Morgonsol

Himlen utanför vardagsfönstret där jag sitter och jobbar är delad i tre skikt. Högst där uppe är den ljusgrå himmeln. Bar och upplyst av en blek vintersol. Därunder följer blysgråa moln med ljusare bulliga rökridåer som blåser snabbt förbi. Längst där nere finns de svarta granarna helt stilla. Om jag lutar mig fram ser jag ett fjärde skikt av krusad vattenyta på ännu svartare mörkare botten.

Thé i en rykande kopp. En spännande sak att skriva på och läsa om. Förra veckan fylld av nya resultat, debatter, nyfikna studenter och inspiration. Jobbvardag. Solen där uppe. Under tiden undersökningar, sjukdomsförlopp och behandlingsstrid. Grått och i rörelse mot något jag inte känner till. Längre ner smärtan och sorgen, orättvisan och det svarta hatet. Men i botten, ett stort lugn. Levande vatten som gungar mig. Vännerna runt oss. Dom som kommer att vara här när jag inte är det. Som kommer med och hämtar i förskolan, bakar pepparkakor och firar jul med oss. Leker i timmar på mattan i ditt golv. Tittar på Pippi. Fastän dom inte måste. Fastän ingen bett dom. För att dom vill. Förskolefolket som gör dig glad och lite modigare. Mormor och morfar som du frågar efter varje dag. En känsla av evighet.

En känsla av att den trygghet du snusar i dig från mig när du är trött och sitter i mitt knä när vi ska äta kommer att finnas kvar på något vis. Ditt ansikte mot mitt bröst, du andas in djupa andetag av min lukt, trycker dig med din mage mot mig, blir som en del av min kropp. Snorpan jättetrött säger du. Min mamma.

Det overkliga att du inte kommer att minnas detta alls. Jag som är överallt där du är. Vet att du egentligen är mer hungrig än trött och att om du får sitta hos mig kommer du orka äta och piggna till. Vet att du egentligen vill ha fisk när du säger att du inte vill ha pasta. Vet att vindruvor är din bästa efterrätt. Och att Catrin också betyder clementin. Min värme när vi ligger tätt tillsammans i din säng. Mamma ligga bakom bättre. Ingenting av alla liknande händelser från när jag var liten minns jag själv. Ingenting. Men kanske finns det i mig. Kanske är det lugna vattnet min mamma i mig. Alla gånger hon nattat, tröstat och myst i soffan. Kanske är det det som är jag?

Ägg i alla korgar

Efter att ha nötts ned av torpeden skickade min läkare en remissförfrågan till Lungkliniken för att se hur dom ställde sig till en operation. Dom sa inte alls nej visade det sig. Min läkares profetia var fel. Så om inte strålningen hjälper blir det operation. Jag lurar mig själv till att tro att nu banne mig måste väl min läkare sluta dölja alternativ och möjliga vägar för mig att förlänga mitt liv? När hon vet att vi tar reda på allt på egen hand och ändå övermannar henne? Då kan hon ju lika gärna föreslå det själv? Spara tid? Lika sannolikt som att jorden går under här alldeles strax så att jag inte behöver bekymra mig om något mer alls.

Strålande nyheter

Åker till KS för att röntgas, gjuta en form och tatueras inför strålningen. Som blir av. Snart. Efter tjat. Kvinnan och mannen som ska ordna formen jag ska ligga i för att ligga i exakt samma läge varje gång småpratar i en avslappnad väl inövad rutin. Får mig att tänka på annat. Fastän jag förstår vad dom gör. Samtalen de har hela dagarna. Om den märkliga AIK-fågeln som hänger över patienten när man ska läggas i en låda med en kudde med små plastkulor i. Om en massa småroliga ofarliga saker. Gnabbandes med varandra om höjden på bordet, om massor av (hand)sprit och hur bra patienten är på att borra ner sig i kudden. Det svider ändå som fan när dom tatuerar in den översta pricken. Den som sitter så att den kommer att synas varje gång jag inte har en polotröja på mig. Det svider för att tatueringar gör lite småont. Och för att den ändrar mig också till det yttre. Mot min vilja. Eller egentligen inte eftersom jag ju tjatat mig till det här. Den betyder också mer tid med dig. Gilla pricken, Snorpans mamma. Gilla den. Säger jag till mig själv.

