Nyår

Jag har smitit från lika många nyårsfiranden som jag genomlidit stela kalas samma dag. Ett par enstaka gånger har varit roliga. Jättefesten hos Andreas. Bästisen och jag med pannorna på det kalla mosaikgolvet i badrummet i källaren. Fnissande. Videofilmen efteråt där Martin filmat halva festen med objektivlocket på. Man hör honom snubbla in i saker och svära över att det är så mörkt. Millenieskiftet med jättetomtebloss som vi sköt med pilbåge från loftgången. Men för det mesta ganska tråkigt. Nyårsdagar fulla av trötthet, tristess och ibland lite ångest. Vad gör jag här? Jag minns särskilt en miserabel nyårsdag när jag gav mig ut för att springa. Jag halkade i leran vid Hammarbybacken. Jag hade en vit tröja och stukad fot och linkade hemåt helt nedsmetad. Hemåt till ett hem jag inte trivdes i till någon jag faktiskt inte tyckte om. Men en annan nyårsdag rymde jag till någon som fick mig att känna mig stark och bra istället för liten och elak. Jag fick skaldjursspett och hummer och drack kaffe i brasilianska kitschmuggar och var den lyckligaste i världen. Året kan starta på många sätt.

När året tar slut summerar människor ofta vad dom gjort. Utvärderar. Bestämmer sig för att testa något nytt eller sluta med något gammalt. Det är något jag numera gör nästan varje dag. Och så tänker jag på det här med tid. Jag hade hoppats på så mycket tid med er, min familj. Tänk om vi hade träffats tidigare, tänk om du fötts tidigare..vi hade hunnit en massa mer. Tänk all tid jag slösat på relationer som inte ledde någonstans. I alla fall inte till dig. Den mest meningslösa tog nästan två år tror jag. Vad skulle jag inte ge för två år till med er? Men så slår det mig att tid inte fungerar så. Det är precis som i den där klyschiga reklamen för något resebolag där Mads Mikkelsen hoppar i en pool till en speakerröst som säger att livet är inte dom dagar som går utan dom dagar man minns. Det är så tid fungerar. Från dom där två åren minns jag nästan ingenting. Jag minns enskilda dagar. En skidlektion i Uppland (på den magiska platsen där det alltid är snö – jag har sparat vägbeskrivningen till dig på ett papper). När jag ville slänga en hushållsassistent genom fönstret för att jag var så arg. En marknad i Marrakech. Men i övrigt tomt. Inget fastnade. Andra korta, korta möten sitter kvar som stjärnor i mig. Fina, trygga människor som öppnat sina världar för mig. Med fiskspett eller misslyckade ankringsförsök i Mälaren. Som burit mig på sina armar när mina ben gått av. På riktigt och i anden. Korta stunder som fyller upp så mycket tid att det knappt går att mäta.

Mätt på så vis. Är min tid med dig oändlig.

Alternativ jul

Det är två dagar före julafton. Hemmet ser delvis ut som ett bombnedslag. Köttbullarna är inte rullade, bara tre av sju sorters kakor bakade och ingen sill inhandlad. Tvättberget får Kebnekaisemassivet att se ut som Hammarbybacken. Du sover. Jag och Abba jobbar. Böjda över datorn framför fönstret skriver, bläddrar och funderar vi. Tills klockan är nästan tolv på natten. Vi bättrar på diskberget med tillbehören från en crème brulé tillagning men i övrigt tittar vi inte upp från skärmen. Min hjärna fnissar av hur skönt det är att vara helt uppslukad av något annat än cancern. Att bara vara mitt vanliga jag. Vi blir inte klara men det har blivit bättre. Jag är nästan glad att det inte blev klart. Nu får en av mellandagarna också bli såhär. Vår egna värld.

När hon går vill jag lägga mig på hallmattan som är våt av snömodd från dagens pulkatur och bara smälta ner i gruset jag med. Det är så orättvist. Varför får jag inte fortsätta såhär? Jag vill ha Abba kvar. Jag har ju, precis som jag hittat din pappa, hittat Henne. Den bästa kollegan. Hon som är min perfekta motpart. Hon är en massa andra saker också, det vet du ju. Hon är bland annat din pysselguru och hon som leker hund på golvet när tråkiga mammor diskar. Du blir jättebesviken när du hör att jag ska gå till jobbet och träffa Abba utan dig. Men idag har vi haft henne hemma. Jag ville att det alltid skulle få vara så. Fan.

