Varmt

Vi ligger i din säng och det är dags att sova. I vanliga fall sitter jag på golvet brevid men du har insisterat på att jag ska ligga i sängen brevid dig fastän vi inte riktigt får plats. Mamma sjunga Pippisången, säger du. Jag käner hur en stor klump i halsen gör min röst darrig men jag får ur mig första versen innan du tar över. Det är mörkt i rummet så du ser inte. Men stora varma tårar blöter ner hela mitt ansikte, mitt hår och din kudde och något mjukisdjur som hamnat under mitt huvud. Det är varmt så att det bränns i hela ansiktet men jag är helt tyst. Kanske känner du ändå. För du lägger handen på min kind och klappar den. Du lyckas hitta den enda torra fläcken i mitt ansikte känns det som. Du kliar kinden lite och jag frågar om du kittlas. Du brukar göra så då. Ja, viskar du. Kittlas. Jag gråter för att du bara ville sova med pappa och inte med mamma egentligen, för att jag inte vill dö, för att jag är orolig för blodprovet imorgon och om det ska bli någon behandling, för att jag inte kommer kunna vara där när du behöver mig, för att jag har så roligt på jobbet nu och jag vill att det ska fortsätta så, för att det är fars dag och det var sista gången min pappa fick en fars-dags-present och för att han kramade mig alldeles för hårt och för många gånger. För att han också visste. För att jag måste till sjukhuset imorgon bitti och inte kan lämna dig på förskolan. För att den förbannade cancern växer.

Att bli stor

-Men stora barn använder ju pottan, säger jag. Det är ju egentligen bara bebisar som har blöja. Och du har ju redan använt toaletten en massa gånger, som en stor tjej.

Du tittar på mig som om jag kom från yttre rymden. Argumentet att man liksom blir lite större och vuxnare av att gå på pottan istället för att hela tiden ha blöja faller platt till marken. Du vet säkert vad stor betyder. Och vet absolut skillnaden mellan barn och bebis. Ditt lilla grönhåriga troll är ju din bebis som är trött, ledsen och får välling och ska bäras när det kommer farliga bilar. Ibland leker du bebis och vill att jag bär dig som en liten liten Snorpan. Men att bli större är i din värld inget intressant. Åtminstone inte än. Och varför ska jag hitta på att det är så eftersträvansvärt att bli större och äldre? Vem skulle inte istället vilja vara en liten glad 2-åring utan ett bekymmer i världen. Som inte vet någonting om den ondska och de jobbiga händelser som väntar i framtiden. Som är glad i flera timmar över en ny ärvd pyjamas eller som får maten serverad direkt när man är hungrig, blir tröstad på ett sätt som faktiskt hjälper. Jag vill inte inbilla dig att det är bra att bli stor snabbt. Tvärtom. Njut nu Snorpan.

-Du kan ju få spola sedan!? Föreslår jag istället och erbjuder toalettstolen. Ja, och ha papper, säger du och klänger dig upp.

Saker jag inte gjort

Av alla högtider har Lucia alltid varit min favorit. Tidig morgon, doft av kaffe och lussebullar och förväntan. I skolan när man var liten, på morfars jobb och på TV. Jag som liten ettagluttare som lucia för hela skolan på skakiga ben med batteridriven ljuskrona och rött band runt magen. Jag och mormor i pyjamas med lussebullar och the nere i TV-rummet. Förra året sprang du runt i lucialinne hela dagen men vägrade glittret. Jag förstod egentligen att du och dina kompisar på förskolan skulle vara för små för att det skulle ordnas ett luciatåg i år också men jag hoppades ändå. Jag insåg att jag skulle vara en sån där pinsam förälder som bölade mig igenom hela ceremonin. Men ändå hoppades jag. På föräldramötet ställde någon annan frågan om firande men det blev ett nej. Det blir fika men inget luciatåg. Jag ville egentligen resa mig upp och skrika JO MEN KOM IGEN! DET ÄR MIN ENDA CHANS I LIVET ATT FÅ SE MITT BARN I LUCIATÅG! Men det gjorde jag förstås inte. För det handlade ju om mig och inte om vad ni barn kunde tänkas vilja. Fast jag erkänner att jag i smyg planerar att spöka ut dig och några av dina vänner i tomte och luciadräkter och kanske får vi mammor sjunga själva. För jag vill få se ett luciatåg. Av nån himla andledning. Kanske för att cancern redan tagit ifrån mig alla skolavslutningar, alla julshower, alla blockflöjtsuppseplningar och din studentmottagning.

