år och uppbragd. HUR kunde dom göra såhär? VARFÖR fick inte tjejerna några medaljer? Killar och tjejer behövde ALDRIG tävla mot varandra någon annanstans än här. Argumenten formades medan jag med gråten i halsen pratade inför ett stumt lärarkollegie. Roffe kom på fötter. Nej men ja men joho ojsan ja nej men jag fixar ett gäng medaljer då. Sedan fick vi vänta tills dom målats och torkat innan det blev ny samling på gården. Stora starka Roffe agerade själv prispall och vi blev upplyfta en och en på hans axlar för den riktiga prispallen var visst redan undanplockad. Året var 1983. Sverige var ännu mer ojämlikt på vissa sätt då. Aningslöst. Det blev min tur att hissas upp på axlarna. Äntligen! Men ett sting av besvikelse låg kvar. Roffe hade målat alla tjejernas medaljer fult rosa. Istället för i guld, silver och brons.

Säg ifrån när något känns fel Snorpan. Bara för att saker är på ett visst sätt behöver dom inte förbli så. Peka på det uppenbara felet som ingen säger något om. Ingen annan kanske vågar eller har märkt det. Små saker spelar roll för det stora. Små saker är produkter av förtryckande system ibland. Det är din uppgift att göra uppror då och då. Lite på känslan i magen när något inte känns bra. Och på att du kan göra något åt det.