Tyskland – Sverige 4-4

Igår spelade Sveriges herrlandslag i fotboll en viktig kvalmatch till VM. Precis som Pascale gick jag och la mig tidigare. Din pappa ville lägga sig redan vid 3-0. Jag tyckte vi skulle vänta tills andra halvlek och se om Källström byttes in så att det kunde bli ordning på mittfältet. Sedan blev det 4-0 och också jag gav upp. När vi vaknade meddelade din pappa att det blivit 4-4. Jag förutsatte att han skojade. Det gjorde han inte. Svenska tidningar pratade om bragden i Berlin. De tyska dito om att hela landet vaknade och skämdes. Så tänkte jag på cancermatchen som min kropp spelar nu. Det står 4-0 till cancern utan tvekan. Domarn har dessutom dålig koll på klockan och vet inte hur lång tid det är kvar av matchen. Eller spelar vi på stopptid och han blåser av vilken sekund som helst? Men mirakel och bragder sker. Oavsett om jag sover eller är vaken. Men för att gå vidare i mitt kval räcker inte oavgjort. Kom igen nu mina inre Zlatan, Källström och Elm. Ta hem det här! Det kommer ingen ny Snorpans mamma om 4 år som ni kan sikta mot om det inte går vägen nu.

Arbetsförmedlingen – en idiotförklaring

Din pappa var på Arbetsförmedlingen idag. Egentligen visste jag ju att det var så. Men man vill ju ändå inte tro det. Han skrev upp sitt namn på listan. Efter 2.5 timmars väntan gick han fram till kassan för det kändes som om det gått lite väl lång tid. Någon har då strukit hans namn fastän han ännu inte fått träffa någon. Hoppsan. Han skrivs tillbaka på listan igen. När han väl får träffa damen som är hans handläggare ser ut hon ut som om hon inte tvättat sig på ett par dagar. Har kläder med en massa fläckar. Respektlöst tycker pappa. Han förklarar situationen och lämnar över CV och arbetsintyg. Hon svarar att han ska söka A-kassa och ger honom papper att fylla i. Han säger att han inte har rätt till det eftersom så är fallet och att hur som helst är han inte intresserad. Han vill ha ett jobb och hjälp att söka det. Som ny på svensk arbetsmarknad med koder, regler och traditoner som man inte förstår vill han ha stöd. Om man inte får svar på sina ansökningsbrev vill man ha hjälp att skriva dem bättre. Idéer om vilka jobb som skulle kunna vara möjliga. Hur beskriver man bäst sin utländska utbildning?

Hon insisterar på att han ska fylla i papprena. Om han bara får ett jobb till på några månader har han rätt till ersättning och sedan är det ju lugnt, menar hon. Han tittar oförstående, han vill ju inte ha en tillfällig ersättning utan en varaktig försörjning. Hon fortsätter och meddelar att han måste söka jobb i hela landet. Han svarar att hans fru är döende i cancer och att han har ett litet barn. Det går alltid att hitta barnvakt om man måste flytta iväg, svarar hon. Jag hoppas att hon inte hört vad han sagt. Annars är det ju absurt.

Hon fyller i handlingsplanen och skriver att han är tillgänglig för arbete i hela landet. Och annars har du inte rätt till A-kassa, hotar hon. Han insisterar på att han inte vill söka det och ju heller inte uppfyller det andra kravet att vara tillgänglig för arbete någon annanstans än Stockholm givet situationen i övrigt, men att han hört talas om jobbcoacher, kan man få träffa en sådan? Hon säger att vad gäller butiksjobb som han bland annat söker så finns det bara 14 i Stockholm men hela 34 i resten av landet så han kan inte vara så kräsen minsann. Bara att sätta igång och söka. Och som sagt barnvakt går alltid att ordna. Jo 2-åringar som just förlorat sina mödrar kan lämnas till vem som helst veckovis, verkar det bra? Eller flytta till en annan stad? Från den lägenhet som man tack vara låneskydd får behålla med en låg boendekostnad istället för en dyr hyra för ett helt nytt hem? Och hur många hyresvärdar skriver kontrakt med någon som har ett 2-månadersvikariat? Ny förskola (om man får en plats) inga vänner, ingen familj… Återigen hoppas jag att hon inte hört. För guds skull hon har väl inte hört vad han säger. Hennes tjat om att flytta är ju bara relevant om man har rätt till A-kassa. Och det har han ju inte. Han har inte ens nämnt det. Men det och dess villkor är det enda hon pratar om. Och barnvakter.