Till nästa station. Ett lika väl synkroniserat radarpar. En kvinna och en man. Glada glada miner i det svåra fast utan att vara påfluget. Förklarar noga allt som kommer att hända. Pratar om kalla händer, örhängen och att det snart är klart. Proffsigt. Snabbt. Vänligt och avledande. Ändå. Inne i röntgenröret kommer tårarna. Jag försöker tänka på något annat än att jag helst av allt skulle vilja krama din mjukisbroccoli. Att du snart kommer se mig bli svagare och svagare. Tråkigare och tråkigare och mindre och mindre närvarande. Pricken svider. Den glada kvinnan kommer tillbaka, lägger handen på min arm. Det är färdigt. Ha en bra dag säger hon och lyckas göra det utan att det känns som ett hån. Jag vill krypa ihop på golvet och gråta men det håller mig uppe hela vägen till sjukgymnasten. Jag tänker att nu kommer det att haverera. Min PT kommer att få vara tvungen att sitta med mig bölandes i en kvart innan jag kan ta mig samman och åka hem. I det soliga gymet spelas musik. Vi bestämmer nästa träningstid. Pratar förkylningar och lite fotboll. Det räcker. Jag kan ta bussen hem direkt.

Varje gång jag ska på en undersökning av något slag och dom frågar om jag är orolig för undersökningen/nålsticket så svarar jag samma sak. Nej, det är ingen fara det oroar mig inte. Jag är orolig för att jag snart ska dö. Jag upprepar det högt. Talar om att jag ska dö för varje sjukvårdspersonal jag möter så ofta jag kan. För jag hoppas. Jag hoppas att någon ska titta på mig och säga att det vet vi ju inte, eller så har inte jag tolkat din journal. Säga att jag har fel. Säga emot. Att jag missförstått. Men det gör dom inte.

Sorgerna

Den där växande listan över saker jag inte får göra. Den som jag håller cancern ansvarig för. Den som jag aldrig glömmer. Den du kanske fått fortsätta fylla på. Den jag skulle vilja tortera, korsfärsta, hänga och skjuta cancermonstret för. Men som ingen tar ansvar för. På kvällarna växer den oftast. Jag ber pappa att prata om fotboll, kakor eller något annat som tränger bort den ständigt växande raden av oförätter. Men igår på något sätt krympte den. Jag mindes saker jag hade gjort. Inte med dig, mitt alldeles egna barn, men med andra som jag fått låna. Handla kläder till skolavslutningen och göra sig fin på morgonen en fredag i juni. Dekorera pepparkakshus (tekniskt sett var det en pepparkaksvulkan tror jag men i alla fall). Spela tv-spel och hjälpa till med dom svåra banorna. Göra läxor. Kamma löss. Åka på cykelutflykt. Hon satt där framför mig i soffan ganska ofta. Jag flätade hennes röda hår som inte alls var likt mitt. Tittade inte efter några drag som kom från mig. Men tyckte om. Fick vara en del av. Och småkusinernas kaninbegravningar och första fikaträffar på stan. Dom var också mina.

 

Rollekar

En kana säger du och bygger ihop två sneda bitar klossar och låter en legogubbe halka ner. Jag tar locket av en burk och lägger under. Säger att det är en bassäng och att dom åker kana ner i vattnet. Du radar upp barbapappor, babarer, legogubbar och pingviner som sedan turas om att hoppa. Sedan bär du iväg locket för nu ska dom duscha. För det måste man göra innan man badar i bassängen säger du. VI håller på någon timme. Pappa tittar på mig och undrar hur jag orkar. Säger att han inte kan leka. Att han får tråkigt. Vi Föräldrars senaste nummer pratar om att det är vanligt att man känner så. Jag känner mig onormal. Eller barnslig. Jag har inte tråkigt alls. Jag klurar på hur vi ska kunna göra kanan längre och om det finns något vi kan torka alla gubbarna på som kan vara handduk.

