Kroppen

Måndag:Armar

Tisdag: Ben

Onsdag: Löpning

Torsdag: Vilodag

Fredag: Mage och rygg

En vecka med min PT har passerat. Jag har tränat hårdare än vanligt. Ätit bättre än på länge. Kroppen har känts annorlunda. Träningsvärk och sedan känslan av en spänd fjäder. Redo att ta ett språng. Ingen dåsighet. Ingen fatigue. Inga läkemedel och inga biverkningar. I varje muskel och kroppsdel har nya signaler gått ut. Vi skiter i det andra nu. Vi ska bli större, starkare, snabbare. Vi ska ta tillbaka tid. Igårkväll dansade vi till Minimello framför TVn och idag spelade vi boll i parken. Friska och rosiga som alla dom andra mammorna och papporna och barnen.

Brev

Jag får en bunt brev i min hand. Dom ligger i ett stort kuvert. Dom är mina. Fast inte längre. Vi har suttit i baren en stund, jag och Dr K. Vi har skrattat, pratat, gråtit och druckit. På håll ser det säkert ut som vilka gamla vänner som helst som ses en kväll efter jobbet. Men om någon hörde vad vi sa så är det inte så riktigt. När jag förstår vad kuvertet rymmer kramar en brännande känsla om min mage, mina inälvor och mitt hjärta. Breven jag skrev till honom för över 20 år sedan. Uppväxt, kärlek, livslust, existentiellt tvivel och vem vet vad mer. Jag tänker att jag kommer göra mig så illa på breven att mitt hjärta går sönder. All framtidstro och sedan det grusade hoppet och dom växande tumörerna som facit. Han säger att han tänkt att du kanske ville läsa dom. Att det kanske är ett sätt att känna din mamma som hon var då. Mitt emellan barn och vuxen. Men han vill ha tillbaka dom. Fastän det varma i min mage hotar att spränga revbenen kan jag inte hålla mig och öppnar ett av breven. Det är adresserat till ett regemente på Gotland. Jag öppnar. Stålsätter mig mot minnenas tryckvåg. Jag känner igen min handstil. Minns inget av orden. Det brännande i magen förångas till bubblor och jag skrattar högt. Vem citerar Edith Södergran och Björk på samma sida liksom? Det är så pretentiöst och samtidigt så naket skrivet att jag blir mig själv som jag var då. Jag inte bara minns hur jag var. Jag är den jag var. Det är brinnande kärlek och längtan fast ändå inte. Han var hela min värld i en tid när allt var för enkelt, likformigt och utstakat. Jag läser resten av breven på bussen hem. Hungrigt. Minns soffor, kängor, verandor, klippor och månar. Studentmössor, skidresor och feberfrossor. Vi stod där uppe på Fjällgatan och tittade ner. Han säger att det är tur att jag är där jag är. Att jag har pappa och dig. Ett jobb jag älskar. Honom som vän. Omgiven av kärlek. Annars hade det varit sorgligt. Jag tänker att om jag gjort andra val i livet. Stannat hos en snåljåp som inte vågade visa rädslor, sökt jobb där det fanns och inte där jag ville, ätit mig tjock och trött eller bara aldrig vetat. Då hade jag nog hoppat ner för berget där vi står just då.

På TV yrade Wenche Myre om att hennes år med cancer varit hennes bästa i livet. Då hade hon fått chansen att till vardags gosa med barnbarn, slippa packa väskor och jag minns inte vad mer. Jag har inte velat ändra någonting av min tillvaro under min sjukdom. Om mitt år med cancer varit det bästa jag haft hade jag kanske velat hoppa bungy jump, resa till Kina, dejta brasilianska fotbollsspelare…eller bara låtit kroppen falla mot asfalten mitt emot finlandsfärjorna. För om hotet om att dö hade varit det enda som fått mig att leva, då hade jag varit väldigt kass på att leva.