Mer prylar

Jag skumläser en artikel i morgontidningen. Den handlar om att ”gå ur tiden” och om vad som händer med de minnen och den själ som man givit till föremål i sin omgivning. Om att när jag är död, då är den där kudden med ögon bara en halvful kudde – och inte ett minne av min mormor. Min mormors förkläde med körsbär var sytt av samma tyg som kudden men det vet ingen när jag är borta. Inte heller hur vi brukade baka kakor på loven och hur hon förvarade mjölet i en stor plåtburk högt upp i det kalla skafferiet där jag brukade låsa in mig ibland. Mina slitna basketdojor i mocka blir bara ett par svettiga skor. Inte dom där guldklimparna som den lilla japanska killen rusade genom halva Kyoto för att hitta, och sedan nästan svimmade när han kom fram för att han skulle låtsas att han inte var anfådd. Damen i artikeln säger att kanske kan hennes föremål få nya själar av nya människor efteråt. Kanske kan någon annan berätta för dig om korkburken från Sardinien och den lilla oranga glasfågeln? Eller så kan du hitta på nya minnen. Eller kasta dom i golvet om det känns bättre.

Innan vi går till förskolan hittar du en sandkaksform som trillat ur en väska i ditt rum. Det är en sjöstjärna som vi köpte i Frankrike och som legat glömd sedan dess. Den lekte på stranden! Säger du. I vattnet med badkläder. Snorpan ingen blöja. Bara badkläder. Mamma simmade. Mamma sjunga stjärnan! Och så sjunger du blinka lilla stjärna. Jag vill lägga den lilla gröna plastformen i den finaste asken i världen och gömma den i dig. I ditt minne. Så att du kan spara den. Så att dess själ blir kvar. Så att jag blir kvar hos dig.