Mer prylar

Jag skumläser en artikel i morgontidningen. Den handlar om att ”gå ur tiden” och om vad som händer med de minnen och den själ som man givit till föremål i sin omgivning. Om att när jag är död, då är den där kudden med ögon bara en halvful kudde – och inte ett minne av min mormor. Min mormors förkläde med körsbär var sytt av samma tyg som kudden men det vet ingen när jag är borta. Inte heller hur vi brukade baka kakor på loven och hur hon förvarade mjölet i en stor plåtburk högt upp i det kalla skafferiet där jag brukade låsa in mig ibland. Mina slitna basketdojor i mocka blir bara ett par svettiga skor. Inte dom där guldklimparna som den lilla japanska killen rusade genom halva Kyoto för att hitta, och sedan nästan svimmade när han kom fram för att han skulle låtsas att han inte var anfådd. Damen i artikeln säger att kanske kan hennes föremål få nya själar av nya människor efteråt. Kanske kan någon annan berätta för dig om korkburken från Sardinien och den lilla oranga glasfågeln? Eller så kan du hitta på nya minnen. Eller kasta dom i golvet om det känns bättre.

Innan vi går till förskolan hittar du en sandkaksform som trillat ur en väska i ditt rum. Det är en sjöstjärna som vi köpte i Frankrike och som legat glömd sedan dess. Den lekte på stranden! Säger du. I vattnet med badkläder. Snorpan ingen blöja. Bara badkläder. Mamma simmade. Mamma sjunga stjärnan! Och så sjunger du blinka lilla stjärna. Jag vill lägga den lilla gröna plastformen i den finaste asken i världen och gömma den i dig. I ditt minne. Så att du kan spara den. Så att dess själ blir kvar. Så att jag blir kvar hos dig.

Tältnätter

Jag hade velat ta dig och pappa med till fjällen. Tälta och elda. Krypa ner i sovsäcken och känna lukten av bränt kråkris i håret. Koka havregrynsgröt och fylla kåsan med gyllene hjortron som är våta av daggen på morgonen. Känna värmen som kommer in i kroppen av thét och titta på varandra med lite klibbiga ögon. Snart dags att gå.

Kanske kommer du att vandra med dina vänner sedan? När pappa är pinsam. Eller så kommer ni aldrig iväg tillsammans. Tälta på en parkeringsplats i Beitostolen, glömma spritflaskan i hallen och upptäcka att det sista paret underställsbyxor i ryggsäcken är blött. Eller försvunnit. Och ilsket anklaga dina vandraingskamrater för att ha stulit det. Få solsting utan keps och fnissa under en sten som ger den enda skuggan i Urdadalen. Bränna ovansidan av öronen i solen. Känna händerna domna i vattnet när du diskar kastrullen. Riva ett tält i storm och sylvasst regn på 10 sekunder i perfekt synkroniserade rörelser. Doften av tvål. Irra i dimman med en kompass i Mormaspasset och undra vad det var för fel på den där Claes Grundsten egentligen.

Vi har bara hunnit gå kort på dagen tillsammans. Jag brukade ha ett antal tältnätter per år uppskrivna som ett mål. Bra år = många tältnätter. Vi har inte fått en enda tillsammans. Men du vet hur gasköket ser ut. Hur det låter. Att den gröna kåsan är din. (Du får min gula också. Den från Kebnekaise om pappa inte vill ha den.) Ikväll tältar vi inne. Lagar mat på balkongen och sover i sovsäck. Du kanske får in rörelserna. Mönstret. Som jag ville ge dig.

Andras liv

Jag träffar en kollega. Han vet hur det ligger till så frågan om ”hur läget är” känns knepig tycker han. Det tycker egentligen inte jag. Jag mår finfint. Sprungit en halvmil kvällen innan, en bra bok snart i tryck och strax lunch med en energisk och sprudlande kollega och vän. På morgonen vaknade du tidigare än vanligt och ville att Broccolin skulle ha gröna Pippi-trosor på sig. Så vi letade fram dem. Drack lite välling och somnade om. Cyklade långsamt i omvägar till förskolan. Busade i lövhögar så djupa att jag hade blad ända upp på låren efteråt. Frukost med pappa och vi tittade lite på bilder från helgen.

