Gladiatorerna

Av alla hemska tv-program som gjorts tillhör nog Gladiatorerna de värsta. Inoljade muskelpaket i glittriga och alldeles för små kläder som vrålar och brottas med lite mindre solariebruna och uppumpade ”vanliga” människor. Varför? Jag har ingen aning. Jag hoppas att programmet slutat sändas för länge sedan när du läser det här, men du kan ju alltid göra en sökning på youtube som jag antar finns kvar. Ändå satt jag där. En fredag eller lördagkväll tidigt 2000-tal. I en soffa i en sliten lägenhet med popcorn och ostbågar. För av någon outgrundlig anledning gillar barn Gladiatorerna. Jättemycket.

Hela min kulturelitistiska person som avgudar opera, tjocka böcker om svåra saker, politisk teater och spanska poeter vred sig i plågor. Men där satt jag. Och jag minns att jag tänkte att jag även när jag grävde så långt inne i mig själv jag kunde faktiskt inte kom på en enda sak i världen jag hellre skulle gjort den här kvällen. Ingen föreställning, ingen partykväll, inget rödvinssippande på Zita eller nattbad i en sjö. För bredvid mig, lätt tryckt mot mig och med min armbåge greppad på ena sidan och nära tryckt mot mitt ben på andra sidan satt små människor vars kroppsvärme smälte allt mitt motstånd mot amerikansk kulturimperialism och skräniga tacky musikginglar. Barn. Inte mina. Men just då en del av min värld och mitt liv. Barn och kärleken till barn kan förändra dig och påverka dig på de mest mystiska vis Snorpan. Man behöver inte ha egna barn för att uppleva det. Ta chansen. Kom nära. Se världen bli något annat än du trodde att den var. Se dig själv bli någon annan. Någon bättre.