Första laggen

Blodprov. Besvärjelser. Bita ihop. Kom igen nu vita laget. Kom igen nu så vi kan piska dom satans cancercellerna på flykten tillsammans under resten av veckan.

Mobilen ringer precis när jag ska in och stickas och jag kan inte svara. 7.52 en måndag. Okänt nummer. Kan det vara PTn? Har det hänt något med mormor eller morfar? För inte ringer väl någon mig från sjukhuset före 8 på morgonen? Inte tänker väl någon på mig då? Men jovisst. Det är PTn som vill veta om jag inte ska ha mina akupunkturnålar. Om det skulle bli behandling imorgon. Om vita laget är fulltaliga. Eller åtminstone tillräckligt många för att vi inte ska behöva lämnar walk over. Två minimala nålar i mina handleder sänder vibrationer som från gitarrsträngar genom kroppen. Bwoiiiing, känns det. Och det gör att jag inte mår illa av cellgifterna. Jag mår faktiskt riktigt riktigt bra just nu. Trots att halva min kur är avklarad och kroppen omöjligen kan må särskilt bra egentligen. Jag kan springa, hoppa, dansa, jobba, äta och älska så mycket jag vill. Röntgen visade att cancern på många ställen utom ett dragit sig tillbaka. På det sista stället hade den växt. Men det är ett ställe. De andra ställena vara många och några är till och med borta. Behandlingen har haft effekt och så snart de vita är redo ska jag få de sista tre behandlingarna. Jag önskar att jag kunde få hur många som helst. Jag vill inte att det ska ta slut. Jag vill fortsätta slåss.

Kopplar om telefonen och inväntar läkarbesked om behandling eller inte. Jobbar. Dricker kaffe och äter en fransk mandelkaka. Jobbar lite till. Men dom vita är inte redo visar det sig. Kanske nästa vecka. Jag stänger blixtsnabbt dörren till det där rummet och vi leker med ditt nya gröna troll som du vaggar i famnen och snyter med en näsduk. Hen är tydligen förkyld.

Sedan händer något konstigt Snorpan. Du får dina allra första skidor. Ett par sprillans nya rosa lag med små airbrushade fjärilar på. De ska passa till nästa år sägs det. De bara dyker upp, gör en stoppsladd och sprutar snö och omtänksamhet och värme över oss så mina ben blir alldeles skakiga. Jag sms:ar Abba och berättar. Hon konstaterar att välgöraren är ”skapelsens pinnakel”,

Du ser dom direkt i hallen. Greppar skidorna som en gitarr och utropar Snorpan spela! Jag förklarar att det är skidor och att det behövs snö. Du sätter dig på dom och säger Snorpan åka! Vi sätter oss framför datorn och jag visar några filmer med barn som åker skidor. Snorpan och mamma åka! Skrattar du. Vi får vänta tills snön kommer, säger din tråkiga mamma. På morgonen dagen efter ställer du dig vid fönstret bredvid sängen: Komma snö? Nej det regnar idag hjärtat. Sen kommer snö? Ja, sen kommer snö. Till listan över mål lägger jag: att vara vid liv när snön kommer.