Din pappa bibehåller mirakulöst nog lugnet och frågar om det finns hjälp att få med att skriva CV och ansökningsbrev enligt svenska normer? Hon säger att han ska gå hem och titta och välja coachföretag från en lista och sedan återkomma och så ska dom så småningom fatta ett beslut i frågan. Vi tittar på hemsidan efteråt. Det visar sig att han kunde ha gjort detta på Arbetsförmedlingens dator och sedan meddelat damen direkt. Nu måste han gå tillbaka till kontoret, skriva upp sig på listan (hålla tummarna för att ingen stryker hans namn) och sedan lämna över pappret med det coachingföretag han valt. Det hade tagit en minut där borta idag. Nu tar det en halv dag imorgon. Hon ger honom pappren för A-kassan och understryker att han INTE får komma tillbaka till kontoret innan februari. Hon har alltså redan glömt coachfrågan? Som förutsätter att man kommer dit igen. Eller så vet hon inte hur det fungerar enligt hemsidans information. När han kommer hem och vi tittar på handlingsplanen hon skrivit är den full av fel. Hon har till exempel fyllt i utbildningar han inte har och dom han har finns inte med. Tack för hjälpen…?

Jag hoppas det inte är såhär alla dagar, hos alla handläggare. Jag har ju varit med och utbildat en del av dem…och det här var inget jag beskrev när jag pratade om Arbetsförmedlingens uppdrag och handläggarnas ansvar gentemot arbetssökande, medborgare, politisk ledning och skattebetalare. Ibland fungerar saker och ting inte som dom ska Snorpan. Ibland fungerar dom faktiskt inte alls. Jag hoppas att du hittar ett jobb du tycker om när du blir stor. Där du gör något som känns bra, roligt eller viktigt för dig. Inte en plats dit du går för att sitta av tiden utan att göra någon som helst nytta för dig själv eller någon annan. Det vore ett slöseri med tid. Din och andras. Och man vet aldrig hur mycket tid man får.

Första laggen

Blodprov. Besvärjelser. Bita ihop. Kom igen nu vita laget. Kom igen nu så vi kan piska dom satans cancercellerna på flykten tillsammans under resten av veckan.

Mobilen ringer precis när jag ska in och stickas och jag kan inte svara. 7.52 en måndag. Okänt nummer. Kan det vara PTn? Har det hänt något med mormor eller morfar? För inte ringer väl någon mig från sjukhuset före 8 på morgonen? Inte tänker väl någon på mig då? Men jovisst. Det är PTn som vill veta om jag inte ska ha mina akupunkturnålar. Om det skulle bli behandling imorgon. Om vita laget är fulltaliga. Eller åtminstone tillräckligt många för att vi inte ska behöva lämnar walk over. Två minimala nålar i mina handleder sänder vibrationer som från gitarrsträngar genom kroppen. Bwoiiiing, känns det. Och det gör att jag inte mår illa av cellgifterna. Jag mår faktiskt riktigt riktigt bra just nu. Trots att halva min kur är avklarad och kroppen omöjligen kan må särskilt bra egentligen. Jag kan springa, hoppa, dansa, jobba, äta och älska så mycket jag vill. Röntgen visade att cancern på många ställen utom ett dragit sig tillbaka. På det sista stället hade den växt. Men det är ett ställe. De andra ställena vara många och några är till och med borta. Behandlingen har haft effekt och så snart de vita är redo ska jag få de sista tre behandlingarna. Jag önskar att jag kunde få hur många som helst. Jag vill inte att det ska ta slut. Jag vill fortsätta slåss.

Kopplar om telefonen och inväntar läkarbesked om behandling eller inte. Jobbar. Dricker kaffe och äter en fransk mandelkaka. Jobbar lite till. Men dom vita är inte redo visar det sig. Kanske nästa vecka. Jag stänger blixtsnabbt dörren till det där rummet och vi leker med ditt nya gröna troll som du vaggar i famnen och snyter med en näsduk. Hen är tydligen förkyld.