Såhär twittrade Jonas Gardell om luciatåg förra året:

Lucia på dagis: Fem förvirrade lucior, åtta tomtar, tre pepparkaksgubbar och ingen stjärngosse framför julsånger i en lukt av barnprutt.

Jag fnissade åt det jättelänge och nu i år blir det kanske av hemma i vardagsrummet?

Saker jag gjort

Jag har fått uppleva att mitt hemmalag tagit SM-guld i fotboll. Anförda av Marta drämde dom in mål i Malmö och målvakten gjorde det omöjliga: räddade en straff. Tyresö FF hade vunnit SM-guld. Hemma i soffan skrek och stampade vi. Pappa svor och förolämpade spelarna, jag knöt händerna och borrade in naglarna i låren omvartannat. Du trodde nog vi var helt galna. Vi ropad heja heja och du också och du viftade med båda armarna i luften när slutsignalen kom. På väggen i ditt rum har jag hängt upp en bild på Marta och du har lärt dig sjunga Zlatan-sången (med Frans) men med namnet Marta istället. Damfotboll är stort och viktigt på många sätt. Dessutom är bollar din grej. Det var aldrig min. Bara att titta på. Jag hade aldrig passat för att spela fotboll, men det kanske du gör. Att vara i ett lag, ett gäng, kramas och gråta tillsammans, förlora och vinna, träna och svettas. Gemenskap. Bra grejer. På min tid var det mest killar som gjorde sådant. Man säger att tjejer är bäst på att leka 2 och 2. Kanske för att dom aldrig får träna på något annat? Kanske för att man fostras till konkurrens mellan tjejer snarare än samarbete? Vem är sötast, populärast, får snyggaste killen…medan pojkar fostras till samarbete, laganda och kamratskap. Idag är det kanske annorlunda. Det är kanske inte så stor skillnad längre. Eller så är det likadant. För när damlaget kliver upp på scenen i köpcentret för att firas av kommuninvånarna säger speakern att det är en historisk dag för det är första gången ett damfotbollslag i Tyresö vunnit SM-guld. Det hade väl räckt att säga fotbollslag? Herrarna har väl aldrig ens legat i Allsvenskan?

När spelarna kliver upp på scenen vänder du dig mot mig och säger: var är Marta? Jag tittar noga. Nej hon är inte där. Kommer sen? säger du. Ja kanske säger jag. Men hon är tydligen i Brasilien för att spela med sitt landslag. Men Marta kom! Ropar du uppfordrande. Snorpan ropa kom Marta! Kom! Kom nu! Du tittar besviket på mig för jag hade ju lovat att vi skulle ropa heja heja och hurra hurra och titta på Marta. Sedan sätter musiken igång och du klappar händerna och dansar i min och sen i morfars famn. Du dricker juice med mormor och det är fest när vi alla hurrar och skrattar. Jag har fått uppleva ett SM-guld i min lilla hemkommun.

Gladiatorerna

Av alla hemska tv-program som gjorts tillhör nog Gladiatorerna de värsta. Inoljade muskelpaket i glittriga och alldeles för små kläder som vrålar och brottas med lite mindre solariebruna och uppumpade ”vanliga” människor. Varför? Jag har ingen aning. Jag hoppas att programmet slutat sändas för länge sedan när du läser det här, men du kan ju alltid göra en sökning på youtube som jag antar finns kvar. Ändå satt jag där. En fredag eller lördagkväll tidigt 2000-tal. I en soffa i en sliten lägenhet med popcorn och ostbågar. För av någon outgrundlig anledning gillar barn Gladiatorerna. Jättemycket.

Hela min kulturelitistiska person som avgudar opera, tjocka böcker om svåra saker, politisk teater och spanska poeter vred sig i plågor. Men där satt jag. Och jag minns att jag tänkte att jag även när jag grävde så långt inne i mig själv jag kunde faktiskt inte kom på en enda sak i världen jag hellre skulle gjort den här kvällen. Ingen föreställning, ingen partykväll, inget rödvinssippande på Zita eller nattbad i en sjö. För bredvid mig, lätt tryckt mot mig och med min armbåge greppad på ena sidan och nära tryckt mot mitt ben på andra sidan satt små människor vars kroppsvärme smälte allt mitt motstånd mot amerikansk kulturimperialism och skräniga tacky musikginglar. Barn. Inte mina. Men just då en del av min värld och mitt liv. Barn och kärleken till barn kan förändra dig och påverka dig på de mest mystiska vis Snorpan. Man behöver inte ha egna barn för att uppleva det. Ta chansen. Kom nära. Se världen bli något annat än du trodde att den var. Se dig själv bli någon annan. Någon bättre.