Jag frågar hur han mår. Han säger att det är skit men i jämförelse med mig är det förstås bra och man ska inte klaga. Jag funderar ett tag över jämförelsen. Som om jag skulle vilja byta mitt liv – om än så kort – mot hans? Han har tappat många kilo sedan vi sågs sist, hårstrån också och hans ser trött och sliten ut. Det är hårt på jobbet. Han har svårt att säga nej för det finns ingen annan. Barn som kanske har det lite jobbigt i skolan har jag hört. Insomnia själv. Så mycket övertid att han kan vara ledig flera år. Men ingen tid att göra det han verkligen vill på jobbet. Fast. Det har varit så i flera år. År när barnen varit små. År när man kunde varit lycklig varje dag kanske? När man kunnat sova på nätterna. När man inte varit stressad. Känt att man har kontroll. Sådana dagar som han lever har jag kanske haft ett tiotal i livet. Han går mot tio år. Jag skulle inte byta. Inte en chans. Mitt liv kommer kanske vara riktigt ruttet den sista biten – men nästan hela vägen dit har det varit den skönaste, gladaste, varmaste resan man kan föreställa sig. Beklaga inte mitt liv. Jag vill inte ha någon annans.

20121030-093840.jpg

Mörker

Höstkväll och finmiddag hos mamma och pappa. Det kanske är fredag men troligtvis lördag. Vi ska äta krabba. Mörkgröna och vita gardiner vävda som löpare och en likadan duk på bordet. Ljus i höga träljusstakarna som kommer fram till finkalasen. De frostade och lite knöliga Ittala-glasen för vinet, men jag får inte smaka. Det regnar lite mot fönstrena. Städat och inga knöliga mattor eller strumpor i hörnen. Finkläder och lite pirrigt fastän jag tror att det kanske bara är vi och gudmor och gudfar. Avacado till förrätt, eller sådana där tunnbrödskorgar. Till efterrätt någon sorts chokladmousse gissar jag. Mina fötter som glider över parketten med hala strumpbyxor. Är jag 8 år?

Efteråt kaffe i soffan med silverfatet med mammas nötkakor. Jag dricker apelsinjuice helt säkert. Sömnig efter ett tag och går upp och byter till nattlinne. Det där långa vita med turskosa och röda små hjärtan. Som luktar nytvättat och är lite stelt. Somnar till rösterna på avstånd. Sorl. Försöker inte lyssna. Bara hör att dom är där. Mamma och pappa. Som alla andra likadana kvällar. Sådana kvällar jag ville att du skulle få med oss också Snorpan. Kvällar när mamma luktar lite parfym, har spray i håret och pappa får hjälp att välja tröja. Fast det hade din pappa klarat själv förstås. Det är nya tider. Med mer dammråttor och smutstvätt överallt. Och troligtvis hade det varit din pappa som lagat efterrätten i vår familj.

Prövningar

Vissa säger att Gud inte ger mer prövningar till människor än vad de kan klara av. Så om jag är stark skulle jag då få mer att brottas med och kämpa mot? Då hade jag gärna varit det svagaste röet för vinden. Varje dag ser jag människor som prövas mer än de klarar. Som inte har mat att äta. Trasiga skor på vintern och som sover ute. Som inte kan sluta dricka, gråta, irra eller yra. Uppenbarligen har de fått större prövningar än vad de klarade av. Det har jag också fått. Jag klarar inte det här. Jag dör ju faktiskt av det. Och det kommer jag aldrig att kunna acceptera och tycka är rimligt eller gott.

Jag blev intervjuad om min cancer och fick frågan om något positivt kommit ur sjukdomen. Mitt svar var nej. För även om jag mötts av en kärlek från främmande människor som jag inte trodde var möjlig och även om jag fått uppleva så värmande omtanke från så många så väger det så lätt som en fjäder i jämförelse mot min förlust. Att inte få se dig växa upp. Att inte få höra dig stava dig igenom engelska glosor, göra mål eller missa skottet på en grusplan en blåsig söndagskväll i september eller bara få vakna med dig igen och igen och igen utan att veta att det snart tar slut. Jag skulle byta denna fantastiska underbara kärlek från medmänniskor som få får uppleva och som jag inte trodde fanns utan att blinka. Ta det röda pillret och glömma allt det bra jag fått.

Inget bra har kommit ur min cancer. Jag älskade varje sekund av mitt liv med dig innan jag visste vad som väntade mig. Nu har jag kvar den känslan men med ett brännande sår från vetskapen att det snart tar slut. Det är inte bättre. Det är annorlunda och sämre. Att bli en starkare människa har inget värde om man ska dö. Det är något man gör för att inte gå under tidigare än man måste. Inget annat. Imorgon ska jag bygga min sköld hårdare och högre. Jag ska löpträna, ta sprutor för att trigga mina vita blodkroppar och tvinga min hjärna att tänka på andra saker. Men det är för mycket. Jag dör i alla fall.

