Dom stora dagarna 2 (På tal om medaljer och Nobelpris som bara ges till gubbar i frack)

Ibland vet man inte i förväg att en viss händelse kommer att bli viktig. Eller kommer att kunna ses som ett tecken på något som fanns redan från början. Eller så är det egentligen inget tecken på något, bara ett sammanträffande, en slump. Jag har alltid hånlett åt franska politiker som i sina memoarer beskriver hur de hoppade upp i morfars knä som 4-åringar och läste le Monde och redan då visade stort intresse för världens skeenden. Efterkonstruktioner. Jag har en sådan händelse, eller myt om mig själv om du så vill, som jag vill berätta om. För att den som berättelse varit viktig för mig. Och då i den stunden viktig även för andra. Det handlar om medaljer och rättvisa. Om ojämlikhet. Något som varit en drivkraft för allt mitt forskningsarbete.

Jag gick i årskurs ett och var sju år gammal. I vår skola hade vi en löptävling varje år, varje årskurs för sig tillsammans i ett stort lopp. Jag sprang som aldrig förr. Jag älskade att springa och vann bland tjejerna i min årskurs. Lätt darrande och pirrig stod jag på skolgården på eftermiddagen tillsammans med alla andra och väntade på prisutdelningen. Jag hade vunnit och skulle få medalj! Jag var säkert minst i hela skolan. Spinkigast av ettagluttarna och kortast av tjejerna i klassen. Men jag hade kommit först. Så delades medaljerna ut av den bullriga slöjdmagistern Roffe som sågat till och varsamt sprejat medaljerna i guld, silver och brons. Tre pojkar i årskurs 6, tre pojkar i årskurs 5…tre pojkar i årskurs…och så vidare. Bara pojkar. Jaha, dom tar tjejerna efteråt tänkte jag. Men så var ceremonin slut. Inga mer medaljer. Totalsegern i varje klass hade ju tagits hem av pojkar. Inga tjejer fick medaljer. Jag blev tom i magen. Vad hade hänt? Hemma på TV med pappa hade jag ju sett tjejer hoppa längst av tjejer och få medalj, Linda Haglund koras till segrare, amerikanska muskulösa kvinnor med håret i små flätor sprinta och tilldelas segern. Vi hade sett Tyresö FFs damer spela fotboll på Bollmoravallen mot andra damer och vinna. Varför fick inte jag? Denna orättvisa drabbade mig så direkt att jag inte hann fundera. Jag uppgivglade några andra tjejer, gissningsvis dom som kommit på andra och tredje plats, och gick direkt från gården in i lärarrummet. In i rektorns rum. Jag var sju år och uppbragd. HUR kunde dom göra såhär? VARFÖR fick inte tjejerna några medaljer? Killar och tjejer behövde ALDRIG tävla mot varandra någon annanstans än här. Argumenten formades medan jag med gråten i halsen pratade inför ett stumt lärarkollegie. Roffe kom på fötter. Nej men ja men joho ojsan ja nej men jag fixar ett gäng medaljer då. Sedan fick vi vänta tills dom målats och torkat innan det blev ny samling på gården. Stora starka Roffe agerade själv prispall och vi blev upplyfta en och en på hans axlar för den riktiga prispallen var visst redan undanplockad. Året var 1983. Sverige var ännu mer ojämlikt på vissa sätt då. Aningslöst. Det blev min tur att hissas upp på axlarna. Äntligen! Men ett sting av besvikelse låg kvar. Roffe hade målat alla tjejernas medaljer fult rosa. Istället för i guld, silver och brons.

Säg ifrån när något känns fel Snorpan. Bara för att saker är på ett visst sätt behöver dom inte förbli så. Peka på det uppenbara felet som ingen säger något om. Ingen annan kanske vågar eller har märkt det. Små saker spelar roll för det stora. Små saker är produkter av förtryckande system ibland. Det är din uppgift att göra uppror då och då. Lite på känslan i magen när något inte känns bra. Och på att du kan göra något åt det.

Dom stora dagarna

Jag tänkte att jag skulle berätta för dig om några av dom stora dagarna i mitt liv. Dom som spelat lite mer roll än andra dagar. Den första av dessa dagar jag berättar om blir Vasaloppsdagen.

