Börja på nytt

Gudmorsdagen igår var en glad dag. Jag tänkte roliga glada tankar hela tiden. Pappa säger att morfar grät. Och att Åsa som tog bilderna gjorde det också. Mycket. Jag såg inte det. Du sprallade runt i kyrkan, lyssnade på pianot med förundran. Pippilottasången! Lysande ögon när musiken kom. En sång till! Prästen som allvarsamt frågade om Lia och Frida ville vara dina faddrar. Dina förebilder. Dina vuxna vänner utan biologiska band. Dom som svarade ja. Precis som på en vigselceremoni. Alla dina namn ihop med deras. Vill ni? Ja!! Du i deras famn under ceremonin. När du döptes första gången grät du och undrade var du var. Nu var du i högsta grad tillsammans med oss och delaktig. Vi sjöng Blinka lilla stjärna. Och sedan Gud som haver barnen kär till samma melodi. Den bön jag och mormor och morfar läste tillsammans varje kväll när jag var liten och skulle somna. Jag minns hur jag brukade fråga om den där sista konstiga strofen. Den Gud älskar lyckan får. Älskade inte Gud alla? Eller menades det att den som älskar Gud blir lycklig? Men…och en 6-årings alla följdfrågor. Jag har fått lyckan. Jag har alltid haft den tror jag. Även nu när även den största av olyckor är min så har jag den.

När vi gick från kyrkan frågade Frida något om prästens namn. Jag säger att han inte heter så längre, att han bytt namn när han gift sig. Vi enas om att det är progressivt och bra av en präst att byta till fruns namn. Men jag undrar hur hon visste hans tidigare namn? Senare förstår jag vad han gjort. Erase and rewind. På fadderbreven står inte dagens datum. Där står ditt första dopdatum från hösten 2010. Som om vi valde rätt faddrar på en gång. Som om de höll dig skrattande i sina armar redan då och varit dina faddrar sedan dess – inte bara på riktigt utan även på pappret. Alla spår av hon som hade annat för sig och inte ens mindes din födelsedag är borta. Han har till och med skrivit under breven som den han var då. Han har givit oss en resa bakåt i tiden och chansen att göra rätt.

Hemma bestämmer faddrarna att ses på din dopdag varje år. För vi har bara ett dopljus. Dom bestämmer att ha det varsitt år och sedan ses på dagen och ringa dig. Min gudmor har alltid ringt mig på min dopdag. Andra dagar med förstås, men då ringer hon och säger att idag har jag tänt ljuset! I 36 år. Dom ska göra likadant. Och vart tredje år blir det en resa till Frankrike till gudfar för att ge honom ljuset skojar vi. När han åker hem idag säger han att han tycker att det mänskliga bandet känns viktigare förstås, men jag säger att det fysiska ljuset är en symbol och kan spela roll. Kan bli tillfället eller ursäkten för att ta kontakt. Att tanken bakom fysiska föremål och gester kan vara betydelsefullare än stearinet och den röda färgen. Kanske säger jag så till mig själv. För att min kurator säger så. Ibland känns det ju så värdelöst att det enda du kan få av mig är en massa materiella ting, presenter jag köpt. Stål, plast och plysh. Ingenting egentligen. Hon säger att uttrycket ”det är tanken som räknas” faktiskt har betydelse. Känslan som ett föremål förmedlar spelar roll och ändrar världen. Jag önskar att ljuset ska hålla er alla samman i livet som kanske bär er åt olika håll.

Påbörjat

Ligger i röntgenapparaten på Radiumhemmets avdelning för nukleärmedicin. Min pappa fascineras av alla orden på skyltarna: endokrina, onkolog, brachy. Det ena värre än det andra förstår man rent instinktivt. Den radioaktiva injektionen är avklarad och jag rullas in i röret. På radion spelas C’mon Eileen. Jag försöker styra tankarna mot att fokusera på att se tumörerna minska så att de ska bli små på skärmen därute. Dö tumörjävlar. Dö. Låt mig leva. Jag tänker på att jag såg någon sorts blonderad Holywoodfru krama sin dotter när hon kom hem igår på TV. Det flimrade förbi. Mamman som lägger armen runt sin dotter med långt brunt hår. Hon ser ut att vara 10 år. Detta mirakel. Detta fantastiskt overkliga. Att få vara med och ta hand om ett barn så länge. Jag minns att jag brukade tänka så när du var alldeles liten Snorpan. Att jag var så oändligt tacksam och rent ut sagt överraskad att jag fick vara med om det här. Vilken grej! Vilken present! Helt osannolikt. Ett barn! Och det är MITT! Maskinen surrar dovt, tårarna pressar fram och jag förstår att jag måste tänka på något annat. Vad jag tänker om tumörerna spelar ingen roll nu. Röntgenmaskinen ser det den ska se oavsett vad jag tycker om det. Jag har gjort precis allt jag kan för att göra min kropp ogästvänlig för cancercellerna. Jag kan be och hoppas, men det ändrar inget idag.