Sedan händer något konstigt Snorpan. Du får dina allra första skidor. Ett par sprillans nya rosa lag med små airbrushade fjärilar på. De ska passa till nästa år sägs det. De bara dyker upp, gör en stoppsladd och sprutar snö och omtänksamhet och värme över oss så mina ben blir alldeles skakiga. Jag sms:ar Abba och berättar. Hon konstaterar att välgöraren är ”skapelsens pinnakel”,

Du ser dom direkt i hallen. Greppar skidorna som en gitarr och utropar Snorpan spela! Jag förklarar att det är skidor och att det behövs snö. Du sätter dig på dom och säger Snorpan åka! Vi sätter oss framför datorn och jag visar några filmer med barn som åker skidor. Snorpan och mamma åka! Skrattar du. Vi får vänta tills snön kommer, säger din tråkiga mamma. På morgonen dagen efter ställer du dig vid fönstret bredvid sängen: Komma snö? Nej det regnar idag hjärtat. Sen kommer snö? Ja, sen kommer snö. Till listan över mål lägger jag: att vara vid liv när snön kommer.

Mer böcker

Jag hoppas att du fortsätter att tycka om böcker Snorpan. Jag vet att jag kanske lät sur i morse (6.15 en lördagmorgon) när du ville att jag skulle läsa boken om Häxan som ger snigelslem i vällingflaskan till sin bebis och den där andra om stora och lilla som bråkar och lilla som kastar fil. Men jag tycker det är viktigt att läsa, tro inget annat. Ord är viktiga. Andras tankar. I morgontidningen läser jag om Jonas Hassen Khemiris nya bok. Det är en intervju som han avslutar med att säga att människor kommer och går men texten finns alltid kvar. ”Text ger mig en illusion av överlevnad.”

Hans bok handlar tydligen om bombdådet i Stockholm som hände när du var alldeles liten. En man tejpade fast en bomb på sin kropp och gick ut i julhandeln för att spränga sig själv och dom som köpte julklappar i bitar. Han dog men ingen annan. Och Jonas Hassen Khemiri kände sig manad att ringa sina småbröder för att ge råd i den nya svåra verkligheten. Nu har cancercellerna likt små bomber tejpats fast kring mina lymfkörtlar och organ. När som helst kan det smälla. När som helst kan symptomen brisera någonstans. Och jag ringer dig i framtiden. För att ge dig råd. Om jag vet inte vad egentligen. Bara denna överväldigande känsla av att jag vill skydda, varna och förmedla något till den jag är satt att ta hand om. Överleva.

Att bära barn

Jag läser om Kristian i I Kroppen min och hur han önskar sig att ha fått bära in sitt sovande barn från bilen. Ett barn han nu aldrig kommer att få med andledning av den här förbannade cancern.

Och genom tårarna ler jag. För just det. Att bära in sitt sovande barn från bilen. Det har varit en sådan lycka sedan första gången jag gjorde det. Att bära in dig Snorpan och lägga dig i din säng. Känna hur tungt du ligger i mina armar, hur du rör dig lite men inte vaknar, för du behöver inte oroa dig. Även om det blir kyligt när bildörren öppnas och stolen försvinner under dig så vet du att jag håller i dig. Att ingenting farligt kan hända. Fastän du är som allra mest sårbar. I pyjamas och allt. Det är som om allt jag gjort i hela livet kokar ner till denna handling. Att bära sitt sovande barn in från bilen. Det är det som varit det högsta målet. Med att växa upp, läsa, ta examen, jobba. Att skaffa sig tålamod, styrka och kunskap. För att kunna göra det här. Att vara tryggheten och styrkan som bär någon. Att veta hur man ska vinkla armarna för att du inte ska snudda vid bilens kalla kaross, att veta hur jag ska luta mig för att vinden inte ska nå dig. Att samtidigt fiska upp en strumpa som ramlat. Att veta hur nära mitt ansikte jag måste hålla dig för att känna din doft. Detta ögonblick av kosmisk harmoni. När du är som minst och som mest blottad. Att bära sitt sovande barn från bilen utan att det vaknar. Det var det som var meningen med allt.

Oftast gör vi det inte sent på kvällen. För det är sällan vi är någonstans sent på kvällen. Inte för att jag är sjuk eller för att vi inte har någon att träffa så dags. Men för att vi bestämde oss tidigt för att det inte var viktigt att göra sådana saker som krävde att du fick anpassa dig efter oss och göra sådant du inte egentligen ville om du kunnat bestämma själv. Andra får komma till oss. Jag minns när vi var hos några vänner på fest norr om stan. Du somnade så gott i vagnen där. I din pyjamas som såg ut som en frack. Det var ju ändå fest. Och sedan hur du väcktes och grät hysteriskt när vi satte in dig i bilen och jag åkte hem och pappa fick vara kvar. Hur du somnade i bilen. Hur du sedan vaknade igen och grät hysteriskt när vi kom hem. Hur jag inte hittade rätt vällingflaska och du skrek ännu högre. Hur jag sedan tänkte att så himla skoj var ju inte det där kalaset att det uppvägde din ruttna kväll. Nu är du mycket större och vaknar inte när vi bär.

