Det nya

Jag har en ny strategi sedan någon vecka tillbaka. Min cancer finns inte. Så fort det dyker upp en tanke pressar jag igen dörren. Jag besöker inte sjukhuset mer än jag måste och öppnar knappt ögonen när jag är där. Näsan i en bok. Telefonen mot örat. Någonannanstans. Min förmodligen nära förestående död finns inte heller. Hissnande panik över din och pappas eknomiska situation när jag är borta trycks bort direkt. Tanken på hur länge du kommer att fråga efter mig kvävs direkt. Likaså på var jag hamnar sedan. Om mörkret är ljus eller inte. Det får vänta. Jag kan inte längre leva och fundera på det samtidigt. För någon vecka sedan gjorde jag en viktig jobbgrej. En stor sak som krävde förberedelser, skärpa och att leverera. Jag klädde upp mig. USB-stickan i fickan. Papprena i ordning. Svarade på frågorna. Var mitt jobb-jag till 200% som om det var det enda som spelade roll. Jag hade rankats högt och skulle nu testas. Men min behandling hade ändrats och dagen innan låg jag uppkopplad med cellgifterna flödande genom kroppen. På morgonen innan hävde jag i mig kortisontabletter och i väskan hade jag en spruta som skulle starta igång produktionen av vita blodkroppar. Den skulle jag ta direkt efter min presentation. Jag satte mig på tåget till Radiumhemmet direkt efter urladdningen. Fylld av upplevelsen, uppmärksamheten och adrenalinet och lyckoruset att jag kan och att jag är bra på det. Samtidigt fylld av oron för att tjafsa med sköterskorna om sprutan, om vad som skulle hända om nästa behandling inte blev av, resultaten av röntgen, dig och pappa ensamma, hur lång tid kvar…Hjärtat som slog fort. Lite för fort. Känslan av att det är såhär det händer. En hjärtinfarkt av att det bara blir för mycket. Framme vid sjukhuset och känslan av att se ut som om jag kom från en annan planet. Dräkt. Skor som klapprar. Portfölj och yrkesverksamhet. Alla andra som tassade. Mysbyxor, peruk och dålig hållning. För mycket av allt. Då bestämde jag mig. En sak i taget. Cancern finns inte nu. Inte min död heller. I den franska solen på rivieran fanns den ju inte. Bara doften av kaffe. Vågorna. Blå himmel. Turkost hav. Soldiset. Funderingar på var vi skulle hitta en restaurang som serverade mat så tidigt som du ville äta. Din sandal som vi tappade och hittade. Livet. Inte döden. Nu blir det samma sak här hemma. Fuck cancer och fuck döden. Jag skiter i mina röntgenresultat, jag skiter i behandlingarna och blodproven. Jag lyssnar med ett halv öra för jag har annat för mig.

På löpbandet på gymet på sjukhuset traskar en dam energiskt framåt. Hon har kort snaggat hår på väg att växa ut igen. Hon är lite rund och viftar på armarna samtidigt. Hon frågar om jag kan höja volymen på stereon. Jag höjer. Den spelar Born to be alive och det är så bra och så fånigt att jag vill skratta. Jag tänker att det är hennes låt. Hon är ute på andra sidan efter en behandling. Bygger upp sig och börjar på nytt. Jag skrattar lite och hoppas att nästa låt blir Stayin’ alive, för det är nog min sång nu.