Pippi

Vi var på Junibacken och hälsade på i Pippis hus. Du var så sprallig och glad att du inte visste vart du skulle ta vägen. Satt i mormors knä och åt pannkakor. På Lilla Gubbens rygg. I ett stort rött flygplan. Provade Pippis förkläde. Jag tänkte inte på döden alls. På att jag inte kommer att packa din matsäck när du ska på utflykt med skolan. Inte ens när barnen på Djurgårdsfärjan plockade upp sin frukt. Jag bara studerade vilken sorts frukt de plockade upp. Banan, äpple, äpple, banan, russin, banan.

När vi kom hem var du jättetrött och vilade i soffan. Jag tänkte på soffan hemma hos mormor och morfar. På känslan av hemma. En mjuk varm filt alltid inom räckhåll. Mat man tycker om på bordet. Pippi på TV. Mamma och pappa brevid. Som är glada och snälla och har tid. Just nu har du det precis så bra som jag hade det. Jag vill att det ska fortsätta så.

Häromdagen var vi på plask och lek eller miniplask eller vad det nu heter. Du älskade din simfröken sist ni sågs. Det var huvudskälet till att du ville bada tror jag. I över ett år träffades ni. När vi kommer dit har du inget minne av honom och gråter i panik. Han finns inte lagrad någonstans i ditt minne. Jag underar hur det skulle vara om jag dog nu och kom tillbaka om några år. Skulle du känna igen mig? Min lukt? Min beröring? Min kärlek? Mitt enda hopp är att min kurtor har rätt. Att någon sorts psykologisk process som kallas internalisering ägt rum. Att jag finns innuti dig även om du inte minns mig. Det ska visst hända någon gång innan barn fyller 2. Jag kramar dig så hårt jag törs och vi bygger koja i sängen på morgonen innan förskolan. Vi läser några böcker och jag stannar kvar och läser en till när du säger mer. Jag försöker fylla dig med lite till av mig. Av din mamma som du kan ha med dig någonstans därinnuti. I framtiden. Känner du det? Finns jag där i dig idag?

Tyskland – Sverige 4-4

Igår spelade Sveriges herrlandslag i fotboll en viktig kvalmatch till VM. Precis som Pascale gick jag och la mig tidigare. Din pappa ville lägga sig redan vid 3-0. Jag tyckte vi skulle vänta tills andra halvlek och se om Källström byttes in så att det kunde bli ordning på mittfältet. Sedan blev det 4-0 och också jag gav upp. När vi vaknade meddelade din pappa att det blivit 4-4. Jag förutsatte att han skojade. Det gjorde han inte. Svenska tidningar pratade om bragden i Berlin. De tyska dito om att hela landet vaknade och skämdes. Så tänkte jag på cancermatchen som min kropp spelar nu. Det står 4-0 till cancern utan tvekan. Domarn har dessutom dålig koll på klockan och vet inte hur lång tid det är kvar av matchen. Eller spelar vi på stopptid och han blåser av vilken sekund som helst? Men mirakel och bragder sker. Oavsett om jag sover eller är vaken. Men för att gå vidare i mitt kval räcker inte oavgjort. Kom igen nu mina inre Zlatan, Källström och Elm. Ta hem det här! Det kommer ingen ny Snorpans mamma om 4 år som ni kan sikta mot om det inte går vägen nu.