Mamma ledsen

Plötsligt när allt går så bra. När jag är upptagen med att arbeta, laga mat och stretcha. Så bara bryter det igenom. Du sjunger en sång om en lite gris som jag aldrig hört. Vakna vakna lilla griiiiisen. Du har lärt dig något när jag inte var med. Snart lever du en hel tillvaro där jag inte är med. Och det kommer säkert att gå bra. Men jag får inte vara med. Min sorg över att behöva dö så snart går inte att hålla undan. Mamma ledsen, säger du. Kom krama. Du kramar mig och jag blöter ner din tröja med min olycka. Ja mamma ledsen.

Vi har slutat säga hemma att mamma är sjuk som någon BUP-psykolog rekommenderat. Det är ett absurt påstående när jag inte ser det minsta sjuk ut. När jag inte behöver ligga ner och vila. När jag är precis som vanligt. Du ser ju mycket väl att jag inte är sjuk och tittade bara frågande när vi sa så. En annan barnpsykolog menade att man ska vänta tills det är tydligt för barnet att föräldern är sjuk. När det inte längre är abstrakt. Så vi väntar. Men mamma är ledsen ibland. Jätteledsen. Det blir bättre när du kramas. Men också värre. Men det är inte ditt fel. Och det är inte din uppgift att trösta mig eller någon annan. Jag frågar om sången om grisen är något ni sjunger på förskolan. Nej, säger du. Barnen kan inte den. Bara Snorpan. Har du gjort en egen sång? Eller förstod jag bara inte vad du menade?

 

Kort biografi med litet testamente

Efter några veckor i Japan är jag och Lia hemma igen. Lite nervös över att hon ska ha fått nog av mig föreslår jag ändå att vi ska åka till Storsjöyran tillsammans. Det är bara någon dag efter att vi kommit hem tror jag. Hon säger ja och vi möts tidigt på centralen för att ta tåget norrut. Jag är ansvarig för frukost. I flera veckor har vi konstant beklagat oss över hajfensoppa, rå fisk och sallad med vitlöksdressing som frukostmat. Vi har letat efter bröd på de mest otänkbara och tänkbara ställen. Bara för att konstatera att McDonalds erbjöd det som mest liknade en macka. Och då menar jag deras slabbiga hamburgerbröd och inget annat. Vi hade kunnat betala alla våra Yen för ett paket knäckebröd. Eller för vad som helst med tuggmotstånd. Ångkokt mat är ju gott. Men ibland vill man använda tänderna. När jag ska ordna frukosten verkar dock sushi som ett lysande alternativ så jag snor ihop ett gäng och fyller termosen med misosoppa. På bussen mot stan slår det mig. Tänk om Lia blir vansinnig? Vi slår oss ner i vagnen. Nervöst fingrar jag på påsen. Eh..det blir sushi till frukost. Hon skiner upp som en sol och säger att hon hade ett galet sug efter det när hon vaknade. Tåget ankommer Östersund och vi letar oss fram till hotellet. Det fanns nästan inga rum lediga i stan så det har blivit ett lyxigt ställe. Rummet har en stor dubbelsäng. Jag gläds i hemlighet för jag vill gärna vara så nära Lia jag bara kan. Vi sover en stund och klär om för kvällens festival. Väl där tågar Evert Ljusberg, Jämtlands president, in på torget buren på en tronliknande stol genom publikhavet. Det är mörkt och rökigt i luften och överallt viftar grön-vit-blåa flaggor som symboliserar Republiken jämtland. Plötsligt får jag rysningar genom kroppen. Det är förstås på skoj. Men en stor skanderande massa, viftande flaggor och hyllningar av en president gör hela mitt demokratiska jag kräkfärdigt. Makt bör aldrig hyllas, bara ifrågasättas. Även om detta är en sorts teater vill jag inte spela med. Lia känner likadant och vi smiter in på biblioteket. Det regnar. Jag bestämmer mig för att se något band och Lia ska titta på sin vän som ska spela därinne. Efter en stund framför min scen känner jag mig gammal och sur och jag förstår inte storheten i det nya coola bandet. Jag går in till hennes spelning. Det är varmt, mörkt och musiken är tung och besvärlig. Vi står i ett slutet rum. Så sorglig och svår att det gör ont ända ut i fingrarna. Jag har aldrig hört den förut men kan inte slita mig. Det är mäktigt. Men litet och nära. Öronsus. Törst.