När jag var ung student och bodde nära morbror Pippi och kusinerna var jag där varje helg. Jag brukade vara lite lagom bakis efter någon kväll på Kåren och jag och Pippi köpte bröd på Molins bageri innan vi åkte dit. När vi kom fram kastade de tre små kusinerna sig över mig. Vi lekte ett-två-tre stjärnstopp, burken, hoppade släng och sen double-dutch, åkte inlines, var i lekparken, åkte pulka, lekte med kaniner, byggde kojor, kittlades, sprang, spelade fotboll, badade i den upplåsbara bassängen, gjorde frisyrer. Timme ut och timme in. Dom var någonstans mellan 6 och 9 år. Jag var någonstans runt 20.  Pippi undrade hur jag orkade leka på riktigt. Inte bara vara med och övervaka, leda eller hitta på. Utan leka som om det var på riktigt. Själv brukade jag planera att ha något färgglatt på mig när vi åkte dit för att inte vara en värdelös lekkompis när vi lekte den där leken där den med grönt får ta två tomtesteg och den med blått fyra banansteg. Allt har alltid varit på riktigt. Åt sidan lades tentaångest, kärleksbekymmer och framtidsoro. I ett par timmar var en lerig gräsmatta och tre små kusiner min hela värld. Frihet. Eller ett annat rum.

När jag klättrar, dansar, springer, läser, syr eller lagar mat är det det enda viktiga. När jag jobbar finns bara mitt jobb. När jag leker med dig finns bara du och leken. Jag är en och samma fast ändå inte. Olika roller. Jag tror inte att mormor och morfar skulle känna igen mig helt och hållet om dom såg mig på jobbet. Och jag tror inte att mina kollegor skulle känna igen mig om dom såg mig i danssalen. Olika roller i olika rum. Kanske är det därför det ändå går så bra nu. Jag är den olyckliga mamman som snart ska dö. Den som känner kroppen sakta av. Närma sig slutet. Som vet att tiden är knapp och livet orättvist. Men jag är också den som är lycklig, som sitter på seminarier och tycker att det som sägs om EU-domstolen är jätteviktigt. På riktigt. Som inte ljuger när du frågar om mamma är glad och jag svarar ja. Lycka och olycka i samma människa. Men inte samtidigt. Den stora svarta skuggan som finns ovanför mig är där hela tiden. Men jag känner den inte hela tiden. Ganska ofta är jag upptagen med att göra något annat.

På golvet hos mormor och morfar leker du vidare med trädhuset. Du rullar in ”pappan” i en matta och säger att han får ett täcke. Han stoppas in i frysen och du stänger dörren. Det ser lite otäckt ut. Som en scen ur en styckmördarfilm. Om man inte var med leken.

Har någon sett "Pappan"?

Självförtroende

Jag slår på tv:n och ser två tjejer i 20-årsåldern som tränar med två pensionärer. Tjejerna mår dåligt. Är olyckliga, tröstäter och känner hopplöshet. Pensionärerna är där för att hjälpa dom på traven mot ett bättre liv. Det är sorgligt. Dom unga tjejerna får hjälp att handla rätt mat i butiken. Luktar fascinerat på en fänkål och säger att de aldrig handlat grönsaker. Jag tänker att om jag såg dig på TV i 20-årsåldern få samma aha-upplevelser skulle jag skämmas så. Att jag inte gett dig bättre förutsättningar, valmöjligheter och kunskap. Den ena tjejen säger att det är skämmigt att vara 24 och få instruktioner i att handla, men att pensionärerna har rätt, för hon vet faktiskt inte hur man gör. Ju längre programmet lider desto gladare och tuffare blir tjejerna. Dom säger saker som att dom är bra, att dom är starka och att dom kan. Det är det faktiskt inte många människor som vågar säga om sig själva. Att säga det högt är ett bra steg på väg mot att känna det och att veta det. Pappa retar mig för att jag blir helt tårögd. Så kommer den där scenen. Dom sitter i en båt. Tjejen säger att pensionärsfabrorn blivit lite som hennes morfar eller farfar som hon aldrig haft. Dom äter middag och hon frågar såhär: Ni har ju självförtroende, när fick ni det? Frågan gör mig ställd. När? Fick? Som om det inte funnits från början? Som om det var något man fick efter hand? Pensionärstantens svar gör mig ännu mer eftertänksam. Hon reagerar inte som jag. Hon säger att det är något hon fått kämpa för. Att hon sysslat med dans och saker där man ständigt blir bedömd men att hon nu vet att hon duger och kan ta plats. Men att det är något hon jobbat mycket med. Jag funderar över mig själv. Jag har aldrig trott att jag inte duger, aldrig trott att det finns saker jag inte kan göra eller känt mig tvungen att bevisa något. Jag har alltid vetat. Jag har aldrig kämpat. Min mamma och pappa, lekisfröken, gudföräldrar, mormor och morfar, farmor, lågstadiefröken…alla vuxna runt omkring mig måste ha gjort allting rätt. Tacksamhet. Tänk om jag kunde hinna ge dig bara någon deciliter av allt det som dom gett mig. För att du inte ska behöva undra hur man får det. Eller kämpa för att ha det. Det är när man ser andra som man ser sig själv. Jag kan intellektuellt förstå vad tanten och tjejen menar. Men jag kan inte förstå vad en sådan kamp innebär. Andra strider förstås, men inte kampen med sig själv.