Räkna inte med mig

Jag åker buss och flyg. Tänker på vad som skulle hände om vi råkade ut för något hemskt. Om det krävdes att någon offrade sig för alla andra. Skulle då jag som knappt har någon tid i livet kvar kliva fram och säga att eftersom jag ändå ska dö snart kan ni skicka mig att övermanna kaparna/spränga mig själv och ett rymdskepp i luften/hålla mig och bussen i vägräcket så länge att ni andra hinner ut innan jag och bussen faller ned i avgrunden? Nej det skulle jag inte. För jag tänker att det är precis tvärtom. Min tid är utmätt. Ingen vet riktigt hur lång den är. Men den är kortare än många andras. Just därför är varje nanosekund av min tid så mycket mer dyrbar. Jag har kanske bara någon månad kvar att tala om för dig hur bra du är. Att visa hur mycket jag älskar dig. Att fläta ditt hår så att det inte blir tovigt under mössan. Att visa pappa hur man lagar din favoritfiskpaté. Att berätta för mormor allt bra hon gjort som min mamma så att hon kan göra det igen med dig. Att berätta för mina vänner alla historier om mig och om oss som jag vill du ska få höra. Kanske bara några veckor kvar att få arbeta, skriva och läsa om det jag brinner för. Alldeles för lite. All värme, kärlek, hat och alla idéer tankar och ord måste klämmas ut under en orimligt kort tid. Det som de flesta andra har en hel livstid på sig att göra. Allt jag vill ge dig och din pappa, min mamma och pappa,,,allt jag lovat er. Alla löften jag inte kommer att kunna hålla. Vi som skulle bli skrynkliga tillsammans, jag som skulle hjälpa dig med läxor och förklara svåra saker och aldrig sluta svara på alla varför-då?

Så räkna inte med mig om det händer något hemskt. Jag kommer att göra allt för att få så mycket tid jag kan. Jag kommer till och med att putta fram någon annan om jag måste. Min tid med dig är viktigare än hela mänskligheten. För mig.

Mamma och kärleken

Många säger att kärleken är meningen med livet. En miljardindustri jobbar på att hjälpa människor att hitta varandra. På internet, i tidningen eller på singelpartyn och matlagningskurser för ensamstående.  Alla provar olika saker för att hitta det där magiska.

Jag minns varje gång jag blivit förälskad. Minns det exakta ögonblicket när det hände. På en pakethållare med hans rutiga flanellskjorta som fladdrade i farten. Regnkläderna när han hoppade på bussen. Eller färgerna på väggen och rökmaskinen, tonen på huden på halsen. Dom spelade Strömstedts ”Bilder av dig” eller vad den nu kan heta. Gräset vid eken som fallit omkull. Hans ben utsträckta och ögonen slutna. Fegis, sa han. En frusen pendeltågsstation i Älvsjö och han på andra perrongen som jag plötsligt måste vara nära. Ett trist fikaställe och känslan att om han ber mig följa med vart som helst så åker vi. Direkt. En blick under lugg och en explosion i mitt bröst. Jag minns varje sådant ögonblick.

Två gånger har jag fått leva med den stora kärleken. Det är mycket. Jag tror att många människor kanske aldrig riktigt hittar den. Den där känslan när man inte vet vems arm som är vems, när man är så nära att det nästan är samma hud. Lättheten i kroppen, att vilja stanna kvar. När alla fåniga sånger handlar om er två. Att lita helt och hållet på någon. Att vara hela sig själv. Att älska hela någon. Det ogripbara när förälskelsen blir något annat. Något större och helare. Jag önskar dig detta stora ofattbara Snorpan. När jag förlorade det trodde jag att jag aldrig skulle hitta det igen. Det onda i magen, i huvudet och hjärtat tänkte jag skulle bli kvar där för evigt. Som ett sår och ett hål som aldrig kunde fyllas. Efter ett tag lärde jag mig att vara glad och känna mig stark över det jag ändå haft. Att kunna se skillnaden på det och sådant som var mindre, girigare och fegare. Att inte nöja mig.

