Cellgiftsbehandling no. 12 The last blow

Trots en veckas snuva är blodvärdena på topp tack vare Zarziosprutorna utdelade av min egna privata sjuksköterska som rycker ut vardag som helg. Snorpan, din bästis moster är sjuksköterska, håll dig väl med henne. Kanske kan du få kika in i en ambulans, få hjälp med p-sprutor eller omplåstring. Men tro inte att hon kan ge dig fri tillgång till läkarsprit.

Den sista cellgiftskuren som syftar till att krympa tumörerna pumpar nu in i min högra arm. Jag önskar det kunde vara fler. Nästa vecka startar strålningen. Efter jul blir det något annat. Något som ges varje vecka. Som kommer att göra mig bunden till sjukhuset. Som kommer göra min hjärna mosig och mitt sinne grumligt. Jag är inte säker på att jag ens vill. Om det är värt det. Förut tänkte jag att det handlade bara om att maximera tiden. Tiden med dig. Men om jag under den tiden blir någon annan än mitt egna jag vet jag inte om det spelar någon roll. Jag har fått cellgifter varje vecka förut och minns hur jag förändrades. Skräcken av att inte känna igen sig själv. Inte förmå tänka klart ett resonemang. Kort stubin. Disträ. Långt långt från mitt jag och en massa egenskaper jag strävar bort från som kletade sig fast. Tröttheten att aldrig hinna återhämta sig. Jag måste fundera lite på sedan.