När jag gick i mellanstadiet blev jag mobbad av några tjejer som från början varit mina vänner. När vi bestämt mötesplats för att gå till skolan på morgonen hade dom redan gått när jag kom. Jag gick ensam till matsalen. Bytte inte armband och suddisar med någon längre. Plötsligt hade jag inga kompisar. Jag kunde inte sova och utvecklade någon sorts illamående som gjorde att min mamma var tvungen att sitta i mitt rum tills jag somnade för att jag var ”sjuk”. Sedan gjorde jag en liten utredning en kväll. Var det mina kläder det var fel på? Nej jag hade likadana skipants och tubsockor som alla andra. Var jag speciellt ful eller äcklig? Nej jag tvättade mig, petade mig inte i näsan och luktade normalt. Var jag speciellt irriterande? Nej jag var nog någon som inte märktes så mycket. När började det här? Hur slutade vi vara kompisar? Ja…det var när jag sa åt dom att jag tyckte det var fel att dom var så elaka mot den där tjejen som kommit ny till vår klass. Dom skickade brev och sa att dom skulle ”mötas på torget” och göra upp, lurade henne att hon fick vara med i vår tidning vi gjorde. Jag sa ifrån. Där tog det slut. Jaha. Jag minns klarheten. Dags att skaffa nya vänner. När det här hade pågått några månader och jag äntligen hade hittat en ny vän och mådde bra igen blev jag utkallad av fröken i mediateket som det hette. Hon sa: varför leker du inte längre med de där tjejerna? Jag minns hur allt det där illamåendet kom tillbaka. Jag sa att jag lekte med Emma nu istället. Jag var varm i hela huvudet och illröd. I klassrummet satt dom andra och räknade. Men dom är ju fina tjejer, det vore väl bra om du ansträngde dig lite så att ni kunde bli kompisar igen. Det brände nästan hål i magen och halsen. Nej men jag tycker Emma är snäll. Hon insisterade. Du kanske kan bjuda hem dom och hitta på något eller så kunde du börja med samma idrott efter skolan som dom?

Några år senare när jag själv jobbade som lärare kom minnesbilderna från mediateket tillbaka. För det första: hur kunde min lärare ha så fel och inte se? Jag var ju inte den enda som råkat ut för deras terror. Tänk om jag inte hade vetat att jag hade rätt? Tänk om jag hade litat på fel vuxen? Tänk om jag inte hade fått den där kompassen med mig? Bara de där månaderna av mobbning och utestängning har gjort mig annorlunda som person. Gjorde mig elakare som barn och till en sämre vän. Räddare. Det hade kunnat bli många år. Jag hade kunnat bli någon annan.

Som din mamma tycker jag ju att du är bäst i världen, men se till att du också tycker det. Låt inte någon annan säga något annat. Och kanske ännu viktigare. Säg inte till någon annan att dom inte kan, inte får vara med eller inte duger.

Bilden

Jag loggar in på fotofirmans hemsida och öppnar klassfotot från förskolan. Det drabbar mig som inget annat. Hur konstigt det än är drabbar den mig lika mycket som bilden av den ensamma mannen med plastpåsen framför de kinesiska tanksen, tortyrbilder från Irak, bilden av barn som springer från napalmen, som  bilderna av flygplan genom kontorsbyggnader och barnen i Biafra från min barndom. Händer det här? På riktigt?