Och nyss bar vi åt andra hållet. Klockan halv fyra på morgonen gick jag in i ditt rum och hämtade dig. Dina armar och ben runt mig som en koala. I den sekunden tänkte jag på Kristian och önskade att jag kunde ge honom en enda av den sortens kram du ger mig nu. Ögonen stängda i hissens arga ljus. Sedan ut i nattkylan. Mycket mörkt! Konstaterade du förvånat när du öppnade ögonen. Inga strumpor! Fortsatte du. Dina små tår nedanför den ljusblå mudden på smurfpyjamasen. In i den kalla bilen. På med fleece-filten och lilla hunden i famnen. Snorpan brrrrrr! På väg till värmen lovade jag. Snorpan plygplan! Svarade du.

Börja på nytt

Gudmorsdagen igår var en glad dag. Jag tänkte roliga glada tankar hela tiden. Pappa säger att morfar grät. Och att Åsa som tog bilderna gjorde det också. Mycket. Jag såg inte det. Du sprallade runt i kyrkan, lyssnade på pianot med förundran. Pippilottasången! Lysande ögon när musiken kom. En sång till! Prästen som allvarsamt frågade om Lia och Frida ville vara dina faddrar. Dina förebilder. Dina vuxna vänner utan biologiska band. Dom som svarade ja. Precis som på en vigselceremoni. Alla dina namn ihop med deras. Vill ni? Ja!! Du i deras famn under ceremonin. När du döptes första gången grät du och undrade var du var. Nu var du i högsta grad tillsammans med oss och delaktig. Vi sjöng Blinka lilla stjärna. Och sedan Gud som haver barnen kär till samma melodi. Den bön jag och mormor och morfar läste tillsammans varje kväll när jag var liten och skulle somna. Jag minns hur jag brukade fråga om den där sista konstiga strofen. Den Gud älskar lyckan får. Älskade inte Gud alla? Eller menades det att den som älskar Gud blir lycklig? Men…och en 6-årings alla följdfrågor. Jag har fått lyckan. Jag har alltid haft den tror jag. Även nu när även den största av olyckor är min så har jag den.

När vi gick från kyrkan frågade Frida något om prästens namn. Jag säger att han inte heter så längre, att han bytt namn när han gift sig. Vi enas om att det är progressivt och bra av en präst att byta till fruns namn. Men jag undrar hur hon visste hans tidigare namn? Senare förstår jag vad han gjort. Erase and rewind. På fadderbreven står inte dagens datum. Där står ditt första dopdatum från hösten 2010. Som om vi valde rätt faddrar på en gång. Som om de höll dig skrattande i sina armar redan då och varit dina faddrar sedan dess – inte bara på riktigt utan även på pappret. Alla spår av hon som hade annat för sig och inte ens mindes din födelsedag är borta. Han har till och med skrivit under breven som den han var då. Han har givit oss en resa bakåt i tiden och chansen att göra rätt.

Hemma bestämmer faddrarna att ses på din dopdag varje år. För vi har bara ett dopljus. Dom bestämmer att ha det varsitt år och sedan ses på dagen och ringa dig. Min gudmor har alltid ringt mig på min dopdag. Andra dagar med förstås, men då ringer hon och säger att idag har jag tänt ljuset! I 36 år. Dom ska göra likadant. Och vart tredje år blir det en resa till Frankrike till gudfar för att ge honom ljuset skojar vi. När han åker hem idag säger han att han tycker att det mänskliga bandet känns viktigare förstås, men jag säger att det fysiska ljuset är en symbol och kan spela roll. Kan bli tillfället eller ursäkten för att ta kontakt. Att tanken bakom fysiska föremål och gester kan vara betydelsefullare än stearinet och den röda färgen. Kanske säger jag så till mig själv. För att min kurator säger så. Ibland känns det ju så värdelöst att det enda du kan få av mig är en massa materiella ting, presenter jag köpt. Stål, plast och plysh. Ingenting egentligen. Hon säger att uttrycket ”det är tanken som räknas” faktiskt har betydelse. Känslan som ett föremål förmedlar spelar roll och ändrar världen. Jag önskar att ljuset ska hålla er alla samman i livet som kanske bär er åt olika håll.

