Tältnätter

Jag hade velat ta dig och pappa med till fjällen. Tälta och elda. Krypa ner i sovsäcken och känna lukten av bränt kråkris i håret. Koka havregrynsgröt och fylla kåsan med gyllene hjortron som är våta av daggen på morgonen. Känna värmen som kommer in i kroppen av thét och titta på varandra med lite klibbiga ögon. Snart dags att gå.

Kanske kommer du att vandra med dina vänner sedan? När pappa är pinsam. Eller så kommer ni aldrig iväg tillsammans. Tälta på en parkeringsplats i Beitostolen, glömma spritflaskan i hallen och upptäcka att det sista paret underställsbyxor i ryggsäcken är blött. Eller försvunnit. Och ilsket anklaga dina vandraingskamrater för att ha stulit det. Få solsting utan keps och fnissa under en sten som ger den enda skuggan i Urdadalen. Bränna ovansidan av öronen i solen. Känna händerna domna i vattnet när du diskar kastrullen. Riva ett tält i storm och sylvasst regn på 10 sekunder i perfekt synkroniserade rörelser. Doften av tvål. Irra i dimman med en kompass i Mormaspasset och undra vad det var för fel på den där Claes Grundsten egentligen.

Vi har bara hunnit gå kort på dagen tillsammans. Jag brukade ha ett antal tältnätter per år uppskrivna som ett mål. Bra år = många tältnätter. Vi har inte fått en enda tillsammans. Men du vet hur gasköket ser ut. Hur det låter. Att den gröna kåsan är din. (Du får min gula också. Den från Kebnekaise om pappa inte vill ha den.) Ikväll tältar vi inne. Lagar mat på balkongen och sover i sovsäck. Du kanske får in rörelserna. Mönstret. Som jag ville ge dig.

Andras liv

Jag träffar en kollega. Han vet hur det ligger till så frågan om ”hur läget är” känns knepig tycker han. Det tycker egentligen inte jag. Jag mår finfint. Sprungit en halvmil kvällen innan, en bra bok snart i tryck och strax lunch med en energisk och sprudlande kollega och vän. På morgonen vaknade du tidigare än vanligt och ville att Broccolin skulle ha gröna Pippi-trosor på sig. Så vi letade fram dem. Drack lite välling och somnade om. Cyklade långsamt i omvägar till förskolan. Busade i lövhögar så djupa att jag hade blad ända upp på låren efteråt. Frukost med pappa och vi tittade lite på bilder från helgen.

Jag frågar hur han mår. Han säger att det är skit men i jämförelse med mig är det förstås bra och man ska inte klaga. Jag funderar ett tag över jämförelsen. Som om jag skulle vilja byta mitt liv – om än så kort – mot hans? Han har tappat många kilo sedan vi sågs sist, hårstrån också och hans ser trött och sliten ut. Det är hårt på jobbet. Han har svårt att säga nej för det finns ingen annan. Barn som kanske har det lite jobbigt i skolan har jag hört. Insomnia själv. Så mycket övertid att han kan vara ledig flera år. Men ingen tid att göra det han verkligen vill på jobbet. Fast. Det har varit så i flera år. År när barnen varit små. År när man kunde varit lycklig varje dag kanske? När man kunnat sova på nätterna. När man inte varit stressad. Känt att man har kontroll. Sådana dagar som han lever har jag kanske haft ett tiotal i livet. Han går mot tio år. Jag skulle inte byta. Inte en chans. Mitt liv kommer kanske vara riktigt ruttet den sista biten – men nästan hela vägen dit har det varit den skönaste, gladaste, varmaste resan man kan föreställa sig. Beklaga inte mitt liv. Jag vill inte ha någon annans.

20121030-093840.jpg

Mörker

Höstkväll och finmiddag hos mamma och pappa. Det kanske är fredag men troligtvis lördag. Vi ska äta krabba. Mörkgröna och vita gardiner vävda som löpare och en likadan duk på bordet. Ljus i höga träljusstakarna som kommer fram till finkalasen. De frostade och lite knöliga Ittala-glasen för vinet, men jag får inte smaka. Det regnar lite mot fönstrena. Städat och inga knöliga mattor eller strumpor i hörnen. Finkläder och lite pirrigt fastän jag tror att det kanske bara är vi och gudmor och gudfar. Avacado till förrätt, eller sådana där tunnbrödskorgar. Till efterrätt någon sorts chokladmousse gissar jag. Mina fötter som glider över parketten med hala strumpbyxor. Är jag 8 år?

Efteråt kaffe i soffan med silverfatet med mammas nötkakor. Jag dricker apelsinjuice helt säkert. Sömnig efter ett tag och går upp och byter till nattlinne. Det där långa vita med turskosa och röda små hjärtan. Som luktar nytvättat och är lite stelt. Somnar till rösterna på avstånd. Sorl. Försöker inte lyssna. Bara hör att dom är där. Mamma och pappa. Som alla andra likadana kvällar. Sådana kvällar jag ville att du skulle få med oss också Snorpan. Kvällar när mamma luktar lite parfym, har spray i håret och pappa får hjälp att välja tröja. Fast det hade din pappa klarat själv förstås. Det är nya tider. Med mer dammråttor och smutstvätt överallt. Och troligtvis hade det varit din pappa som lagat efterrätten i vår familj.