Sedan kom din pappa.

Och du.

Om din mamma – och om fåglarna

Du kommer aldrig att veta så mycket om mig som någon som fått ha sin mamma kvar. Men jag gör mitt bästa för att du ska få veta något. Stora saker och små meningslösa saker. För jag vet inte vad du kan behöva veta. Du har väl redan konstaterat att din morgonpigghet kommer från mig och inte från pappa. Att julgran aldrig varit en del av ditt julfirande om det inte varit för mig. Att din envishet kommer från mig och morfar. Jag trodde inte någon kunde vara envisare än jag. Tills du och jag började utkämpa strider och jag var helt chanslös. Ditt tunna men jättelånga hår är också mitt. Färgen en blandning av mig och pappa. Har du fått överrörliga leder och höga fotvalv är dom tyvärr mitt fel också. Mitt sinne för grundlighet, symmetri och ordning – inte på prylar eller diskbänken men för hur man gör saker. Min sorterande forskarhjärna. Ja…det vet vi inget om ännu men du visar en del tecken på att vara likadan. ALLA legobitar ska med i bygget. ALLA ljusen i trätårtan MÅSTE finnas. Annars går det inte att leka. Man ska göra handavtryck av BÅDA händerna om man har två händer. Det går INTE att byta den lilla filten mot den stora. ALLA leksaksbilarna ska köra runt huset på samma sätt. Och fattas det en bil MÅSTE man leta reda på den även om det tar en evighet. Inga halvmesyrer.

När jag var liten lärde jag mig fågelboken på landet utantill. Innan jag kunde läsa kunde jag se skillnad på varenda sparv, hämpling och korsnäbb som Sverige har. Vissa barn lär sig bilmärken. Jag kunde fåglar. Alla fåglar. I gymnasiet upptäckte jag på biologin att jag fortfarande kunde alla fåglarna. Vår magister plockade fram ett tjog uppstoppade fåglar och ställde på katedern. Jag rabblade lätt upp allihopa. Jag fick till och med ett stipendium från någon ornitologisk förening. Än idag minns jag vilken fågel som finns på första, andra och tredje sidan. Och att gröngölingen finns högst upp till vänster på ett uppslag. Blåkråkan längst ner till vänster.

Jag samlade nötskrikornas blå och svartrutiga fjädrar och fasanernas spräckliga böjda stjärtfjädrar i en korg. Bläddrade i boken och undrade var man kunde se alla dom där spännande fåglarna i boken som vi inte hade på landet. Den turkosa blåkråkan, härfågeln med sin tuppkam och steglitsen med rött, gult och vitt i breda ränder på huvudet. Den vitstjärnade blåhaken. Så en dag på hösten. För kanske 5 år sedan. Hemma där jag bodde innan pappa flyttade hit. På väg från bussen. Jag vet inte vilken månad men det fanns nypon på buskarna vid hållplatsen. Och där inne satt den. En steglits!!!! Knallgult, illrött, svart och vitt. Jag vände mig om för att se om någon annan fanns där. Någon att glädjas med. Innan jag insåg att ingen annan kanske skulle bry sig och att jag ändå var helt ensam. Jag tittade igen. Stannade. Ett stort fånigt leende i hela ansiktet. Den fladdrade till och flög. Jag tog några skuttiga danssteg av glädje och utropade: En steglits! Väl inne ringde jag mormor och meddelade.

Världen blir roligare om man vet en massa saker om den. Om det så handlar om pendeltågsgraffitti, fågelsorter, bilmärken eller blommor. Man ser andra saker, nya saker, nya meningar. Där den som inte vet ser en trist fågel fladdra till i ögonvrån ser den som vet något unikt och värt att vänta i timtal på. Där den som inte vet ser meningslösa bokstavskombinationer spraymålade på en vägg ser den som vet en strid mellan olika grupper eller ironiska skämt om SL. Lär dig saker. Om många saker. Begränsa dig inte. Utmana dig och dina fördomar genom att lära dig mer. Man vet aldrig var man kan behöva framöver.