Påbörjat

Ligger i röntgenapparaten på Radiumhemmets avdelning för nukleärmedicin. Min pappa fascineras av alla orden på skyltarna: endokrina, onkolog, brachy. Det ena värre än det andra förstår man rent instinktivt. Den radioaktiva injektionen är avklarad och jag rullas in i röret. På radion spelas C’mon Eileen. Jag försöker styra tankarna mot att fokusera på att se tumörerna minska så att de ska bli små på skärmen därute. Dö tumörjävlar. Dö. Låt mig leva. Jag tänker på att jag såg någon sorts blonderad Holywoodfru krama sin dotter när hon kom hem igår på TV. Det flimrade förbi. Mamman som lägger armen runt sin dotter med långt brunt hår. Hon ser ut att vara 10 år. Detta mirakel. Detta fantastiskt overkliga. Att få vara med och ta hand om ett barn så länge. Jag minns att jag brukade tänka så när du var alldeles liten Snorpan. Att jag var så oändligt tacksam och rent ut sagt överraskad att jag fick vara med om det här. Vilken grej! Vilken present! Helt osannolikt. Ett barn! Och det är MITT! Maskinen surrar dovt, tårarna pressar fram och jag förstår att jag måste tänka på något annat. Vad jag tänker om tumörerna spelar ingen roll nu. Röntgenmaskinen ser det den ska se oavsett vad jag tycker om det. Jag har gjort precis allt jag kan för att göra min kropp ogästvänlig för cancercellerna. Jag kan be och hoppas, men det ändrar inget idag.

C’mon Eileen skramlar vidare och jag låter den ta mig med tillbaka. Till Mykonos i Grekland någon gång tidigt 90-tal. Jag och en vän ensamma på resa. Hur kunde mormor och morfar låta mig resa? Jag anklagade dem några år senare för att vara helt ansvarslösa och låta mig och en vimsig väninna som omyndiga tonåringar resa till den grekiska övärlden. Såg dom inte på TV? Spritfester, knark och sex. Var dom inte rädda om mig? Oroliga? Dom tittade upp från morgontidningen med ett förvånat uttryck. Ja, men inte är du väl så dum? Du är ju en klok person, inte skulle väl du göra såna saker? Ungefär med samma tonfall som om jag föreslagit att jag skulle byta karriär och bli krigsförbrytare i något avlägset land. Jag blev tyst. Nej…det är klart. Visst dracks det, visst dansade vi hela nätterna, visst var det ingen som såg. Men jag hade aldrig någon lockelse till den gränsen. Mina gränser och min integritet var extremt tydlig. Jag visste vad jag ville och vad jag hade rätt att säga till om. Jag var dessutom galet förälskad i en träningstokig militärvurmare i Doc Martens som sprang runt med tegelstenar i en ryggsäck, kort snaggad frisyr och en sådan ryggradskänsla för vad som är rätt och fel som då var ganska besvärlig men som idag gör honom till Sveriges bästa polis. En magkänsla, en empati och ett rättspatos som få andra. Hur många brittiska bisexuella hippies och grungare (du får fråga Lia vad det var för något) som helst kunde hänga i mina hasor och tigga kyssar eller annat, det var bara en lek. Antonio Banderas och Gahan på samma bar imponerade i stunden men inte mer. Jag var redan då någon annan. Min väninna var den som dansade runt runt runt på dansgolvet tills hon trillade och alla flyttade sig utåt medan hon låg sprattlande och yr i mitten. Jag snurrade lika mycket, men behöll balettens balans och spotade i rätt riktning och stod kvar. Jag har aldrig haft något behov av att testa hur långt, hur länge eller hur mycket jag tål och kan. Jag har på något sätt alltid vetat.

