Prövningar

Vissa säger att Gud inte ger mer prövningar till människor än vad de kan klara av. Så om jag är stark skulle jag då få mer att brottas med och kämpa mot? Då hade jag gärna varit det svagaste röet för vinden. Varje dag ser jag människor som prövas mer än de klarar. Som inte har mat att äta. Trasiga skor på vintern och som sover ute. Som inte kan sluta dricka, gråta, irra eller yra. Uppenbarligen har de fått större prövningar än vad de klarade av. Det har jag också fått. Jag klarar inte det här. Jag dör ju faktiskt av det. Och det kommer jag aldrig att kunna acceptera och tycka är rimligt eller gott.

Jag blev intervjuad om min cancer och fick frågan om något positivt kommit ur sjukdomen. Mitt svar var nej. För även om jag mötts av en kärlek från främmande människor som jag inte trodde var möjlig och även om jag fått uppleva så värmande omtanke från så många så väger det så lätt som en fjäder i jämförelse mot min förlust. Att inte få se dig växa upp. Att inte få höra dig stava dig igenom engelska glosor, göra mål eller missa skottet på en grusplan en blåsig söndagskväll i september eller bara få vakna med dig igen och igen och igen utan att veta att det snart tar slut. Jag skulle byta denna fantastiska underbara kärlek från medmänniskor som få får uppleva och som jag inte trodde fanns utan att blinka. Ta det röda pillret och glömma allt det bra jag fått.

Inget bra har kommit ur min cancer. Jag älskade varje sekund av mitt liv med dig innan jag visste vad som väntade mig. Nu har jag kvar den känslan men med ett brännande sår från vetskapen att det snart tar slut. Det är inte bättre. Det är annorlunda och sämre. Att bli en starkare människa har inget värde om man ska dö. Det är något man gör för att inte gå under tidigare än man måste. Inget annat. Imorgon ska jag bygga min sköld hårdare och högre. Jag ska löpträna, ta sprutor för att trigga mina vita blodkroppar och tvinga min hjärna att tänka på andra saker. Men det är för mycket. Jag dör i alla fall.

Tunnelbaneprat

På väg till behandlingen igår. Snett bakom mig på tunnelbanan står en pappa och pratar med en mamma. Dom verkar jobba på samma jobb. Han berättar om hämtningar och lämningar på förskolan. Hans fru tar 80% och han 20%. Han hämtar två dagar i veckan. Det är omöjligt för honom att gå tidigare fler dagar. Hans tjänst bygger på närvaro. Han tog ingen föräldraledighet med barnet dom pratar om. Det var otänkbart. Han är den enda som kan göra det han gör och har man 12 man under sig måste man vara på plats. Jag vill skratta honom rakt upp i ansiktet. Omöjligt? Han orerar vidare.

Nu ligger andra barnet i fruns mage och vill inte komma ut. Det borde kommit förra måndagen. Om det inte kommit på fredag har dom en tid för att putta ut det. Han hoppas att det ska vara möjligt att ta två månaders föräldraledighet den här gången. Hoppas? Vara möjligt? Som om beslutet inte var hans. Som om han inte hade all den makt han låtsas att hans chef/tjänst/företag har. En sak ska du veta Snorpan, människor har ofta mycket mer handlingsutrymme än vad de påstår. Det är larvigt av honom att säga att det inte går att vara föräldraledig. Det är ett val han gör. För att han vill ha en viss ekonomisk standard. Åka på skidresor. Äta hämntmat. Ha städhjälp. För att han trivs med sitt jobb. För att han vill göra karriär. För att han valt något annat. Jag sneglar på honom. Välklädd. Dyr rock och dyra skor. Dyr väska och halsduk. Det sammanlagda priset motsvarar nog två månader av den inkomstförlust familjen skulle få om han var pappaledig och mamman jobbade, tänker jag.

Jag vill skrika att han inte har en jävla aning. Inte har begripit ett smack. Att han missar så mycket. Att om tåget krockar i tunneln och han dör nu så är han en diffus figur som kommer hem och leker en timme innan barnet somnar men inte mer. Att han inte ansträngt sig det minsta för att vara där. Att han tror att ett sketet företag bryr sig ett smack om honom. Men att han misstagit sig. Om han hade bara en av mina tumörer skulle han se sitt självbedrägeri och sin förlust. Jag tittar på kvinnan mitt emot mig som också hör allting. Som för att få medhåll. Hon himlar med ögonen och tycks undra om det är år 2012 och mannen faktiskt verkligen är en yngling i 30-årsåldern. Och tyvärr är det så illa. Människor har förstås rätt att välja. Men man ska erkänna för sig själv – och för andra, ibland för sina barn. Att det är just ett val. Visst kommer val med en balansräkning. Kostnader av olika slag. Men vad som väger tyngst bestämmer du min älskling. Så stå för ditt val.