Att bära barn

Jag läser om Kristian i I Kroppen min och hur han önskar sig att ha fått bära in sitt sovande barn från bilen. Ett barn han nu aldrig kommer att få med andledning av den här förbannade cancern.

Och genom tårarna ler jag. För just det. Att bära in sitt sovande barn från bilen. Det har varit en sådan lycka sedan första gången jag gjorde det. Att bära in dig Snorpan och lägga dig i din säng. Känna hur tungt du ligger i mina armar, hur du rör dig lite men inte vaknar, för du behöver inte oroa dig. Även om det blir kyligt när bildörren öppnas och stolen försvinner under dig så vet du att jag håller i dig. Att ingenting farligt kan hända. Fastän du är som allra mest sårbar. I pyjamas och allt. Det är som om allt jag gjort i hela livet kokar ner till denna handling. Att bära sitt sovande barn in från bilen. Det är det som varit det högsta målet. Med att växa upp, läsa, ta examen, jobba. Att skaffa sig tålamod, styrka och kunskap. För att kunna göra det här. Att vara tryggheten och styrkan som bär någon. Att veta hur man ska vinkla armarna för att du inte ska snudda vid bilens kalla kaross, att veta hur jag ska luta mig för att vinden inte ska nå dig. Att samtidigt fiska upp en strumpa som ramlat. Att veta hur nära mitt ansikte jag måste hålla dig för att känna din doft. Detta ögonblick av kosmisk harmoni. När du är som minst och som mest blottad. Att bära sitt sovande barn från bilen utan att det vaknar. Det var det som var meningen med allt.

Oftast gör vi det inte sent på kvällen. För det är sällan vi är någonstans sent på kvällen. Inte för att jag är sjuk eller för att vi inte har någon att träffa så dags. Men för att vi bestämde oss tidigt för att det inte var viktigt att göra sådana saker som krävde att du fick anpassa dig efter oss och göra sådant du inte egentligen ville om du kunnat bestämma själv. Andra får komma till oss. Jag minns när vi var hos några vänner på fest norr om stan. Du somnade så gott i vagnen där. I din pyjamas som såg ut som en frack. Det var ju ändå fest. Och sedan hur du väcktes och grät hysteriskt när vi satte in dig i bilen och jag åkte hem och pappa fick vara kvar. Hur du somnade i bilen. Hur du sedan vaknade igen och grät hysteriskt när vi kom hem. Hur jag inte hittade rätt vällingflaska och du skrek ännu högre. Hur jag sedan tänkte att så himla skoj var ju inte det där kalaset att det uppvägde din ruttna kväll. Nu är du mycket större och vaknar inte när vi bär.

Och nyss bar vi åt andra hållet. Klockan halv fyra på morgonen gick jag in i ditt rum och hämtade dig. Dina armar och ben runt mig som en koala. I den sekunden tänkte jag på Kristian och önskade att jag kunde ge honom en enda av den sortens kram du ger mig nu. Ögonen stängda i hissens arga ljus. Sedan ut i nattkylan. Mycket mörkt! Konstaterade du förvånat när du öppnade ögonen. Inga strumpor! Fortsatte du. Dina små tår nedanför den ljusblå mudden på smurfpyjamasen. In i den kalla bilen. På med fleece-filten och lilla hunden i famnen. Snorpan brrrrrr! På väg till värmen lovade jag. Snorpan plygplan! Svarade du.