Bilden är oansenlig och händelsen på den också i jämförelse. Men mitt hjärta slår lika hårt. Grå bakgrund och du och dina små kompisar i tre rader som på miljoner andra bilder på alla svenska förskolor. Du är den enda som ler. Ett påklistrat fotosmil som får oss att skratta tillsammans. Händer det här? Fick jag se ett skolfoto av dig? Även fast du bara är 2 år och det inte är i skolan känns det nästan så. Jag fick vara med. Jag vill beställa tusen bilder och tapetsera hela lägenheten. Det är min bild. En skärva till av liv insamlad.

Alla sorters känslor

Snorpan lilla, i morse var vi alla arga på varandra. Så är det ibland. Så får det vara. Andra morgnar är vi alla glada. Så är det ganska ofta. Jag föreställer mig att du i olika perioder av ditt liv kommer att sakna mig, vara arg på mig, strunta i mig, känna dig sviken av mig, älska mig och hata mig. Så får det vara. Du får anklaga vem du vill. Du får förbanna och vara avundsjuk på vem du vill. Dina känslor är dina. Och du ska aldrig vara rädd att uttrycka dem. Såvida du inte gör det i fel sammanhang, d vs om du skulle jobba som journalist vore det olämpligt att i din yrkesroll på personliga grunder kritisera sjukvården för att inte ha kunnat rädda din mamma. Men du förstår nog vad jag menar. Vänd dig till Ung cancer (www.ungcancer.se hette det 2012) och hitta fantastiska medmänniskor att dela din sorg, ilska, glädje och energi med. Människor som varit med om samma sak som du. Som kanske reagerat likdant. Eller precis tvärtom. Det kanske kan hjälpa dig. Eller dom. Prova att se från ett annat håll. Undersök. Pilla i det obehagliga. Det måste du. Du måste kunna leva med det här såret hela livet. Det är det enda jag slipper. Jag behöver inte bearbeta för att kunna leva vidare. Jag behöver  bara bearbeta för att kunna släppa taget sedan.

Jag kom för tidigt till min cellgiftsbehandling igår och bläddrade i ett glossigt magzin i väntrummet. En mamma som förlorat sin mamma som 13-åring till bröstcancer. Hon berättade hur hon i hela livet aldrig pratat om eller tänkt på sin mamma annat än för att säga att hennes mamma var död. Att hon inte fanns. När hon själv fick barn kom allt tillbaka tusenfalt. Alla känslor, all saknad, alla saker som aldrig sagts, minnen som inte fått finnas. Hon föll in i en depression, kunde inte ta hand om sitt barn och missade en stor den av de första fantastiska månaderna med sin nyfödda. Dagar man inte får tillbaka. Du har rätt till dina känslor om du vill förtränga också, men utmana dom i så fall ibland. Varför känner du som du gör? Vad händer om du ger efter för en viss känsla? Tänk på tankarna som vilda hästar som rusar. Fånga en annan och titta lite närmare. Släpp ut hat och ilska och avund. Väj inte för det mörka. Men heller inte för det ljusa.

Inte till Snorpan men till alla er andra

Till er andra

Tack ni fina varma människor som skriver till mig, tänker på mig och skickar styrka och ekonomiska bidrag. Det får mig att gå mer energiskt i trappan när benen känns tunga, det får mig att komma ihåg att hoppas, och det spelar roll. Jag tittar på kartan och letar efter ortsnamn på avlägsna platser. Platser där ni är och tänker på mig. Ibland varje dag. Jag läser Vimmelmamman och Litesomvilitesomni. På varsin sida av mig. Jag tror att jag är på den plats där Vimmelmamman var och nu har sluppit ifrån. Det är förlösande att läsa om hennes väskor och lipgloss – att hon får tänka på sådant istället för på sin cancer. Det gör mig lite lycklig. Våra liv har nog ingenting gemensamt alls utöver att vi är mammor med cancer. Men det är ganska mycket. Jag lever lite mer genom henne. Den andra mamman har förlorat sina barns pappa. Jag tittar försiktigt, ser att det kommer att gå att steka korv efteråt, får en glimt av barnens tankar och sorg. Det är oerhört svårt. Men också skönt. Dom fortsätter på något vis framåt. Det kommer min Snorpa och hennes pappa också att kunna göra tänker jag då.