Jag ångrar inte att jag inte hunnit åka till Kina eller lärt mig åka snowboard. Jag har gjort allt som varit viktigt för mig att göra. Jag har älskat, rest, levt och arbetat med det jag ville. Men jag skulle gärna se en blåkråka innan jag dör.

 

SSK

Jag vet inte vad det är med sjuksköterskorna på strålningen. Men dom är så bra. Dom gör det lättare. Dom hälsar och frågar hur man mår på ett sätt som gör att det känns som om dom känner mig. Och bryr sig. Dom lugnar. Förklarar. Klappar. Mäter och försäkrar. Är närvarande och frågar om en massa saker. Om jobb, om man klarar att åka hem själv, om vädret utanför. Vi som ligger där, halvnakna i konstiga positioner, ibland med masker för ansiktet och ibland i en hel timme liksom bäddas in i deras omsorg.

I taket i alla rum finns konstverk. Mitt rum har nog det bästa. Ett som hela tiden förändras, rör sig och lever. I hela rummet känns konstnärens ansträngningar med att göra min tid här uthärdlig. Till och med intressant. Saker och ting är genomtänkt, beprövat och nästan kärleksfullt utformat. Tänk om alla vårdinrättningar och all personal varit så.

Stopp!

En av mina största sorger och en av mina rädslor inför framtiden handlar om att du inte kommer att få växa upp med din mamma och pappa som en familj. Och att det kommer att påverka hur du är med andra människor. Att du inte kommer att se hur vi är tillsammans, hur vi kramas, grälar och lever ihop. Och därigenom inte lär dig hur bra och friska relationer fungerar. Min kurator säger att det viktigaste för att lära sig hur man ska vara med andra människor lär man sig genom relationen till sina föräldrar. Inte genom den mellan föräldrarna. Jag hoppas det är så. Jag önskar att du får förmågan att bemöta människor väl men också att kunna känna vem som vill dig väl och vem som inte gör det. Att du inte släppar egoistiska människor för nära inpå. Att du inte såras av rädda själar. Att du väljer dina vänner och älskade noga. Att du vågar vara du. Och får vara du.

Alla är inte hypersociala, öppna och älskar nya människor. Själv har jag alltid varit blyg och tyckt att sådana typer är rätt påfrestande. Du tycker att pussande gammelfarmödrar är jätteläskiga. Du känner ju inte den här människan som vill kramas plötsligt. Vi sätter ord på det tillsammans. Snorpan är lite blyg. Du upprepar det i liknande situationer. Snorpan är lite blyg med många barn säger du på morgonen när vi kommer in på gården till förskolan och vill att jag ska bära dig. På förskolan säger dom att du gärna går någon annanstans om det är trångt vid rutschkanan till exempel. Det tycker jag låter bra. För jag tror du är lite som jag.

Igår på vägen hem imponerar du på mig. Jag önskar jag vågat vara så tuff när jag var så liten som du. Eller ännu större för den delen. Att jag haft verktygen du har redan nu. Vi är på väg ut från förskolan när några större barn spärrar vägen med en snöborg de byggt. Är ni monster eller människor? snörvlar en liten pojke i 4-årsåldern. Jag minns precis hur det var. Otaliga passager, bänkar och matsalsköer som blockerades av lite större eller bara lite tuffare barn. Som man var tvungen att gå förbi fastän man var lite rädd. Som sa att man var tvungen att säga eller göra ditten eller datten för att släppas igenom. Jag hinner tänka att nej det är såhär det blir sedan för dig. En massa stora läskiga ungar som du inte vill leka med, som kanske puttas..som… Jag fattar ingenting av pojkens lek men svarar människor. Men innan jag hunnit klämma ur mig det har du passerat mig, hållit upp handflatan mot pojken och sagt: Stopp! Nej. Akta dig vi ska gå hem. Den snoriga pojken hasar åt sidan och vi går ut genom grinden.

