Innocense

Snorpan cykla! Vrålar du så jag tror att alla grannarna ska vakna. Vi ställde ut din cykel på balkongen igår för att du skulle glömma den och inte vilja ha med den till förskolan. Fungerade alltså sådär. Jag hämtar in den röda trehjulingen och din gudfar som är på besök pussar dig i pannan innan vi går iväg.

Vi parkerar cykeln innanför grinden. När jag går funderar jag på att ta den med mig hem. För tänk om någon skulle ta den? Hur skulle jag kunna förklara? Berätta att världen kan vara så dålig? Att människor är hemska och egoistiska? Att dom stjäl från barn? När vi läser barnböcker där barn ger andra barn snytingar stirrar du skräckslaget. Blir oändligt upprörd när dom puttas och är taskiga mot varandra. Det är inte så du har det på dagarna det är tydligt.

Sedan tänker jag att om jag lämnar cykeln där alldeles röd och blänkande och olåst. Då visar jag världen förtroende. Ett förtroende som kanske gör att den växer. Istället för att falla in i den roll som man redan givit den. Och om vi alla lät bli att låsa fast allt och rikta misstankar mot människor omkring oss, hålla i väskan hårdare om någon med ett opålitligt utseende stod nära, då kunde det vara lite bättre. Lite mindre kontroller av skäggiga ynglingars väskor på flygplatserna, lite mindre sneda blickar och rädslor. Din pappa säger att vi i Sverige utgår från att man kan lita på andra människor. I Frankrike är utgångspunkten att alla andra försöker lura dig eller vill dig illa. Därför vill han aldrig flytta tillbaka. Han säger att vi svenskar är som Bumbibjörnarna. Snälla och godtrogna. Och han menar det som en komplimang. Jag gör mitt för att vi ska fortsätta så och lämnar hojen vid grinden.