Till er som vill sälja värdelösa hertz-maskiner som påstås bota cancer eller vill diskutera för och emot olika dieter och annat, det får ni jättegärna göra – någon annanstans. Det är inget jag är intresserad av. Era inlägg har jag därför tagit bort  – dom handlar inte om mig och det här är inte ett diskussionsforum. Det här är ett brev till min dotter för att berätta om vem jag är. Jag har gjort det (delvis – alla namn är påhittade, och det jag skriver om Snorpans pappa och mormor och morfar får bara hon se) publikt för att jag förstått att det hjälper andra i liknande svåra situationer. För att människor berättar att jag hjälpt dom, för att dom kramar sina barn mer, blir mindre arga för meningslösa saker och tänker nytt. Men eftersom det är ett brev till mitt barn där jag försöker berätta vem jag är, den mamma hon aldrig kommer att få lära känna i livet, friserar jag inte mina tankar. Är jag arg på något, bitter över något, missunnsam mot någon – då är det så jag är. Tycker man inte om det behöver man inte läsa. Men jag tänker inte låtsas om för min dotter att jag varit någon annan. Det är mina verkliga tankar och känslor jag vill dela, inte något jag anpassat efter eventuella bloggläsare. En dödsdom tar inte bara fram dom bästa sidorna av människor. Jag, liksom många andra cancersjuka blir oerhört provocerade av människor som inte tar hand om sin hälsa, som skulle kunna påverka sitt liv om de fick hjälp, tog sig i kragen eller blev ledda år rätt håll. Något som vi inte kan. Jag stirrar på barnfamiljer på stan och undrar varför jag och inte den där mamman? På samma sätt som den som överlevt en katastrof kan känna skam – varför överlevde jag och inte dom andra? Det är naturliga känslor när man utsätts för kriser.

Vad gäller en operation utomlands så är det ett fantastiskt erbjudande att ni vill hjälpa till, glada tårar, inte ledsna framför min dator. Men just nu har min torped fått läkaren att skicka en remiss till lungkliniken i Stockholm i alla fall, så vi hoppas att det ska gå att ordna på hemmaplan. Men jag återkommer…Och visst är det hemskt att man måste tjata så på sina läkare. Min läkare är fantastisk. På det medicinska. En av de bästa. Men hennes uppdrag är att hålla en budget och rädda liv. Mitt går inte att rädda och då är jag längst ner på prioriteringslistan. Men även när jag var potentiellt botbar, med en hyfsad diagnos hamnade jag för långt ner i förhållande till ålder och andra kriterier. För att andra läkare slogs mer för sina patienter, för att jag inte förstått att det fanns ett förhandlingsutrymme. Genom att bråka då lärde vi oss att som min kurator kallar det ”rusta mig som patient”. Visst är det bra att man satsar mest på dom som kanske har en chans. Men för mig som enskild individ måste jag ändå slåss för mig själv och mitt liv så länge jag kan. Och det innebär att tjata hål i huvudet på och försöka manipulera min läkare så mycket det går. Besvärliga patienter har bättre överlevnad visar forskningen. Jag ska vara så besvärlig det bara går.

Behandling

Den nya ökade dosen av Zarzio som boostar vita blodkroppar som vi tjatat till oss har fungerat. Det blir full dos i rätt tid. Det bästa möjliga i den sämsta möjliga av alla världar: cancervärlden.

Men jag har outsourcat alla mina tankar och min oro för behandlingar, uteblivna sådana, alternativ och läkarprat. Till min sjukvårdstorped. Jag undviker att prata om det, tänka på det och oroa mig för det. Och det fungerar. Min själ känns ett ton lättare. Jag förbereder allt jag kan inför mötena. Förser torpeden med mer ammunition om hon behöver mer än det hon samlat in. Men jag kan inte ta in något som sägs i det där rummet på Karolinska. Rummet där den där läkaren som inte var min inte kunde säga sanningen. Där hon gång på gång sa: Men du ska ju inte dö. Och sedan fyllde på med meningen: Men vi kan inte bota din cancer. Det gick inte ihop hur gärna jag än ville höra att jag inte skulle dö. När jag frågat vad hon menade för säkert tjugonde gången sa hon: Du ska ju inte dö NU! Inte idag! Jag förstår att det är svårt att leverera svåra besked. Men herregud. Efter det kan jag inte ta in någonting läkare säger. All min ångest lämnar jag kvar på sjukhuset. Stänger in i rummet hos kuratorn och umgås med det där under kontrollerade former. Men hos läkaren övermannar det mig.