C’mon Eileen skramlar vidare och jag låter den ta mig med tillbaka. Till Mykonos i Grekland någon gång tidigt 90-tal. Jag och en vän ensamma på resa. Hur kunde mormor och morfar låta mig resa? Jag anklagade dem några år senare för att vara helt ansvarslösa och låta mig och en vimsig väninna som omyndiga tonåringar resa till den grekiska övärlden. Såg dom inte på TV? Spritfester, knark och sex. Var dom inte rädda om mig? Oroliga? Dom tittade upp från morgontidningen med ett förvånat uttryck. Ja, men inte är du väl så dum? Du är ju en klok person, inte skulle väl du göra såna saker? Ungefär med samma tonfall som om jag föreslagit att jag skulle byta karriär och bli krigsförbrytare i något avlägset land. Jag blev tyst. Nej…det är klart. Visst dracks det, visst dansade vi hela nätterna, visst var det ingen som såg. Men jag hade aldrig någon lockelse till den gränsen. Mina gränser och min integritet var extremt tydlig. Jag visste vad jag ville och vad jag hade rätt att säga till om. Jag var dessutom galet förälskad i en träningstokig militärvurmare i Doc Martens som sprang runt med tegelstenar i en ryggsäck, kort snaggad frisyr och en sådan ryggradskänsla för vad som är rätt och fel som då var ganska besvärlig men som idag gör honom till Sveriges bästa polis. En magkänsla, en empati och ett rättspatos som få andra. Hur många brittiska bisexuella hippies och grungare (du får fråga Lia vad det var för något) som helst kunde hänga i mina hasor och tigga kyssar eller annat, det var bara en lek. Antonio Banderas och Gahan på samma bar imponerade i stunden men inte mer. Jag var redan då någon annan. Min väninna var den som dansade runt runt runt på dansgolvet tills hon trillade och alla flyttade sig utåt medan hon låg sprattlande och yr i mitten. Jag snurrade lika mycket, men behöll balettens balans och spotade i rätt riktning och stod kvar. Jag har aldrig haft något behov av att testa hur långt, hur länge eller hur mycket jag tål och kan. Jag har på något sätt alltid vetat.

Nästa låt är Beach Boys Good Vibrations. Jag gissar att det är Radio vinyl som står på. Kontrastvätskan sprutar in och svider så jag sprattlar till. Inga bra vibrationer alls. Senast jag hörde Beach boys satt jag hopträngd i en bil med kollegor i svettiga skidkläder. Vårt projekt hade varit på tripp till Romme alpin och jag hade åkt slalom för första gången sedan 1995. Det var i januari i år och jag trodde att jag var på väg mot ett liv igen. Ett år efter diagnosen. Jag hade börjat göra saker igen. Inte bara slutat göra saker eller gjort saker för sista gången. Den dagen hade jag börjat åka slalom igen. Inte för att det är ”nu eller aldrig” för att jag kanske skulle dö. Utan för att jag kunde. Och för att jag ville. För att jag kunde välja att vidga mig och inte bara vara samma jämt. Inte bara vara den lite truliga människan som prompt ska åka på längden när alla andra åker utför. Som inte äter kött. Som inte tycker om vitlök. Som läser dom konstigaste böckerna och hatar P J Harvey. (För det får man inte bland dem jag känner, men hon får mig att må så himla dåligt). Vi satt fast i en bilkö norr om stan på vägen hem. Normalt sett gör mig bilköer på hemvägen en söndag skogstokig. Jag vill ju hem till dig. Se dig innan du somnar. Det kommer inte att hända nu. Stressnivån stiger, varför satte jag mig inte i den andra bilen som enligt sms-kontakten redan är på T-centralen? Jag tar ett djupt andetag. Nej, jag är här nu. På radion spelar Beach boys. Min ena kollega börjar nynna med och när nästa låt går på lallar vi alla med i den ena töntiga sången efter den andra. Projektledaren utropar glatt att han visste att vi alla var smygfantaster av Radion vinyl. Det blir fnissigt i bilen. Dom som jag sitter bredvid och som inte är mina vänner är ändå just nu dom personer jag helst är med i detta ögonblick. Jag är skönt trött i kroppen och hon som sitter på andra sidan mig kanske kan bli någon jag tycker om. Några månader senare dricker vi drinkar på en töntigt creddig uteservering där vi skrattar åt Martin Timells brors anhang av hårdsminkade blondiner som är lite för många, för snygga och för långa för honom – om det inte vore för att han var en kändis. Jag tänker att jag fått en ny vän. Det är inte så vanligt när man ”vuxen” att få nya vänner. Jag påbörjar saker. Sport och vänskaper.

När min behandling ställdes in sist anmälde jag mig till en danskurs igen. Den första på 4 år fastän det när jag var yngre var det viktigaste i livet och jag tog 10 lektioner i veckan minst. Min vän som jag går med peppar mig hela vägen dit och hem. Inför min kamp. Inför lektionen. Inför allt. Hon gör armhävningarna under uppvärmningen på knogarna såg jag i måndags. Jag ska bli lika hård som hon, vänta bara. Jag kan börja med nya saker. Jag skiter i cancerjäveln. Jag har inte ens oroat mig för eller tänkt på röntgenundersökningen idag som ska visa hur många dagar liv till jag får. Jag har varit upptagen med att göra annat. Jag har slutat vänta och irritera mig på köer och besked. Det är bara mer förlorad tid.