Dom stora dagarna

Jag tänkte att jag skulle berätta för dig om några av dom stora dagarna i mitt liv. Dom som spelat lite mer roll än andra dagar. Den första av dessa dagar jag berättar om blir Vasaloppsdagen.

Jag hade bestämt mig för att åka Vasaloppet. Fastän jag egentligen inte kunde åka skidor eller hade tid att träna. Dessutom kom det ingen snö. Jag sprang och cyklade långt och länge. Åkte en buss till Bjursås och åkte kanske sammanlagt 2 mil skidor. Sedan åkte vi upp till Onkeln i Dalarna, jag och mormor och morfar och mina skidor. Jag åt 15 pannkakor i Rembostugan. Och en liter pasta kl 03.30 innan morfar körde mig till anslutningsbussen i Mora. Bussen var full av män. Äldre män. Från 40 och uppåt. Jag var kanske 25 och liten och spinkig som bara den. Dom rapade, fes och bufflade och kissade i buskar. Jag såg mig omkring och undrade vad jag gjorde där? Det var uppenbart att deras breda axlar som genomlidit timmar av stakåkning och deras stora långa ben var så mycket bättre anpassade för det som skulle komma än mina spagettiarmar, dansarben och skägglösa kinder. Det här kanske inte skulle gå? Jag kanske inte skulle komma i mål? För hur långt kan man komma på bara vilja och entusiasm och kondition? Ner mot starten i vinternatten. -22 grader och eld i tunnor. Månen som lyste upp. Starten, klappret, att hålla sig upprätt i backen, stavarna oskadda och upp på myrarna. Isande vindar som frös mina ögonfransar till klumpar. Några kilometer i taget. Alla andra åkte snabbare. Men det gled! Det var roligt! Jag var med!

Framme vid en kontroll möter mormor och morfar upp med mer mat. Morfar undrar vad som hänt? Har jag ont någonstans? Varför går jag bara på skidorna istället för att åka? Jätteroligt. Det är så jag åker. Proppar i mig mackor och dricker. Någonstans halvvägs börjar vallan att vara slut. Det är bakhalt. Jag blir påkörd av en gubbe i en backe som sliter med sig min stav. Jag letar reda på den i skogen och hoppas att min axel inte är ur led. Dom andra som åker i min fart bryter. Jag undrar om jag borde göra det samma men känner mig inte trött. Ångar vidare och äter av allt som alla erbjuder. Kaffe, blåbärssoppa, solbullar, gurka, saft. Sedan tar kraften och viljan slut. Mormor och morfar svarar inte i telefonen. Eller jo dom svarar och lägger på för dom vet inte hur telefonen fungerar trots att vi gått igenom det tio gånger kvällen innan. Glada vänner skickar sms som piper så att jag inte kan få iväg ett själv. Mormor ringer till slut och säger att dom inte hinner fram till den där kontrollen, kanske till den efteråt. Jag tappar modet. Så i högtalarna annonserar man att Jörgen Brink och är det kanske Elofsson har gjort något bragdaktigt. i ett OS, VM eller EM någonstans. När alla trodde det var kört har det tagits medaljer. Nu fasen ska jag i mål! Okända människors prestationer ger mig en adrenalinkick där i den strålande solen där människor hejar på dom och på mig. Jag vallar om igen. Den här gången inget glid bara fäste och jag trampar uppåt i modden tillsammans med andra i samma fart. Vårt gemensamma mål att komma i mål. På vilket sätt som helst. Vi skojar och puttas. UR SPÅR! Skriker någon och en annan halkar åt sidan i snigelfart. Vi skrattar så vi gråter och jag tar oss mot Eldris. I spåret kör en skoter och ställer ut marshaller för det har blivit mörkt igen. Jag har fått fräknar av dagens sol men nu är det nattsvart i granskogen. Jag torkar mig så ren jag kan av snor och blåbär och svett vid sista kontrollen och hasar de sista 9 km i mål. Där står mormor och morfar och mormor springer med en stor guldmedalj i choklad. Dom är nästan ensamma kvar i målfållan men folkmusiken spelar fortfarande. Man tar hand om mina skidor och den där duschen jag tänk på i flera timmar som målbild blir ett antiklimax. Schampot har frusit i -18 och är segt och svårt att få ut ur flaskan. Händerna är domnade och det gör ont i fötterna av varmvattnet där jag står ensam i en gympasal.

Sedan hem till Onkeln. Mer mat. Jag smörjs in med ormsalva och somnar där uppe under snedtaket. Vaknar mitt i natten genomsvettig och tvättar av mig. Dagen efter är det tyst där nere. Jag kommer upp tidigt. Rör mig försiktigt. Ingen smärta. Ingen träningsvärk? Jag går ner för trappan. Där nere håller dom andan och tittar försiktigt. Kan hon gå idag? Jag känner mig redo för en skidtur eller en joggingrunda. Som om gårdagens ”mandomsprov” aldrig ägt rum.

Jag har åkt Vasaloppet. Testa du också Snorpan. Det är jättekul. Åker du långsamt som jag får du också vara med om mer. Från gryning till skymning. Från fisande farbröder till hjälpsamma damer. Från flashiga skidglasögon som tappas i farten till hemstickade luvor och pannkakor lagade på gaskök. Det är galet. Roligt. Och du kommer känna dig så stolt efteråt.

Pall

Jag skriker, gråter och bits. Kastar mig på golvet. Ger mig in i badrummet för att hitta något att slå sönder. Får tag i din blåa plastpall som du använder för att nå handfatet och toaletten. Jag svänger den genom luften och ett regn av små blåa plastflisor haglar över allt. Jag letar efter något mer. Jag vill slänga blöjhink, parfymflaskor och sparka ned handfatet i kaklet. För att det skulle kännas bättre. För att jag vill vara arg på någon. På något. Men det har vi inte råd med. Jag skriker istället. Att jag inte orkar mer nu. Att allt bara blir värre. Att jag inte orkar vara så trött.

Pappa köper en ny pall på eftermiddagen. Den är för låg för dig. Du undrar var den stora pallen är? Förlåt Snorpan.