Jag hade bestämt mig för att åka Vasaloppet. Fastän jag egentligen inte kunde åka skidor eller hade tid att träna. Dessutom kom det ingen snö. Jag sprang och cyklade långt och länge. Åkte en buss till Bjursås och åkte kanske sammanlagt 2 mil skidor. Sedan åkte vi upp till Onkeln i Dalarna, jag och mormor och morfar och mina skidor. Jag åt 15 pannkakor i Rembostugan. Och en liter pasta kl 03.30 innan morfar körde mig till anslutningsbussen i Mora. Bussen var full av män. Äldre män. Från 40 och uppåt. Jag var kanske 25 och liten och spinkig som bara den. Dom rapade, fes och bufflade och kissade i buskar. Jag såg mig omkring och undrade vad jag gjorde där? Det var uppenbart att deras breda axlar som genomlidit timmar av stakåkning och deras stora långa ben var så mycket bättre anpassade för det som skulle komma än mina spagettiarmar, dansarben och skägglösa kinder. Det här kanske inte skulle gå? Jag kanske inte skulle komma i mål? För hur långt kan man komma på bara vilja och entusiasm och kondition? Ner mot starten i vinternatten. -22 grader och eld i tunnor. Månen som lyste upp. Starten, klappret, att hålla sig upprätt i backen, stavarna oskadda och upp på myrarna. Isande vindar som frös mina ögonfransar till klumpar. Några kilometer i taget. Alla andra åkte snabbare. Men det gled! Det var roligt! Jag var med!

Framme vid en kontroll möter mormor och morfar upp med mer mat. Morfar undrar vad som hänt? Har jag ont någonstans? Varför går jag bara på skidorna istället för att åka? Jätteroligt. Det är så jag åker. Proppar i mig mackor och dricker. Någonstans halvvägs börjar vallan att vara slut. Det är bakhalt. Jag blir påkörd av en gubbe i en backe som sliter med sig min stav. Jag letar reda på den i skogen och hoppas att min axel inte är ur led. Dom andra som åker i min fart bryter. Jag undrar om jag borde göra det samma men känner mig inte trött. Ångar vidare och äter av allt som alla erbjuder. Kaffe, blåbärssoppa, solbullar, gurka, saft. Sedan tar kraften och viljan slut. Mormor och morfar svarar inte i telefonen. Eller jo dom svarar och lägger på för dom vet inte hur telefonen fungerar trots att vi gått igenom det tio gånger kvällen innan. Glada vänner skickar sms som piper så att jag inte kan få iväg ett själv. Mormor ringer till slut och säger att dom inte hinner fram till den där kontrollen, kanske till den efteråt. Jag tappar modet. Så i högtalarna annonserar man att Jörgen Brink och är det kanske Elofsson har gjort något bragdaktigt. i ett OS, VM eller EM någonstans. När alla trodde det var kört har det tagits medaljer. Nu fasen ska jag i mål! Okända människors prestationer ger mig en adrenalinkick där i den strålande solen där människor hejar på dom och på mig. Jag vallar om igen. Den här gången inget glid bara fäste och jag trampar uppåt i modden tillsammans med andra i samma fart. Vårt gemensamma mål att komma i mål. På vilket sätt som helst. Vi skojar och puttas. UR SPÅR! Skriker någon och en annan halkar åt sidan i snigelfart. Vi skrattar så vi gråter och jag tar oss mot Eldris. I spåret kör en skoter och ställer ut marshaller för det har blivit mörkt igen. Jag har fått fräknar av dagens sol men nu är det nattsvart i granskogen. Jag torkar mig så ren jag kan av snor och blåbär och svett vid sista kontrollen och hasar de sista 9 km i mål. Där står mormor och morfar och mormor springer med en stor guldmedalj i choklad. Dom är nästan ensamma kvar i målfållan men folkmusiken spelar fortfarande. Man tar hand om mina skidor och den där duschen jag tänk på i flera timmar som målbild blir ett antiklimax. Schampot har frusit i -18 och är segt och svårt att få ut ur flaskan. Händerna är domnade och det gör ont i fötterna av varmvattnet där jag står ensam i en gympasal.

Sedan hem till Onkeln. Mer mat. Jag smörjs in med ormsalva och somnar där uppe under snedtaket. Vaknar mitt i natten genomsvettig och tvättar av mig. Dagen efter är det tyst där nere. Jag kommer upp tidigt. Rör mig försiktigt. Ingen smärta. Ingen träningsvärk? Jag går ner för trappan. Där nere håller dom andan och tittar försiktigt. Kan hon gå idag? Jag känner mig redo för en skidtur eller en joggingrunda. Som om gårdagens ”mandomsprov” aldrig ägt rum.

Jag har åkt Vasaloppet. Testa du också Snorpan. Det är jättekul. Åker du långsamt som jag får du också vara med om mer. Från gryning till skymning. Från fisande farbröder till hjälpsamma damer. Från flashiga skidglasögon som tappas i farten till hemstickade luvor och pannkakor lagade på gaskök. Det är galet. Roligt. Och du kommer känna dig så stolt efteråt.

Pall

Jag skriker, gråter och bits. Kastar mig på golvet. Ger mig in i badrummet för att hitta något att slå sönder. Får tag i din blåa plastpall som du använder för att nå handfatet och toaletten. Jag svänger den genom luften och ett regn av små blåa plastflisor haglar över allt. Jag letar efter något mer. Jag vill slänga blöjhink, parfymflaskor och sparka ned handfatet i kaklet. För att det skulle kännas bättre. För att jag vill vara arg på någon. På något. Men det har vi inte råd med. Jag skriker istället. Att jag inte orkar mer nu. Att allt bara blir värre. Att jag inte orkar vara så trött.