Jag hoppas att det du lär dig nu, om att säga ifrån när du inte vill, att säga stopp, att kunna uttrycka hur du känner dig om det så är blyg, kissnödig, besviken eller arg är något som blir ett mönster hos dig. Något självklart. Något du tar med dig i hela livet. Andra människor kan inte alltid gissa hur du är och vad du vill, vissa måste meddelas att dom gör fel i förhållande till dig, ytterligare några kommer att veta vad du vill och vad du behöver redan innan du vet det själv. Leta reda på dom och håll i.

Blomman

Strålningen klockan halv nio en fredagmorgon. Sköterskan håller i min hand när hon förklarar vad som ska hända. Jag ligger nedsänkt i gipsformen som ska hålla mig blickstill. Högt upp i luften håller maskinen mig i sitt grepp. Som en liten människodocka i handen på ett rymdmonster. Hon frågar om jag vill ha musik på under tiden. Hon kan erbjuda Winnerbäck. Ungdom, eskapader till Dalarna i en Nissan Micra och förlorad kärlek flimrar förbi och jag säger att det skulle jag nog få lite ångest av, kanske har dom något annat? Absolut relax blir alternativet och jag får inga som helst associationer till Titanic-låten och andra skräpballader som tur var. 55 minuter ligger jag sedan helt stilla. Andas knappt. Blundar. Vid ett tillfälle öppnar jag ögonen. Ovanför mig snurrar en magnetkamera och strålkanoner i orbit. I taket finns ett konstverk med lysande prickar som sakta ändrar färg. Det är väldigt mycket 2001 och ett rymdäventyr. Moderskeppet passerar under min rygg och glider upp så nära mitt ansikte att det nästan känns påträngande. Jag blundar igen.

Frossa, feber och hosta är att vänta som biverkning. Jag är snurrig när jag reser mig upp efter den långa stunden i maskinen. Går långsamt upp till gymet. Blir mig själv en stund. Innan frossbrytningarna sätter in. Hemma har pappa hög feber och ingen av oss klarar att gå ner till förskolan och hämta dig. Till slut måste jag ringa mormor och vi kör hem dig dit. Ikväll firar Blomman sin doktorshatt. Jag har redan missat disputationen. Hon och jag som i början inte alls var vänner. Jag tyckte hon var rörig och lite för högljudd. Sådär sydeuropeiskt konspiratorisk. Hon tyckte säkert jag var totalt menlös. Men så började vi jobba ihop. Jag märkte hur jag ringde allt oftare bara för att få prata lite. När du sedan föddes blev du alldeles lugn och stilla när du hörde hennes röst. Hon var en välkänd del av världen utanför för dig. Vi hade blivit vänner. Och jag upptäckte att hon inte bara var rörig, hon var också välorganiserad och skärpt. Hon är faktiskt det hon forskar om: mångfald. Hon är teoretikern som skriver om saker jag knappt förstår, hon är läraren som håller stånd när före detta sovjetunionens representanter drabbar samman i klassrummet, hon är den som släpar med en på kaninpromenader i Frescati, spelar farmville med Grekiska politiska societeten på facebook, är tonårsmorsa, målar tavlor, övervakar intrigerna på institutionen, reser till rivieran och njuter av pinot gris och konstmuseum och SAMTIDIGT skriver och läser lutherskt vid datorn 80 timmar i veckan på sitt kontor. När jag var i slutfasen av mitt avhandlingsarbete glömde jag till och med att laga mat till mig själv. Det fick min mamma rycka in och göra. Blomman hade istället tid och närvaro att starta en insamling bland kollegorna för att hennes cancersjuka vän och kollega skulle kunna få en sista solsemester tillsammans med sin familj. Hon är mångfald. Hon är allt.