Mamma ledsen

Plötsligt när allt går så bra. När jag är upptagen med att arbeta, laga mat och stretcha. Så bara bryter det igenom. Du sjunger en sång om en lite gris som jag aldrig hört. Vakna vakna lilla griiiiisen. Du har lärt dig något när jag inte var med. Snart lever du en hel tillvaro där jag inte är med. Och det kommer säkert att gå bra. Men jag får inte vara med. Min sorg över att behöva dö så snart går inte att hålla undan. Mamma ledsen, säger du. Kom krama. Du kramar mig och jag blöter ner din tröja med min olycka. Ja mamma ledsen.

Vi har slutat säga hemma att mamma är sjuk som någon BUP-psykolog rekommenderat. Det är ett absurt påstående när jag inte ser det minsta sjuk ut. När jag inte behöver ligga ner och vila. När jag är precis som vanligt. Du ser ju mycket väl att jag inte är sjuk och tittade bara frågande när vi sa så. En annan barnpsykolog menade att man ska vänta tills det är tydligt för barnet att föräldern är sjuk. När det inte längre är abstrakt. Så vi väntar. Men mamma är ledsen ibland. Jätteledsen. Det blir bättre när du kramas. Men också värre. Men det är inte ditt fel. Och det är inte din uppgift att trösta mig eller någon annan. Jag frågar om sången om grisen är något ni sjunger på förskolan. Nej, säger du. Barnen kan inte den. Bara Snorpan. Har du gjort en egen sång? Eller förstod jag bara inte vad du menade?

 

Kort biografi med litet testamente

Efter några veckor i Japan är jag och Lia hemma igen. Lite nervös över att hon ska ha fått nog av mig föreslår jag ändå att vi ska åka till Storsjöyran tillsammans. Det är bara någon dag efter att vi kommit hem tror jag. Hon säger ja och vi möts tidigt på centralen för att ta tåget norrut. Jag är ansvarig för frukost. I flera veckor har vi konstant beklagat oss över hajfensoppa, rå fisk och sallad med vitlöksdressing som frukostmat. Vi har letat efter bröd på de mest otänkbara och tänkbara ställen. Bara för att konstatera att McDonalds erbjöd det som mest liknade en macka. Och då menar jag deras slabbiga hamburgerbröd och inget annat. Vi hade kunnat betala alla våra Yen för ett paket knäckebröd. Eller för vad som helst med tuggmotstånd. Ångkokt mat är ju gott. Men ibland vill man använda tänderna. När jag ska ordna frukosten verkar dock sushi som ett lysande alternativ så jag snor ihop ett gäng och fyller termosen med misosoppa. På bussen mot stan slår det mig. Tänk om Lia blir vansinnig? Vi slår oss ner i vagnen. Nervöst fingrar jag på påsen. Eh..det blir sushi till frukost. Hon skiner upp som en sol och säger att hon hade ett galet sug efter det när hon vaknade. Tåget ankommer Östersund och vi letar oss fram till hotellet. Det fanns nästan inga rum lediga i stan så det har blivit ett lyxigt ställe. Rummet har en stor dubbelsäng. Jag gläds i hemlighet för jag vill gärna vara så nära Lia jag bara kan. Vi sover en stund och klär om för kvällens festival. Väl där tågar Evert Ljusberg, Jämtlands president, in på torget buren på en tronliknande stol genom publikhavet. Det är mörkt och rökigt i luften och överallt viftar grön-vit-blåa flaggor som symboliserar Republiken jämtland. Plötsligt får jag rysningar genom kroppen. Det är förstås på skoj. Men en stor skanderande massa, viftande flaggor och hyllningar av en president gör hela mitt demokratiska jag kräkfärdigt. Makt bör aldrig hyllas, bara ifrågasättas. Även om detta är en sorts teater vill jag inte spela med. Lia känner likadant och vi smiter in på biblioteket. Det regnar. Jag bestämmer mig för att se något band och Lia ska titta på sin vän som ska spela därinne. Efter en stund framför min scen känner jag mig gammal och sur och jag förstår inte storheten i det nya coola bandet. Jag går in till hennes spelning. Det är varmt, mörkt och musiken är tung och besvärlig. Vi står i ett slutet rum. Så sorglig och svår att det gör ont ända ut i fingrarna. Jag har aldrig hört den förut men kan inte slita mig. Det är mäktigt. Men litet och nära. Öronsus. Törst.