Då ser jag vem som står precis bredvid mig. Lutad mot väggen som jag. Det är Thåström. Jag kan inte andas. Bara en decimeter bort. Den största. Han som satt ord på allt jag känt och tänkt. Mina förorter, mina sorger och min längtan. Han bara står där intill. Jag skakar lätt. Musiken tar slut. Jag går ner till Lia som följer med sin vän av scenen för att gratulera till en lysande spelning. Thåström följer med. Dom känner också varandra. Jag tvingas hälsa. Ta i hand. Vi pratar om fotboll. Att Komac gjort mål i matchen som spelades precis under konserten. Ta i hand! Hur larvigt som helst. Han blir liten. Har dåliga tänder. Ser gammal och vanlig ut. All magi är borta. Jag blir rasande på Lia. Hur kunde hon låta mig komma så nära att han blev som vems om helst? Efteråt går vi ut och ska lyssna på hans spelning. Jag surar lite för mig själv. Tänker att konserten är förstörd. Men så kliver han upp på scenen. Där i röken och ångan av människorna som står tätt tillsammans i den norrländska natten blir han magikern igen. Jag skriker och sjunger och håret reser sig på armarna. Jag blir 17 och upprorisk igen, slits mellan hopp och förtvivlan, känner mina fötter hoppa i takt med alla andras. Armarna över huvudet. Jag blir hes. Jag tror till och med att jag gråter. Av lycka. Av gitarrmattorna, av mörkret bakom.

Han spelar Kort biografi med litet testamente.

Jag svek en vän i Mexiko City för längesen
jag vet inte varför jag aldrig sagt förlåt
Jag har suttit häktad på Skara polisstation
sen dess har jag hållit mig därifrån

Jag sjöng Den blomstertid nu kommer med dom andra
till fröken Bergs tramporgeltoner
Jag stod i klassrummet med vattenkammat hår och
försökte komma ihåg alla orden

Och ni vet jag gråter aldrig när jag går på begravning
men när jag ser en på TV så bölar jag som ett barn
Jag har glömt min första kyss
men jag minns klart o tydligt när jag fick Rolle Stoltz autograf

Jag såg The Clash på stora hotellet i Örebro
Sen blev det aldrig bättre än så
Jag har blivit mordhotad på båt på väg till Marocko
Blivit förälskad på ett hotell i Alingsås

Men nu för tiden lever jag ett stilla liv
Jag ser dagarna komma och sen springer dom förbi
Och jag tror det är sant som dom säger i Sahara
varje sandkorn har ett nummer

Jag har mina rötter i Flädie by utanför Lund
Det visste jag inte ens själv om för ett år sen
Jag tror jag minns var jag var när dom landade på månen
Jag läste Buster & Fantomen

Jag har lämnat landet så många gånger
Jag tappat räkningen för längesen
Sanningen är den att jag är typisk svensk
Och jag vet att jag är skyldig till att under många herrans år
försökt slippa va med mig själv

Snälla ni, sen när det är dags
när mitt nummer kommer upp
Sen, sen, sen när det är dags
när mitt nummer kommer upp

Inte halvvägs ut till Farsta
Inte bland alla tallarna därute
inte halvvägs ut till Farsta
inte halvvägs ut till Farsta

Vi släntrar tillbaka till hotellet. Svartklädda med tovigt hår och lagom mycket rinnigt smink. På hotellet vill man inte släppa in oss. Vi klättrar över ett gäng människor på trappan som inte fått någonstans att sova i natt. Knackar igen och vill komma in. Damen i receptionen tittar på oss med munnen smal som ett streck och skakar tvärt på huvudet. Nej ni kommer inte in. Det här hotellet är inte för sådana som ni, säger hennes hela person. Lia fiskar upp hotellnyckeln ur fickan och trycker den mot glasrutan och min blöta gympasko håller dörren på glänt. Vi kanske ser ut som festivalungdomar. Men vi är gamla nog att ha ett jobb och en lön som med lätthet kan pynta för det dyraste hotellet i stan. Festival de luxe för 30-åringar ungefär. Inte så rock’n roll men vi får äta en frukost så stadig att vi knappt kan röra oss i en frukostmatsal som ser ut som någons kök. En vän till Lia ringer och meddelar att hon bor på samma hotell som Thåström och att hon ska äta med honom och bandet om vi vill komma över. Jag sänker blicken och tänker nej nej nej. Nu när illusionen byggts upp igen. Avståndet. Låt inte verkligheten komma ikapp. Det är klart att rockstjärnor har trasiga tänder och stripigt hår men jag vill inte se det. Lia säger att vi redan ätit och att vi stannar på vårt hotell. Vi går upp och sover lite. Jag tror vi äter frukost en gång till sedan.

Nu sådär en sex år senare hör jag samma sång och tänker att det är nog ganska nära tills mitt nummer kommer upp. Halvvägs ut till Farsta. Precis där bland tallarna. Inte på någon mer exotisk plats än så och det är grå november. Jag svek inte Frida i Mexico city, men jag har spenderat en dag på häktet i Paris. Jag minns inte heller min första förälskelse men jag kommer klart ihåg när jag tog Thåström i hand.

Vad kommer du att minnas Snorpan?