Jag var nästan frisk därborta. På stranden. På balkongen. Jag kände ingenting särskilt någonstans i kroppen. Sov. Var vaken. Åt och drack. Ingenting särskilt. Fötterna i varm sand och ditt lena hår mot min bara axel när vi satt på handduken. Blåmärkena efter slangar och nålar bleknade i oktobersolen. Mamma aj! Brukar du säga och peka på mina armar. Mamma inte plåster! Konstaterade du nu. Jag var inte tröttare än någon annan. Svettades inte på nätterna. Morgondis och turkost hav och en vit porslinskopp med kaffe i handen medan du och pappa lekte på stranden. Min mamma! Ropade du. Kom min mamma! Vi jagade varandra i dom alldeles perfekta små vågorna. Lagom till dina knän. Jag kände ingenting särskilt. Jag grät bara en enda gång på hela veckan. Ingen tyngd att bära, inga sjukhusbesök att stålsätta sig inför. Inte hålla emot. Bara vara vi. Inte vi och cancern. Bara vi.

Så fort vi kommer hem kommer symptomen. Upp på natten. Ont i halsen. Magen? Skakiga ben och svarta ringar och håret som fastnar i stora tussar i borsten. Försiktigt räknar jag tiden sedan mitt återfall. Tre och en halv månad. Medellivslängd med min behandling: 5-7 månader. Jag vill åka tillbaka. Vara den där andra mamman jag var förra veckan. Inte här i sjukhusets våld igen. Blodprov imorgon, röntgen på onsdag. Jag vill stänga dörren till det där rummet. Stänga hela avfarten till sjukhuset och bara köra förbi ut mot Arlanda igen. Vi rymmer du och jag och pappa Snorpan – vill du det?

Vi har varit lediga från sjukhus och sprutor och krämpor en vecka. På besök i en annan värld en stund. Sjukhuset är å ena sidan det tempel jag tillber. Det som kan göra min tid med dig längre. Å andra sidan är det en byråkratisk, illa fungerande organisation som mal sönder människor som redan mår dåligt. Bara tanken på själva byggnaden gör mig illamående och ilsken. Ständigt detta dribblande med tider, doser, plats, kötider, telefontider, sura miner när man inte anpassar sig…

Jomen du kan väl ta din sarziospruta själv i magen? (Den som boostar vita blodkroppar).

Nej det kan jag inte jag fixar inte det.

Men då kan du väl bara gå till din vårdcentral?

Nej dom vet inte hur man gör. Jag håvar fram sprutan. Sjuksköterskan på Radiumhemmet fingrar förvirrat på den och går och ber om hjälp av en kollega.

Varje vecka samma dialog. Varje vecka två sjuksköterskor inkallade för att ta sprutan. Ta den själv när inte ens specialistsjuksköterskorna vet hur man gör? Se inte så förbannat sura ut nästa vecka när jag kommer hit och ber om hjälp. Hundratals små incidenter som dessa. Som suger energi. Att sitta i dessa förbannade väntrum där ingen ber om ursäkt när dom är 45 min sena. Men jag tillber. Beundrar. Är tacksam. För all tid dom ger mig.