Sorgerna

Den där växande listan över saker jag inte får göra. Den som jag håller cancern ansvarig för. Den som jag aldrig glömmer. Den du kanske fått fortsätta fylla på. Den jag skulle vilja tortera, korsfärsta, hänga och skjuta cancermonstret för. Men som ingen tar ansvar för. På kvällarna växer den oftast. Jag ber pappa att prata om fotboll, kakor eller något annat som tränger bort den ständigt växande raden av oförätter. Men igår på något sätt krympte den. Jag mindes saker jag hade gjort. Inte med dig, mitt alldeles egna barn, men med andra som jag fått låna. Handla kläder till skolavslutningen och göra sig fin på morgonen en fredag i juni. Dekorera pepparkakshus (tekniskt sett var det en pepparkaksvulkan tror jag men i alla fall). Spela tv-spel och hjälpa till med dom svåra banorna. Göra läxor. Kamma löss. Åka på cykelutflykt. Hon satt där framför mig i soffan ganska ofta. Jag flätade hennes röda hår som inte alls var likt mitt. Tittade inte efter några drag som kom från mig. Men tyckte om. Fick vara en del av. Och småkusinernas kaninbegravningar och första fikaträffar på stan. Dom var också mina.

 

Rollekar

En kana säger du och bygger ihop två sneda bitar klossar och låter en legogubbe halka ner. Jag tar locket av en burk och lägger under. Säger att det är en bassäng och att dom åker kana ner i vattnet. Du radar upp barbapappor, babarer, legogubbar och pingviner som sedan turas om att hoppa. Sedan bär du iväg locket för nu ska dom duscha. För det måste man göra innan man badar i bassängen säger du. VI håller på någon timme. Pappa tittar på mig och undrar hur jag orkar. Säger att han inte kan leka. Att han får tråkigt. Vi Föräldrars senaste nummer pratar om att det är vanligt att man känner så. Jag känner mig onormal. Eller barnslig. Jag har inte tråkigt alls. Jag klurar på hur vi ska kunna göra kanan längre och om det finns något vi kan torka alla gubbarna på som kan vara handduk.

När jag var ung student och bodde nära morbror Pippi och kusinerna var jag där varje helg. Jag brukade vara lite lagom bakis efter någon kväll på Kåren och jag och Pippi köpte bröd på Molins bageri innan vi åkte dit. När vi kom fram kastade de tre små kusinerna sig över mig. Vi lekte ett-två-tre stjärnstopp, burken, hoppade släng och sen double-dutch, åkte inlines, var i lekparken, åkte pulka, lekte med kaniner, byggde kojor, kittlades, sprang, spelade fotboll, badade i den upplåsbara bassängen, gjorde frisyrer. Timme ut och timme in. Dom var någonstans mellan 6 och 9 år. Jag var någonstans runt 20.  Pippi undrade hur jag orkade leka på riktigt. Inte bara vara med och övervaka, leda eller hitta på. Utan leka som om det var på riktigt. Själv brukade jag planera att ha något färgglatt på mig när vi åkte dit för att inte vara en värdelös lekkompis när vi lekte den där leken där den med grönt får ta två tomtesteg och den med blått fyra banansteg. Allt har alltid varit på riktigt. Åt sidan lades tentaångest, kärleksbekymmer och framtidsoro. I ett par timmar var en lerig gräsmatta och tre små kusiner min hela värld. Frihet. Eller ett annat rum.

När jag klättrar, dansar, springer, läser, syr eller lagar mat är det det enda viktiga. När jag jobbar finns bara mitt jobb. När jag leker med dig finns bara du och leken. Jag är en och samma fast ändå inte. Olika roller. Jag tror inte att mormor och morfar skulle känna igen mig helt och hållet om dom såg mig på jobbet. Och jag tror inte att mina kollegor skulle känna igen mig om dom såg mig i danssalen. Olika roller i olika rum. Kanske är det därför det ändå går så bra nu. Jag är den olyckliga mamman som snart ska dö. Den som känner kroppen sakta av. Närma sig slutet. Som vet att tiden är knapp och livet orättvist. Men jag är också den som är lycklig, som sitter på seminarier och tycker att det som sägs om EU-domstolen är jätteviktigt. På riktigt. Som inte ljuger när du frågar om mamma är glad och jag svarar ja. Lycka och olycka i samma människa. Men inte samtidigt. Den stora svarta skuggan som finns ovanför mig är där hela tiden. Men jag känner den inte hela tiden. Ganska ofta är jag upptagen med att göra något annat.

På golvet hos mormor och morfar leker du vidare med trädhuset. Du rullar in ”pappan” i en matta och säger att han får ett täcke. Han stoppas in i frysen och du stänger dörren. Det ser lite otäckt ut. Som en scen ur en styckmördarfilm. Om man inte var med leken.

Har någon sett "Pappan"?