Nästa låt är Beach Boys Good Vibrations. Jag gissar att det är Radio vinyl som står på. Kontrastvätskan sprutar in och svider så jag sprattlar till. Inga bra vibrationer alls. Senast jag hörde Beach boys satt jag hopträngd i en bil med kollegor i svettiga skidkläder. Vårt projekt hade varit på tripp till Romme alpin och jag hade åkt slalom för första gången sedan 1995. Det var i januari i år och jag trodde att jag var på väg mot ett liv igen. Ett år efter diagnosen. Jag hade börjat göra saker igen. Inte bara slutat göra saker eller gjort saker för sista gången. Den dagen hade jag börjat åka slalom igen. Inte för att det är ”nu eller aldrig” för att jag kanske skulle dö. Utan för att jag kunde. Och för att jag ville. För att jag kunde välja att vidga mig och inte bara vara samma jämt. Inte bara vara den lite truliga människan som prompt ska åka på längden när alla andra åker utför. Som inte äter kött. Som inte tycker om vitlök. Som läser dom konstigaste böckerna och hatar P J Harvey. (För det får man inte bland dem jag känner, men hon får mig att må så himla dåligt). Vi satt fast i en bilkö norr om stan på vägen hem. Normalt sett gör mig bilköer på hemvägen en söndag skogstokig. Jag vill ju hem till dig. Se dig innan du somnar. Det kommer inte att hända nu. Stressnivån stiger, varför satte jag mig inte i den andra bilen som enligt sms-kontakten redan är på T-centralen? Jag tar ett djupt andetag. Nej, jag är här nu. På radion spelar Beach boys. Min ena kollega börjar nynna med och när nästa låt går på lallar vi alla med i den ena töntiga sången efter den andra. Projektledaren utropar glatt att han visste att vi alla var smygfantaster av Radion vinyl. Det blir fnissigt i bilen. Dom som jag sitter bredvid och som inte är mina vänner är ändå just nu dom personer jag helst är med i detta ögonblick. Jag är skönt trött i kroppen och hon som sitter på andra sidan mig kanske kan bli någon jag tycker om. Några månader senare dricker vi drinkar på en töntigt creddig uteservering där vi skrattar åt Martin Timells brors anhang av hårdsminkade blondiner som är lite för många, för snygga och för långa för honom – om det inte vore för att han var en kändis. Jag tänker att jag fått en ny vän. Det är inte så vanligt när man ”vuxen” att få nya vänner. Jag påbörjar saker. Sport och vänskaper.

När min behandling ställdes in sist anmälde jag mig till en danskurs igen. Den första på 4 år fastän det när jag var yngre var det viktigaste i livet och jag tog 10 lektioner i veckan minst. Min vän som jag går med peppar mig hela vägen dit och hem. Inför min kamp. Inför lektionen. Inför allt. Hon gör armhävningarna under uppvärmningen på knogarna såg jag i måndags. Jag ska bli lika hård som hon, vänta bara. Jag kan börja med nya saker. Jag skiter i cancerjäveln. Jag har inte ens oroat mig för eller tänkt på röntgenundersökningen idag som ska visa hur många dagar liv till jag får. Jag har varit upptagen med att göra annat. Jag har slutat vänta och irritera mig på köer och besked. Det är bara mer förlorad tid.

 

Kalasbyxor

Idag är det fest. Du ska få nya gudmödrar Snorpan. Vi gör om och gör rätt. Erase and rewind. Samma kyrka, samma präst, samma mamma, samma pappa, samma gudfar. Men den här gången finns Dom med. ”Lia” och ”Frida”.

Då handlade det om att ge dig ett namn. Nu handlar det om att ge dig trygga, kramiga, varma, engagerade, brinnande, lysande, älskande, älskade, ansvarstagande, ordningssamma, spralliga, fotbollstokiga, musikälskande, hårflätande, bakande, marmeladkokande, pyssliga, planerande, närvarande, älskade, starka, målmedvetna, infallsrika, chiliätande, älskade, mammiga, fantastiska, storartade, vackra, lugna, uppmärksamma, älskade gudmödrar. Två stycken. För att det är dubbelt så bra som en. För att deras börda kanske blir tyngre än vad den borde vara. För att också ge dom varandra. Här alldeles intill idag och för alltid inom räckhåll lovar dom så mycket dom kan att vara dina alldeles egna.

Du förlorar strax en mamma men jag vill ge dig en bit av mig idag också. En bit som blir kvar. Den bit som såg mig bli vuxen, gå på konserter, bli arg på makten, vingla hem i Göteborgsregnet sena vinternätter och baka knäck. Den bit som såg mig bli den jag är när ”Mamma jobbar”. När mamma föreläser, skriver och låter teoretiska modeller förvandlas till förklaringar och pulveriserar motstridiga argument. När mamma reser till fjärran länder i snajdiga kostymer och fnissar jet-lagad på japanska Sumobrottarhotell. Som kan berätta mer. Som kan berätta nya saker. Skapa nya saker med dig. Som redan börjat. Som du redan avgudar. Som beskyddar dig från fylletanter och jagar dig runt runt så länge du orkar.

