Ägg i alla korgar

Efter att ha nötts ned av torpeden skickade min läkare en remissförfrågan till Lungkliniken för att se hur dom ställde sig till en operation. Dom sa inte alls nej visade det sig. Min läkares profetia var fel. Så om inte strålningen hjälper blir det operation. Jag lurar mig själv till att tro att nu banne mig måste väl min läkare sluta dölja alternativ och möjliga vägar för mig att förlänga mitt liv? När hon vet att vi tar reda på allt på egen hand och ändå övermannar henne? Då kan hon ju lika gärna föreslå det själv? Spara tid? Lika sannolikt som att jorden går under här alldeles strax så att jag inte behöver bekymra mig om något mer alls.

Strålande nyheter

Åker till KS för att röntgas, gjuta en form och tatueras inför strålningen. Som blir av. Snart. Efter tjat. Kvinnan och mannen som ska ordna formen jag ska ligga i för att ligga i exakt samma läge varje gång småpratar i en avslappnad väl inövad rutin. Får mig att tänka på annat. Fastän jag förstår vad dom gör. Samtalen de har hela dagarna. Om den märkliga AIK-fågeln som hänger över patienten när man ska läggas i en låda med en kudde med små plastkulor i. Om en massa småroliga ofarliga saker. Gnabbandes med varandra om höjden på bordet, om massor av (hand)sprit och hur bra patienten är på att borra ner sig i kudden. Det svider ändå som fan när dom tatuerar in den översta pricken. Den som sitter så att den kommer att synas varje gång jag inte har en polotröja på mig. Det svider för att tatueringar gör lite småont. Och för att den ändrar mig också till det yttre. Mot min vilja. Eller egentligen inte eftersom jag ju tjatat mig till det här. Den betyder också mer tid med dig. Gilla pricken, Snorpans mamma. Gilla den. Säger jag till mig själv.

Till nästa station. Ett lika väl synkroniserat radarpar. En kvinna och en man. Glada glada miner i det svåra fast utan att vara påfluget. Förklarar noga allt som kommer att hända. Pratar om kalla händer, örhängen och att det snart är klart. Proffsigt. Snabbt. Vänligt och avledande. Ändå. Inne i röntgenröret kommer tårarna. Jag försöker tänka på något annat än att jag helst av allt skulle vilja krama din mjukisbroccoli. Att du snart kommer se mig bli svagare och svagare. Tråkigare och tråkigare och mindre och mindre närvarande. Pricken svider. Den glada kvinnan kommer tillbaka, lägger handen på min arm. Det är färdigt. Ha en bra dag säger hon och lyckas göra det utan att det känns som ett hån. Jag vill krypa ihop på golvet och gråta men det håller mig uppe hela vägen till sjukgymnasten. Jag tänker att nu kommer det att haverera. Min PT kommer att få vara tvungen att sitta med mig bölandes i en kvart innan jag kan ta mig samman och åka hem. I det soliga gymet spelas musik. Vi bestämmer nästa träningstid. Pratar förkylningar och lite fotboll. Det räcker. Jag kan ta bussen hem direkt.

Varje gång jag ska på en undersökning av något slag och dom frågar om jag är orolig för undersökningen/nålsticket så svarar jag samma sak. Nej, det är ingen fara det oroar mig inte. Jag är orolig för att jag snart ska dö. Jag upprepar det högt. Talar om att jag ska dö för varje sjukvårdspersonal jag möter så ofta jag kan. För jag hoppas. Jag hoppas att någon ska titta på mig och säga att det vet vi ju inte, eller så har inte jag tolkat din journal. Säga att jag har fel. Säga emot. Att jag missförstått. Men det gör dom inte.