På det senaste läkarmötet var jag inte med. Jag var där men jag räknade gruskorn på golvet och planerade middagsmat. Såhär lät fragment av samtalet:

Torpeden: Bra att behandlingen hjälpt mot många tumörer men vad ska göras åt dom som växer?

Läkaren: Ja vi har ju tittat på det igen och vi mäter ju enligt olika kriterier. Och den har ju visserligen ett större omfång än på tidigare röntgen men den har enligt vårt mätsätt inte växt.

Torpeden: Nej, det är klart ni har ju era mätkriterier och felmarginaler (en massa läkartermer och jag tror torpeden namnger de flesta kriterier.) Men nu är jag redovisningsekonom och då är 13 alltid större än 9. Och vi kan ju alla fall enas om att cytostatikabehandlingen inte fungerar på dessa tumörer i lungorna?

Läkaren: ja…

Torpeden: så vad ska göras åt tumörerna? operation?

Läkaren: Nej, alltså det är ju så att man inte vill göra något mer när man har en pågående fungerande cytostatikabehandling.

Torpeden: alltså det kanske är något jag missar, men den fungerar ju faktiskt inte mot just dessa tumörer som vi pratar om nu.

Läkaren: Nej. Men sedan är det inte säkert att man kan opereras om man haft en spridd sjukdom.

I mitt huvud: Haft en spridd sjukdom? I vilken fantasivärld kan spridd livmoderhalscancer försvinna och bli något man haft? Läkarprat för att lugna patienter som suger i sig allt som kan tolkas positivt. Och det hon säger är ju egentligen att eftersom jag ändå ska dö kommer dom inte vilja operera mig. I Sverige tar man principbeslut om hur många metastaser man opererar på människor som ändå troligtvis ska dö. Våra extra månader och år är för dyra. Och svenska kirurger för dåliga. I många andra länder ligger antalet metastaser man opererar betydligt högre. Vissa åker utomlands och opererar sig.

Torpeden: Pratar om andra frågor men kommer tillbaka till dom växande tumörerna igen. Strålbehandling då? (Säger namnet på någon specialstrålning)

Läkaren: Ja…men då har vi ju det att man kan få biverkningar och om man samtidigt har biverkningar av cellgifterna kan det bli jobbigt.

Torpeden: Men Snorpans mamma har ju inga biverkningar hon mår jättebra som du ser och som vi redan pratat om. Och lite illamående eller så är väl ett pris man gärna betalar för mer effektiv behandling.

I mitt huvud: jag har inga jävla biverkningar förutom förlorad tid på sjukhuset. Jag mår inte illa, jag är inte trött, jag har inte ont någonstans. Ut på gården din tjocka tant så kan vi tävla vem som springer snabbast. Jag vinner 100 gånger. Ner på golvet och så kör vi armhävningar ska vi se vem som mår bäst. Jaha..det är så min hjärna fungerar i såna lägen. Inte så användbart.

Läkaren: jo jag kan skicka en remiss men det tar tid. Dom har möte på tisdag och tills dess hinner de inte…

Torpeden: men nästa tisdag då, vilken dag kan jag ringa för beskedet?

Läkaren: den 12e

Remiss-svaret: det går bra att stråla tumörerna

Om jag varit ensam med läkaren hade svaret sett ut såhär;

Läkaren: Vi fortsätter med samma behandling men ska försöka med fler sprutor för vita blodkropparnas skull.

jag: ok. Men dom som växte då? Blir det ingen operation som ni pratade om?

Läkaren: nej enligt våra mätkriterier har dom inte växt.

Jag: ok. men sist sa ni att dom växt mycket, mer än de 20%. Från 9 till 13?

Läkaren: ja men vi har tittat igen och nej. Och nu har vi en fungerande behandling som vi fortsätter med.

Jag: Ok

Tumörerna i lungan: Jippiiii!!!