Jag har köpt nya prickiga och randiga kalasbyxor och din gudfar ska strax handla en tårta. Mormor har gjort laxsmörgåstårta, jag har bakat kakor från Sardinien, och pappa städar. Du är arg som ett bi nere på förskolans gård för att du inte fick ha på dig kalasbyxorna direkt i morse.

Innan jag går frågar du om Abba kommer på kalaset? Ja Abba kommer också Snorpan. Alltid. Min Abba, konstaterar du. Ja, två gudmödrar och en Abba. Det här blir en bra dag.

Innocense

Snorpan cykla! Vrålar du så jag tror att alla grannarna ska vakna. Vi ställde ut din cykel på balkongen igår för att du skulle glömma den och inte vilja ha med den till förskolan. Fungerade alltså sådär. Jag hämtar in den röda trehjulingen och din gudfar som är på besök pussar dig i pannan innan vi går iväg.

Vi parkerar cykeln innanför grinden. När jag går funderar jag på att ta den med mig hem. För tänk om någon skulle ta den? Hur skulle jag kunna förklara? Berätta att världen kan vara så dålig? Att människor är hemska och egoistiska? Att dom stjäl från barn? När vi läser barnböcker där barn ger andra barn snytingar stirrar du skräckslaget. Blir oändligt upprörd när dom puttas och är taskiga mot varandra. Det är inte så du har det på dagarna det är tydligt.

Sedan tänker jag att om jag lämnar cykeln där alldeles röd och blänkande och olåst. Då visar jag världen förtroende. Ett förtroende som kanske gör att den växer. Istället för att falla in i den roll som man redan givit den. Och om vi alla lät bli att låsa fast allt och rikta misstankar mot människor omkring oss, hålla i väskan hårdare om någon med ett opålitligt utseende stod nära, då kunde det vara lite bättre. Lite mindre kontroller av skäggiga ynglingars väskor på flygplatserna, lite mindre sneda blickar och rädslor. Din pappa säger att vi i Sverige utgår från att man kan lita på andra människor. I Frankrike är utgångspunkten att alla andra försöker lura dig eller vill dig illa. Därför vill han aldrig flytta tillbaka. Han säger att vi svenskar är som Bumbibjörnarna. Snälla och godtrogna. Och han menar det som en komplimang. Jag gör mitt för att vi ska fortsätta så och lämnar hojen vid grinden.

Någonannanstans

Jag var nästan frisk därborta. På stranden. På balkongen. Jag kände ingenting särskilt någonstans i kroppen. Sov. Var vaken. Åt och drack. Ingenting särskilt. Fötterna i varm sand och ditt lena hår mot min bara axel när vi satt på handduken. Blåmärkena efter slangar och nålar bleknade i oktobersolen. Mamma aj! Brukar du säga och peka på mina armar. Mamma inte plåster! Konstaterade du nu. Jag var inte tröttare än någon annan. Svettades inte på nätterna. Morgondis och turkost hav och en vit porslinskopp med kaffe i handen medan du och pappa lekte på stranden. Min mamma! Ropade du. Kom min mamma! Vi jagade varandra i dom alldeles perfekta små vågorna. Lagom till dina knän. Jag kände ingenting särskilt. Jag grät bara en enda gång på hela veckan. Ingen tyngd att bära, inga sjukhusbesök att stålsätta sig inför. Inte hålla emot. Bara vara vi. Inte vi och cancern. Bara vi.

Så fort vi kommer hem kommer symptomen. Upp på natten. Ont i halsen. Magen? Skakiga ben och svarta ringar och håret som fastnar i stora tussar i borsten. Försiktigt räknar jag tiden sedan mitt återfall. Tre och en halv månad. Medellivslängd med min behandling: 5-7 månader. Jag vill åka tillbaka. Vara den där andra mamman jag var förra veckan. Inte här i sjukhusets våld igen. Blodprov imorgon, röntgen på onsdag. Jag vill stänga dörren till det där rummet. Stänga hela avfarten till sjukhuset och bara köra förbi ut mot Arlanda igen. Vi rymmer du och jag och pappa Snorpan – vill du det?