Jag var nästan frisk därborta. På stranden. På balkongen. Jag kände ingenting särskilt någonstans i kroppen. Sov. Var vaken. Åt och drack. Ingenting särskilt. Fötterna i varm sand och ditt lena hår mot min bara axel när vi satt på handduken. Blåmärkena efter slangar och nålar bleknade i oktobersolen. Mamma aj! Brukar du säga och peka på mina armar. Mamma inte plåster! Konstaterade du nu. Jag var inte tröttare än någon annan. Svettades inte på nätterna. Morgondis och turkost hav och en vit porslinskopp med kaffe i handen medan du och pappa lekte på stranden. Min mamma! Ropade du. Kom min mamma! Vi jagade varandra i dom alldeles perfekta små vågorna. Lagom till dina knän. Jag kände ingenting särskilt. Jag grät bara en enda gång på hela veckan. Ingen tyngd att bära, inga sjukhusbesök att stålsätta sig inför. Inte hålla emot. Bara vara vi. Inte vi och cancern. Bara vi.
Så fort vi kommer hem kommer symptomen. Upp på natten. Ont i halsen. Magen? Skakiga ben och svarta ringar och håret som fastnar i stora tussar i borsten. Försiktigt räknar jag tiden sedan mitt återfall. Tre och en halv månad. Medellivslängd med min behandling: 5-7 månader. Jag vill åka tillbaka. Vara den där andra mamman jag var förra veckan. Inte här i sjukhusets våld igen. Blodprov imorgon, röntgen på onsdag. Jag vill stänga dörren till det där rummet. Stänga hela avfarten till sjukhuset och bara köra förbi ut mot Arlanda igen. Vi rymmer du och jag och pappa Snorpan – vill du det?