Då ser jag vem som står precis bredvid mig. Lutad mot väggen som jag. Det är Thåström. Jag kan inte andas. Bara en decimeter bort. Den största. Han som satt ord på allt jag känt och tänkt. Mina förorter, mina sorger och min längtan. Han bara står där intill. Jag skakar lätt. Musiken tar slut. Jag går ner till Lia som följer med sin vän av scenen för att gratulera till en lysande spelning. Thåström följer med. Dom känner också varandra. Jag tvingas hälsa. Ta i hand. Vi pratar om fotboll. Att Komac gjort mål i matchen som spelades precis under konserten. Ta i hand! Hur larvigt som helst. Han blir liten. Har dåliga tänder. Ser gammal och vanlig ut. All magi är borta. Jag blir rasande på Lia. Hur kunde hon låta mig komma så nära att han blev som vems om helst? Efteråt går vi ut och ska lyssna på hans spelning. Jag surar lite för mig själv. Tänker att konserten är förstörd. Men så kliver han upp på scenen. Där i röken och ångan av människorna som står tätt tillsammans i den norrländska natten blir han magikern igen. Jag skriker och sjunger och håret reser sig på armarna. Jag blir 17 och upprorisk igen, slits mellan hopp och förtvivlan, känner mina fötter hoppa i takt med alla andras. Armarna över huvudet. Jag blir hes. Jag tror till och med att jag gråter. Av lycka. Av gitarrmattorna, av mörkret bakom.

Han spelar Kort biografi med litet testamente.

Jag svek en vän i Mexiko City för längesen
jag vet inte varför jag aldrig sagt förlåt
Jag har suttit häktad på Skara polisstation
sen dess har jag hållit mig därifrån

Jag sjöng Den blomstertid nu kommer med dom andra
till fröken Bergs tramporgeltoner
Jag stod i klassrummet med vattenkammat hår och
försökte komma ihåg alla orden

Och ni vet jag gråter aldrig när jag går på begravning
men när jag ser en på TV så bölar jag som ett barn
Jag har glömt min första kyss
men jag minns klart o tydligt när jag fick Rolle Stoltz autograf

Jag såg The Clash på stora hotellet i Örebro
Sen blev det aldrig bättre än så
Jag har blivit mordhotad på båt på väg till Marocko
Blivit förälskad på ett hotell i Alingsås

Men nu för tiden lever jag ett stilla liv
Jag ser dagarna komma och sen springer dom förbi
Och jag tror det är sant som dom säger i Sahara
varje sandkorn har ett nummer

Jag har mina rötter i Flädie by utanför Lund
Det visste jag inte ens själv om för ett år sen
Jag tror jag minns var jag var när dom landade på månen
Jag läste Buster & Fantomen

Jag har lämnat landet så många gånger
Jag tappat räkningen för längesen
Sanningen är den att jag är typisk svensk
Och jag vet att jag är skyldig till att under många herrans år
försökt slippa va med mig själv

Snälla ni, sen när det är dags
när mitt nummer kommer upp
Sen, sen, sen när det är dags
när mitt nummer kommer upp

Inte halvvägs ut till Farsta
Inte bland alla tallarna därute
inte halvvägs ut till Farsta
inte halvvägs ut till Farsta

Vi släntrar tillbaka till hotellet. Svartklädda med tovigt hår och lagom mycket rinnigt smink. På hotellet vill man inte släppa in oss. Vi klättrar över ett gäng människor på trappan som inte fått någonstans att sova i natt. Knackar igen och vill komma in. Damen i receptionen tittar på oss med munnen smal som ett streck och skakar tvärt på huvudet. Nej ni kommer inte in. Det här hotellet är inte för sådana som ni, säger hennes hela person. Lia fiskar upp hotellnyckeln ur fickan och trycker den mot glasrutan och min blöta gympasko håller dörren på glänt. Vi kanske ser ut som festivalungdomar. Men vi är gamla nog att ha ett jobb och en lön som med lätthet kan pynta för det dyraste hotellet i stan. Festival de luxe för 30-åringar ungefär. Inte så rock’n roll men vi får äta en frukost så stadig att vi knappt kan röra oss i en frukostmatsal som ser ut som någons kök. En vän till Lia ringer och meddelar att hon bor på samma hotell som Thåström och att hon ska äta med honom och bandet om vi vill komma över. Jag sänker blicken och tänker nej nej nej. Nu när illusionen byggts upp igen. Avståndet. Låt inte verkligheten komma ikapp. Det är klart att rockstjärnor har trasiga tänder och stripigt hår men jag vill inte se det. Lia säger att vi redan ätit och att vi stannar på vårt hotell. Vi går upp och sover lite. Jag tror vi äter frukost en gång till sedan.

