Bilden

Jag loggar in på fotofirmans hemsida och öppnar klassfotot från förskolan. Det drabbar mig som inget annat. Hur konstigt det än är drabbar den mig lika mycket som bilden av den ensamma mannen med plastpåsen framför de kinesiska tanksen, tortyrbilder från Irak, bilden av barn som springer från napalmen, som  bilderna av flygplan genom kontorsbyggnader och barnen i Biafra från min barndom. Händer det här? På riktigt?

Bilden är oansenlig och händelsen på den också i jämförelse. Men mitt hjärta slår lika hårt. Grå bakgrund och du och dina små kompisar i tre rader som på miljoner andra bilder på alla svenska förskolor. Du är den enda som ler. Ett påklistrat fotosmil som får oss att skratta tillsammans. Händer det här? Fick jag se ett skolfoto av dig? Även fast du bara är 2 år och det inte är i skolan känns det nästan så. Jag fick vara med. Jag vill beställa tusen bilder och tapetsera hela lägenheten. Det är min bild. En skärva till av liv insamlad.

Alla sorters känslor

Snorpan lilla, i morse var vi alla arga på varandra. Så är det ibland. Så får det vara. Andra morgnar är vi alla glada. Så är det ganska ofta. Jag föreställer mig att du i olika perioder av ditt liv kommer att sakna mig, vara arg på mig, strunta i mig, känna dig sviken av mig, älska mig och hata mig. Så får det vara. Du får anklaga vem du vill. Du får förbanna och vara avundsjuk på vem du vill. Dina känslor är dina. Och du ska aldrig vara rädd att uttrycka dem. Såvida du inte gör det i fel sammanhang, d vs om du skulle jobba som journalist vore det olämpligt att i din yrkesroll på personliga grunder kritisera sjukvården för att inte ha kunnat rädda din mamma. Men du förstår nog vad jag menar. Vänd dig till Ung cancer (www.ungcancer.se hette det 2012) och hitta fantastiska medmänniskor att dela din sorg, ilska, glädje och energi med. Människor som varit med om samma sak som du. Som kanske reagerat likdant. Eller precis tvärtom. Det kanske kan hjälpa dig. Eller dom. Prova att se från ett annat håll. Undersök. Pilla i det obehagliga. Det måste du. Du måste kunna leva med det här såret hela livet. Det är det enda jag slipper. Jag behöver inte bearbeta för att kunna leva vidare. Jag behöver  bara bearbeta för att kunna släppa taget sedan.

Jag kom för tidigt till min cellgiftsbehandling igår och bläddrade i ett glossigt magzin i väntrummet. En mamma som förlorat sin mamma som 13-åring till bröstcancer. Hon berättade hur hon i hela livet aldrig pratat om eller tänkt på sin mamma annat än för att säga att hennes mamma var död. Att hon inte fanns. När hon själv fick barn kom allt tillbaka tusenfalt. Alla känslor, all saknad, alla saker som aldrig sagts, minnen som inte fått finnas. Hon föll in i en depression, kunde inte ta hand om sitt barn och missade en stor den av de första fantastiska månaderna med sin nyfödda. Dagar man inte får tillbaka. Du har rätt till dina känslor om du vill förtränga också, men utmana dom i så fall ibland. Varför känner du som du gör? Vad händer om du ger efter för en viss känsla? Tänk på tankarna som vilda hästar som rusar. Fånga en annan och titta lite närmare. Släpp ut hat och ilska och avund. Väj inte för det mörka. Men heller inte för det ljusa.