Saker jag inte gjort

Av alla högtider har Lucia alltid varit min favorit. Tidig morgon, doft av kaffe och lussebullar och förväntan. I skolan när man var liten, på morfars jobb och på TV. Jag som liten ettagluttare som lucia för hela skolan på skakiga ben med batteridriven ljuskrona och rött band runt magen. Jag och mormor i pyjamas med lussebullar och the nere i TV-rummet. Förra året sprang du runt i lucialinne hela dagen men vägrade glittret. Jag förstod egentligen att du och dina kompisar på förskolan skulle vara för små för att det skulle ordnas ett luciatåg i år också men jag hoppades ändå. Jag insåg att jag skulle vara en sån där pinsam förälder som bölade mig igenom hela ceremonin. Men ändå hoppades jag. På föräldramötet ställde någon annan frågan om firande men det blev ett nej. Det blir fika men inget luciatåg. Jag ville egentligen resa mig upp och skrika JO MEN KOM IGEN! DET ÄR MIN ENDA CHANS I LIVET ATT FÅ SE MITT BARN I LUCIATÅG! Men det gjorde jag förstås inte. För det handlade ju om mig och inte om vad ni barn kunde tänkas vilja. Fast jag erkänner att jag i smyg planerar att spöka ut dig och några av dina vänner i tomte och luciadräkter och kanske får vi mammor sjunga själva. För jag vill få se ett luciatåg. Av nån himla andledning. Kanske för att cancern redan tagit ifrån mig alla skolavslutningar, alla julshower, alla blockflöjtsuppseplningar och din studentmottagning.

Såhär twittrade Jonas Gardell om luciatåg förra året:

Lucia på dagis: Fem förvirrade lucior, åtta tomtar, tre pepparkaksgubbar och ingen stjärngosse framför julsånger i en lukt av barnprutt.

Jag fnissade åt det jättelänge och nu i år blir det kanske av hemma i vardagsrummet?

Saker jag gjort

Jag har fått uppleva att mitt hemmalag tagit SM-guld i fotboll. Anförda av Marta drämde dom in mål i Malmö och målvakten gjorde det omöjliga: räddade en straff. Tyresö FF hade vunnit SM-guld. Hemma i soffan skrek och stampade vi. Pappa svor och förolämpade spelarna, jag knöt händerna och borrade in naglarna i låren omvartannat. Du trodde nog vi var helt galna. Vi ropad heja heja och du också och du viftade med båda armarna i luften när slutsignalen kom. På väggen i ditt rum har jag hängt upp en bild på Marta och du har lärt dig sjunga Zlatan-sången (med Frans) men med namnet Marta istället. Damfotboll är stort och viktigt på många sätt. Dessutom är bollar din grej. Det var aldrig min. Bara att titta på. Jag hade aldrig passat för att spela fotboll, men det kanske du gör. Att vara i ett lag, ett gäng, kramas och gråta tillsammans, förlora och vinna, träna och svettas. Gemenskap. Bra grejer. På min tid var det mest killar som gjorde sådant. Man säger att tjejer är bäst på att leka 2 och 2. Kanske för att dom aldrig får träna på något annat? Kanske för att man fostras till konkurrens mellan tjejer snarare än samarbete? Vem är sötast, populärast, får snyggaste killen…medan pojkar fostras till samarbete, laganda och kamratskap. Idag är det kanske annorlunda. Det är kanske inte så stor skillnad längre. Eller så är det likadant. För när damlaget kliver upp på scenen i köpcentret för att firas av kommuninvånarna säger speakern att det är en historisk dag för det är första gången ett damfotbollslag i Tyresö vunnit SM-guld. Det hade väl räckt att säga fotbollslag? Herrarna har väl aldrig ens legat i Allsvenskan?

När spelarna kliver upp på scenen vänder du dig mot mig och säger: var är Marta? Jag tittar noga. Nej hon är inte där. Kommer sen? säger du. Ja kanske säger jag. Men hon är tydligen i Brasilien för att spela med sitt landslag. Men Marta kom! Ropar du uppfordrande. Snorpan ropa kom Marta! Kom! Kom nu! Du tittar besviket på mig för jag hade ju lovat att vi skulle ropa heja heja och hurra hurra och titta på Marta. Sedan sätter musiken igång och du klappar händerna och dansar i min och sen i morfars famn. Du dricker juice med mormor och det är fest när vi alla hurrar och skrattar. Jag har fått uppleva ett SM-guld i min lilla hemkommun.