Morgonsol

Himlen utanför vardagsfönstret där jag sitter och jobbar är delad i tre skikt. Högst där uppe är den ljusgrå himmeln. Bar och upplyst av en blek vintersol. Därunder följer blysgråa moln med ljusare bulliga rökridåer som blåser snabbt förbi. Längst där nere finns de svarta granarna helt stilla. Om jag lutar mig fram ser jag ett fjärde skikt av krusad vattenyta på ännu svartare mörkare botten.

Thé i en rykande kopp. En spännande sak att skriva på och läsa om. Förra veckan fylld av nya resultat, debatter, nyfikna studenter och inspiration. Jobbvardag. Solen där uppe. Under tiden undersökningar, sjukdomsförlopp och behandlingsstrid. Grått och i rörelse mot något jag inte känner till. Längre ner smärtan och sorgen, orättvisan och det svarta hatet. Men i botten, ett stort lugn. Levande vatten som gungar mig. Vännerna runt oss. Dom som kommer att vara här när jag inte är det. Som kommer med och hämtar i förskolan, bakar pepparkakor och firar jul med oss. Leker i timmar på mattan i ditt golv. Tittar på Pippi. Fastän dom inte måste. Fastän ingen bett dom. För att dom vill. Förskolefolket som gör dig glad och lite modigare. Mormor och morfar som du frågar efter varje dag. En känsla av evighet.

En känsla av att den trygghet du snusar i dig från mig när du är trött och sitter i mitt knä när vi ska äta kommer att finnas kvar på något vis. Ditt ansikte mot mitt bröst, du andas in djupa andetag av min lukt, trycker dig med din mage mot mig, blir som en del av min kropp. Snorpan jättetrött säger du. Min mamma.

Det overkliga att du inte kommer att minnas detta alls. Jag som är överallt där du är. Vet att du egentligen är mer hungrig än trött och att om du får sitta hos mig kommer du orka äta och piggna till. Vet att du egentligen vill ha fisk när du säger att du inte vill ha pasta. Vet att vindruvor är din bästa efterrätt. Och att Catrin också betyder clementin. Min värme när vi ligger tätt tillsammans i din säng. Mamma ligga bakom bättre. Ingenting av alla liknande händelser från när jag var liten minns jag själv. Ingenting. Men kanske finns det i mig. Kanske är det lugna vattnet min mamma i mig. Alla gånger hon nattat, tröstat och myst i soffan. Kanske är det det som är jag?