Varmt

Vi ligger i din säng och det är dags att sova. I vanliga fall sitter jag på golvet brevid men du har insisterat på att jag ska ligga i sängen brevid dig fastän vi inte riktigt får plats. Mamma sjunga Pippisången, säger du. Jag käner hur en stor klump i halsen gör min röst darrig men jag får ur mig första versen innan du tar över. Det är mörkt i rummet så du ser inte. Men stora varma tårar blöter ner hela mitt ansikte, mitt hår och din kudde och något mjukisdjur som hamnat under mitt huvud. Det är varmt så att det bränns i hela ansiktet men jag är helt tyst. Kanske känner du ändå. För du lägger handen på min kind och klappar den. Du lyckas hitta den enda torra fläcken i mitt ansikte känns det som. Du kliar kinden lite och jag frågar om du kittlas. Du brukar göra så då. Ja, viskar du. Kittlas. Jag gråter för att du bara ville sova med pappa och inte med mamma egentligen, för att jag inte vill dö, för att jag är orolig för blodprovet imorgon och om det ska bli någon behandling, för att jag inte kommer kunna vara där när du behöver mig, för att jag har så roligt på jobbet nu och jag vill att det ska fortsätta så, för att det är fars dag och det var sista gången min pappa fick en fars-dags-present och för att han kramade mig alldeles för hårt och för många gånger. För att han också visste. För att jag måste till sjukhuset imorgon bitti och inte kan lämna dig på förskolan. För att den förbannade cancern växer.

Att bli stor

-Men stora barn använder ju pottan, säger jag. Det är ju egentligen bara bebisar som har blöja. Och du har ju redan använt toaletten en massa gånger, som en stor tjej.

Du tittar på mig som om jag kom från yttre rymden. Argumentet att man liksom blir lite större och vuxnare av att gå på pottan istället för att hela tiden ha blöja faller platt till marken. Du vet säkert vad stor betyder. Och vet absolut skillnaden mellan barn och bebis. Ditt lilla grönhåriga troll är ju din bebis som är trött, ledsen och får välling och ska bäras när det kommer farliga bilar. Ibland leker du bebis och vill att jag bär dig som en liten liten Snorpan. Men att bli större är i din värld inget intressant. Åtminstone inte än. Och varför ska jag hitta på att det är så eftersträvansvärt att bli större och äldre? Vem skulle inte istället vilja vara en liten glad 2-åring utan ett bekymmer i världen. Som inte vet någonting om den ondska och de jobbiga händelser som väntar i framtiden. Som är glad i flera timmar över en ny ärvd pyjamas eller som får maten serverad direkt när man är hungrig, blir tröstad på ett sätt som faktiskt hjälper. Jag vill inte inbilla dig att det är bra att bli stor snabbt. Tvärtom. Njut nu Snorpan.

-Du kan ju få spola sedan!? Föreslår jag istället och erbjuder toalettstolen. Ja, och ha papper, säger du och klänger dig upp.