Pappa köper en ny pall på eftermiddagen. Den är för låg för dig. Du undrar var den stora pallen är? Förlåt Snorpan.

Last Christmas

…och då snackar vi inte ”förra julen” som i den gamla Wham-låten. Utan den sista julen. Min sista jul. Vår sista jul som en familj. Vår tredje och sista mamma-pappa-barn-jul. Din och min sista jul ihop. Sista julen med mina föräldrar. Min och pappas sista jul.

I’m going all in. Tomtar, girlanger, sju sorters kakor, två sorters skinka, eljusstakar i allt som kan liknas vid fönster, julklappskalender, adventsljus, egenhändigt pysslad adventsljusstake som du och jag gjort tillsammans, fönsterdekorationer och innan jag hann hindra det fick krubbans Jesusbarn ta en tur i rutschkanan tillsammans med ett av lammen. Morfar får vara tomte som alltid. Med en hemsnickrad finlandssvenska som gör att ingen känner igen hans röst kommer vi tvinga i honom pepparkakor som han försöker pilla in genom bomullsskägget. Nu är du väl så stor att du vet att det var han. Själv förstod jag ingenting förrän min mormor visade mig min pappas fårpäls och tomtemössa i källaren en sommardag. Va? Pappa är tomten? Jamen det trodde jag du visste?? Jag var kanske sju år…

Ikväll har vi åkt pulka. Jag har fått cellgifter hela förmiddagen men tvingade mig ut i mörkret med dig och pappa. Knädjupt i parken. Jag på rygg i den svarta rymden med stjärnor och lampor överallt. Jag ville gråta för att det var så fint. För att jag fick vara med.

Cellgiftsbehandling no. 12 The last blow

Trots en veckas snuva är blodvärdena på topp tack vare Zarziosprutorna utdelade av min egna privata sjuksköterska som rycker ut vardag som helg. Snorpan, din bästis moster är sjuksköterska, håll dig väl med henne. Kanske kan du få kika in i en ambulans, få hjälp med p-sprutor eller omplåstring. Men tro inte att hon kan ge dig fri tillgång till läkarsprit.

Den sista cellgiftskuren som syftar till att krympa tumörerna pumpar nu in i min högra arm. Jag önskar det kunde vara fler. Nästa vecka startar strålningen. Efter jul blir det något annat. Något som ges varje vecka. Som kommer att göra mig bunden till sjukhuset. Som kommer göra min hjärna mosig och mitt sinne grumligt. Jag är inte säker på att jag ens vill. Om det är värt det. Förut tänkte jag att det handlade bara om att maximera tiden. Tiden med dig. Men om jag under den tiden blir någon annan än mitt egna jag vet jag inte om det spelar någon roll. Jag har fått cellgifter varje vecka förut och minns hur jag förändrades. Skräcken av att inte känna igen sig själv. Inte förmå tänka klart ett resonemang. Kort stubin. Disträ. Långt långt från mitt jag och en massa egenskaper jag strävar bort från som kletade sig fast. Tröttheten att aldrig hinna återhämta sig. Jag måste fundera lite på sedan.

Mamma sova govlet

Jag ligger på golvet invid din säng. I landet som är vår familjs andra hemland. Det drar från fönstret och är för kallt för att ligga där på en plastmatta i korkimitation utan matta eller filt. Det är dammigt också. Men du vill inte att jag ska gå. Mamma sova govlet säger du. För jag får inte plats i din säng här. Jag lyssnar på dina andetag för att höra om du somnat. Som miljoner föräldrar världen över ligger jag där och fantiserar om att kunna teleportera mig därifrån till det angränsande rummet där TVn, kärestan, festen, datorn eller soffan väntar. Utan att du vaknar liksom glida längs med golvet alldeles ljudlöst. Min höft värker lite av det obekväma läget men jag törs inte röra mig för då kanske du blir pigg igen. Du snusar, men vänder dig om då och då. Jag tänker att åh vad jag önskar att jag bara kunde smita ut. Sedan slår det mig. Om jag fick välja. Då skulle jag ligga här i tusen år. Bli bästa vän med dammråttorna, draget och de smaklösa väggdekorationerna. Räkna kvistarna på din spjälsäng hundratals gånger om dagen. Jag skulle aldrig vilja byta mitt liv med dig mot någon annans tillvaro, även om det betydde ett friskt liv med friska barn tills jag blir gammal och grå och får se mina barnbarn. Men jag skulle göra vad som helst för att även de tristaste eller obekvämaste stunderna med dig varade för evigt.

Du vänder dig igen och ut över kanten far något. Jag tittar upp och befinner mig öga mot öga med apan Rafiki från Lejonkungen i uppstoppat format. Jag kväver ett skratt som blir till ett knorrande ljud. Du vaknar inte. Jag ligger kvar en stund i alla fall.