Så från oss överlämnade jag en present igår – med fransk mångfald. Patisserier, poesi, politik och som vi säger på rivieran: de la Piche. (En flaska fin champagne) För att jag älskar henne. Och för att jag lyckades proppa i mig så mycket olika sorters medicin att jag kom på benen, kunde klä mig, dölja flinten med en scarf och tvinga din halvt avsvimmade pappa att köra mig genom snöstormen till festen. När det är dags att gå hem tänker jag ta en taxi. För det är långt till bussar och tåg. Vi har bestämt innan att jag kan ta av pengarna till din resa för att åka hem på kvällen. Men Lisa säger att hon följer med mig till bussen fastän det är åt fel håll och långt dit. Hon säger att för henne är tid inte viktigt. Det är viktigt vad man gör med tiden och hon vill gärna få träffa mig en stund till. Egentligen vill jag säga att jag inte är säker på om jag orkar gå så långt. Men vi klär på oss och går. Vi pratar och jag glömmer att känna efter om jag orkar. Jag är bara helt vanlig en stund. Åker nattbuss hem. Funderar på om jag ska gå av en hållplats senare för att inte behöva gå uppför alla trapporna hem. Går av som vanligt. Går backen istället men tänker mest på snön. På vintern. På om du sover gott hos mormor och morfar.

Tipp tapp

Vaknar med huvudvärk och täppt näsa innan väckarklockan ringer. Pappa kokar ägg. Mys i soffan och på med tomtekläderna. Vi tittar på Luciatåg på nyheterna och byter kanal när 4ans luciatåg inte har några tomtar. Inte bra, konstaterar du. Sedan kommer sms:et. Jag ser första ordet: Feber. Neeej! Dom är säkert sjuka och så kan vi inte följa med. Pappa har redan i tanken hunnit skrapa rutorna på bilen, skotta fram en väg från parkeringen och åkt mot Skansen. Men det är bästisens mamma som har feber, inte bästisen. Och hon släpar sig ner ändå. Vi hoppar i pulkan och i den gnistrande svarta morgonen med snödrivor högre än dig på var sida om stigen traskar vi iväg. Det är nästan tio minusgrader. Jag tänker att jag hoppas att du kanske kommer minnas detta. Eller att minnet av snön som frasar och sanden som gnisslar under plasten i pulkan fylls på av hundratals likadana färder så att det känns som om du minns. Minns att jag gick framför. Och drog din pulka.

På gården luktar glögg och det finns granar och kärvar. Ett luciatåg med lika delar pepparkakor, lucior och tomtar tumlar ut på trappan. Det går ett mjukt ååååhhhh genom skaran av föräldrar med snoriga näsor och blank blick. En stjärngosse flyr i panik till mamma. Dina ögon är stora och du kluckar av skratt. Blinka lilla stjärna, pepparkaksgubbarna och tipp tapp. Och sockerbagaren. Men med snällare slut. Inga stygga barn utan något om att få en kaka? Jag minns alla mina luciamorgnar med min mamma i soffan och i skolan. Åsa med världens längsta fläta som Lucia. Hon som cancern också tog. Idag för tre år sedan. Jag hoppas att hon ser eller känner eller är med sina små idag i alla fall.

Inne i huset myllrar det av lusselinnen och borttappade tomteluvor. Lite mörkt och ljuset från elektriska ljuskronor och tärnljus i munnen. Du och bästisen äter pepparkakor och lagar mat i det lilla lekköket. Du äter skinkmacka på vägen hem i pulkan och sjunger hela vägen. Tipp tapp tipp tapp! Snorpan och bästisen samma mössa! Också tomte! La la lala. Det är visst en ny sång.

Småbarnsliv

Magsjuka, feber, slemhosta och snön som gnistrar bedjande utanför. Kom ut och lek! Imorgon. Kanske. Orkar jag böla över dessa förlorade vinterdagar också? Tappar humöret hela tiden och vi gnäller på varandra. Så går jag in i det andra rummet. Doften från hyacinterna som mormor kommit med mjukar upp mitt sura hårda jag. Det luktar jul. Det luktar hemma. Lugn. Nötter och clementiner. Tomten? Du och pappa snörvlar framför TVn och jag jobbar. Du sjunger tipp tapp och jag svär att om ni sjunger En sockerbagare en gång till blir jag galen. En mening som du upprepar oroande ofta. Jag blir gaalen på dig! Undrar var du fått det ifrån…Om din bästis är frisk på torsdag ska vi få gå med på deras Luciatåg. Den lilla önskningen kan väl få gå hem?