Mamma sova govlet

Jag ligger på golvet invid din säng. I landet som är vår familjs andra hemland. Det drar från fönstret och är för kallt för att ligga där på en plastmatta i korkimitation utan matta eller filt. Det är dammigt också. Men du vill inte att jag ska gå. Mamma sova govlet säger du. För jag får inte plats i din säng här. Jag lyssnar på dina andetag för att höra om du somnat. Som miljoner föräldrar världen över ligger jag där och fantiserar om att kunna teleportera mig därifrån till det angränsande rummet där TVn, kärestan, festen, datorn eller soffan väntar. Utan att du vaknar liksom glida längs med golvet alldeles ljudlöst. Min höft värker lite av det obekväma läget men jag törs inte röra mig för då kanske du blir pigg igen. Du snusar, men vänder dig om då och då. Jag tänker att åh vad jag önskar att jag bara kunde smita ut. Sedan slår det mig. Om jag fick välja. Då skulle jag ligga här i tusen år. Bli bästa vän med dammråttorna, draget och de smaklösa väggdekorationerna. Räkna kvistarna på din spjälsäng hundratals gånger om dagen. Jag skulle aldrig vilja byta mitt liv med dig mot någon annans tillvaro, även om det betydde ett friskt liv med friska barn tills jag blir gammal och grå och får se mina barnbarn. Men jag skulle göra vad som helst för att även de tristaste eller obekvämaste stunderna med dig varade för evigt.

Du vänder dig igen och ut över kanten far något. Jag tittar upp och befinner mig öga mot öga med apan Rafiki från Lejonkungen i uppstoppat format. Jag kväver ett skratt som blir till ett knorrande ljud. Du vaknar inte. Jag ligger kvar en stund i alla fall.