Självförtroende

Jag slår på tv:n och ser två tjejer i 20-årsåldern som tränar med två pensionärer. Tjejerna mår dåligt. Är olyckliga, tröstäter och känner hopplöshet. Pensionärerna är där för att hjälpa dom på traven mot ett bättre liv. Det är sorgligt. Dom unga tjejerna får hjälp att handla rätt mat i butiken. Luktar fascinerat på en fänkål och säger att de aldrig handlat grönsaker. Jag tänker att om jag såg dig på TV i 20-årsåldern få samma aha-upplevelser skulle jag skämmas så. Att jag inte gett dig bättre förutsättningar, valmöjligheter och kunskap. Den ena tjejen säger att det är skämmigt att vara 24 och få instruktioner i att handla, men att pensionärerna har rätt, för hon vet faktiskt inte hur man gör. Ju längre programmet lider desto gladare och tuffare blir tjejerna. Dom säger saker som att dom är bra, att dom är starka och att dom kan. Det är det faktiskt inte många människor som vågar säga om sig själva. Att säga det högt är ett bra steg på väg mot att känna det och att veta det. Pappa retar mig för att jag blir helt tårögd. Så kommer den där scenen. Dom sitter i en båt. Tjejen säger att pensionärsfabrorn blivit lite som hennes morfar eller farfar som hon aldrig haft. Dom äter middag och hon frågar såhär: Ni har ju självförtroende, när fick ni det? Frågan gör mig ställd. När? Fick? Som om det inte funnits från början? Som om det var något man fick efter hand? Pensionärstantens svar gör mig ännu mer eftertänksam. Hon reagerar inte som jag. Hon säger att det är något hon fått kämpa för. Att hon sysslat med dans och saker där man ständigt blir bedömd men att hon nu vet att hon duger och kan ta plats. Men att det är något hon jobbat mycket med. Jag funderar över mig själv. Jag har aldrig trott att jag inte duger, aldrig trott att det finns saker jag inte kan göra eller känt mig tvungen att bevisa något. Jag har alltid vetat. Jag har aldrig kämpat. Min mamma och pappa, lekisfröken, gudföräldrar, mormor och morfar, farmor, lågstadiefröken…alla vuxna runt omkring mig måste ha gjort allting rätt. Tacksamhet. Tänk om jag kunde hinna ge dig bara någon deciliter av allt det som dom gett mig. För att du inte ska behöva undra hur man får det. Eller kämpa för att ha det. Det är när man ser andra som man ser sig själv. Jag kan intellektuellt förstå vad tanten och tjejen menar. Men jag kan inte förstå vad en sådan kamp innebär. Andra strider förstås, men inte kampen med sig själv.

När jag gick i mellanstadiet blev jag mobbad av några tjejer som från början varit mina vänner. När vi bestämt mötesplats för att gå till skolan på morgonen hade dom redan gått när jag kom. Jag gick ensam till matsalen. Bytte inte armband och suddisar med någon längre. Plötsligt hade jag inga kompisar. Jag kunde inte sova och utvecklade någon sorts illamående som gjorde att min mamma var tvungen att sitta i mitt rum tills jag somnade för att jag var ”sjuk”. Sedan gjorde jag en liten utredning en kväll. Var det mina kläder det var fel på? Nej jag hade likadana skipants och tubsockor som alla andra. Var jag speciellt ful eller äcklig? Nej jag tvättade mig, petade mig inte i näsan och luktade normalt. Var jag speciellt irriterande? Nej jag var nog någon som inte märktes så mycket. När började det här? Hur slutade vi vara kompisar? Ja…det var när jag sa åt dom att jag tyckte det var fel att dom var så elaka mot den där tjejen som kommit ny till vår klass. Dom skickade brev och sa att dom skulle ”mötas på torget” och göra upp, lurade henne att hon fick vara med i vår tidning vi gjorde. Jag sa ifrån. Där tog det slut. Jaha. Jag minns klarheten. Dags att skaffa nya vänner. När det här hade pågått några månader och jag äntligen hade hittat en ny vän och mådde bra igen blev jag utkallad av fröken i mediateket som det hette. Hon sa: varför leker du inte längre med de där tjejerna? Jag minns hur allt det där illamåendet kom tillbaka. Jag sa att jag lekte med Emma nu istället. Jag var varm i hela huvudet och illröd. I klassrummet satt dom andra och räknade. Men dom är ju fina tjejer, det vore väl bra om du ansträngde dig lite så att ni kunde bli kompisar igen. Det brände nästan hål i magen och halsen. Nej men jag tycker Emma är snäll. Hon insisterade. Du kanske kan bjuda hem dom och hitta på något eller så kunde du börja med samma idrott efter skolan som dom?

Några år senare när jag själv jobbade som lärare kom minnesbilderna från mediateket tillbaka. För det första: hur kunde min lärare ha så fel och inte se? Jag var ju inte den enda som råkat ut för deras terror. Tänk om jag inte hade vetat att jag hade rätt? Tänk om jag hade litat på fel vuxen? Tänk om jag inte hade fått den där kompassen med mig? Bara de där månaderna av mobbning och utestängning har gjort mig annorlunda som person. Gjorde mig elakare som barn och till en sämre vän. Räddare. Det hade kunnat bli många år. Jag hade kunnat bli någon annan.

Som din mamma tycker jag ju att du är bäst i världen, men se till att du också tycker det. Låt inte någon annan säga något annat. Och kanske ännu viktigare. Säg inte till någon annan att dom inte kan, inte får vara med eller inte duger.