Nu sådär en sex år senare hör jag samma sång och tänker att det är nog ganska nära tills mitt nummer kommer upp. Halvvägs ut till Farsta. Precis där bland tallarna. Inte på någon mer exotisk plats än så och det är grå november. Jag svek inte Frida i Mexico city, men jag har spenderat en dag på häktet i Paris. Jag minns inte heller min första förälskelse men jag kommer klart ihåg när jag tog Thåström i hand.

Vad kommer du att minnas Snorpan?

Kroppen

Måndag:Armar

Tisdag: Ben

Onsdag: Löpning

Torsdag: Vilodag

Fredag: Mage och rygg

En vecka med min PT har passerat. Jag har tränat hårdare än vanligt. Ätit bättre än på länge. Kroppen har känts annorlunda. Träningsvärk och sedan känslan av en spänd fjäder. Redo att ta ett språng. Ingen dåsighet. Ingen fatigue. Inga läkemedel och inga biverkningar. I varje muskel och kroppsdel har nya signaler gått ut. Vi skiter i det andra nu. Vi ska bli större, starkare, snabbare. Vi ska ta tillbaka tid. Igårkväll dansade vi till Minimello framför TVn och idag spelade vi boll i parken. Friska och rosiga som alla dom andra mammorna och papporna och barnen.

Brev

Jag får en bunt brev i min hand. Dom ligger i ett stort kuvert. Dom är mina. Fast inte längre. Vi har suttit i baren en stund, jag och Dr K. Vi har skrattat, pratat, gråtit och druckit. På håll ser det säkert ut som vilka gamla vänner som helst som ses en kväll efter jobbet. Men om någon hörde vad vi sa så är det inte så riktigt. När jag förstår vad kuvertet rymmer kramar en brännande känsla om min mage, mina inälvor och mitt hjärta. Breven jag skrev till honom för över 20 år sedan. Uppväxt, kärlek, livslust, existentiellt tvivel och vem vet vad mer. Jag tänker att jag kommer göra mig så illa på breven att mitt hjärta går sönder. All framtidstro och sedan det grusade hoppet och dom växande tumörerna som facit. Han säger att han tänkt att du kanske ville läsa dom. Att det kanske är ett sätt att känna din mamma som hon var då. Mitt emellan barn och vuxen. Men han vill ha tillbaka dom. Fastän det varma i min mage hotar att spränga revbenen kan jag inte hålla mig och öppnar ett av breven. Det är adresserat till ett regemente på Gotland. Jag öppnar. Stålsätter mig mot minnenas tryckvåg. Jag känner igen min handstil. Minns inget av orden. Det brännande i magen förångas till bubblor och jag skrattar högt. Vem citerar Edith Södergran och Björk på samma sida liksom? Det är så pretentiöst och samtidigt så naket skrivet att jag blir mig själv som jag var då. Jag inte bara minns hur jag var. Jag är den jag var. Det är brinnande kärlek och längtan fast ändå inte. Han var hela min värld i en tid när allt var för enkelt, likformigt och utstakat. Jag läser resten av breven på bussen hem. Hungrigt. Minns soffor, kängor, verandor, klippor och månar. Studentmössor, skidresor och feberfrossor. Vi stod där uppe på Fjällgatan och tittade ner. Han säger att det är tur att jag är där jag är. Att jag har pappa och dig. Ett jobb jag älskar. Honom som vän. Omgiven av kärlek. Annars hade det varit sorgligt. Jag tänker att om jag gjort andra val i livet. Stannat hos en snåljåp som inte vågade visa rädslor, sökt jobb där det fanns och inte där jag ville, ätit mig tjock och trött eller bara aldrig vetat. Då hade jag nog hoppat ner för berget där vi står just då.

På TV yrade Wenche Myre om att hennes år med cancer varit hennes bästa i livet. Då hade hon fått chansen att till vardags gosa med barnbarn, slippa packa väskor och jag minns inte vad mer. Jag har inte velat ändra någonting av min tillvaro under min sjukdom. Om mitt år med cancer varit det bästa jag haft hade jag kanske velat hoppa bungy jump, resa till Kina, dejta brasilianska fotbollsspelare…eller bara låtit kroppen falla mot asfalten mitt emot finlandsfärjorna. För om hotet om att dö hade varit det enda som fått mig att leva, då hade jag varit väldigt kass på att leva.