Tunnelbaneprat

På väg till behandlingen igår. Snett bakom mig på tunnelbanan står en pappa och pratar med en mamma. Dom verkar jobba på samma jobb. Han berättar om hämtningar och lämningar på förskolan. Hans fru tar 80% och han 20%. Han hämtar två dagar i veckan. Det är omöjligt för honom att gå tidigare fler dagar. Hans tjänst bygger på närvaro. Han tog ingen föräldraledighet med barnet dom pratar om. Det var otänkbart. Han är den enda som kan göra det han gör och har man 12 man under sig måste man vara på plats. Jag vill skratta honom rakt upp i ansiktet. Omöjligt? Han orerar vidare.

Nu ligger andra barnet i fruns mage och vill inte komma ut. Det borde kommit förra måndagen. Om det inte kommit på fredag har dom en tid för att putta ut det. Han hoppas att det ska vara möjligt att ta två månaders föräldraledighet den här gången. Hoppas? Vara möjligt? Som om beslutet inte var hans. Som om han inte hade all den makt han låtsas att hans chef/tjänst/företag har. En sak ska du veta Snorpan, människor har ofta mycket mer handlingsutrymme än vad de påstår. Det är larvigt av honom att säga att det inte går att vara föräldraledig. Det är ett val han gör. För att han vill ha en viss ekonomisk standard. Åka på skidresor. Äta hämntmat. Ha städhjälp. För att han trivs med sitt jobb. För att han vill göra karriär. För att han valt något annat. Jag sneglar på honom. Välklädd. Dyr rock och dyra skor. Dyr väska och halsduk. Det sammanlagda priset motsvarar nog två månader av den inkomstförlust familjen skulle få om han var pappaledig och mamman jobbade, tänker jag.

Jag vill skrika att han inte har en jävla aning. Inte har begripit ett smack. Att han missar så mycket. Att om tåget krockar i tunneln och han dör nu så är han en diffus figur som kommer hem och leker en timme innan barnet somnar men inte mer. Att han inte ansträngt sig det minsta för att vara där. Att han tror att ett sketet företag bryr sig ett smack om honom. Men att han misstagit sig. Om han hade bara en av mina tumörer skulle han se sitt självbedrägeri och sin förlust. Jag tittar på kvinnan mitt emot mig som också hör allting. Som för att få medhåll. Hon himlar med ögonen och tycks undra om det är år 2012 och mannen faktiskt verkligen är en yngling i 30-årsåldern. Och tyvärr är det så illa. Människor har förstås rätt att välja. Men man ska erkänna för sig själv – och för andra, ibland för sina barn. Att det är just ett val. Visst kommer val med en balansräkning. Kostnader av olika slag. Men vad som väger tyngst bestämmer du min älskling. Så stå för ditt val.

 

Pippi

Du älskar Pippi. Pippi och Emil är det enda du ser på TV. Pippisången kan du redan och vi läser böckerna om och om igen. Du har Pippitröjan och Pippimössan och Pippivantarna varje dag och jag sjunger Pippisången på beställning när du ska sova och du frågar var Pippis mamma är. Hon ställer sig i fönstret och pratar med henne ibland i filmen. Hon är i himlen säger jag. Du upprepar meningen men förstår förstås inte vad det betyder. Jag tänker att det kanske kan hjälpa dig så småningom om du kan tänka att jag är tillsammans med Pippis mamma i himlen. Mormor syr ett Pippiförkläde. Och jag har börjat nästa syprojekt efter koftan. En Pippidocka. Lite oklart vad mina syslöjdsfröknar skulle tyckt, men hon har nu kropp och flätor fastsydda och början till ett förkläde. Vi pratar om att sy ögon och näsa och mun och hon sitter med vid bordet när vi äter. Du kör runt henne i din lilla vagn och låtsas klippa hennes lugg. När jag åker till himlen ska hon vara färdig och kunna trösta dig lite grand tänker jag. Då ska jag sätta mig med Pippis mamma däruppe så att vi kan prata alla tillsammans.

Fanhelvetesjävlaskit

Vita laget på banan = bra och behandling pågår igår, idag och imorgon

Många metastaser krympt eller försvunnit = också bra, heja mer tid

De två lungmetastaserna skiter i cellgifterna och en av dem växer explosionsartat = skitdåligt.

Tiden med en ”frisk kropp” som aldrig opererats, som kan springa snabbare än mångas, som gör att jag kan vara en mamma som vilken som helst, som gör att du kan klättra på mig hur mycket du vill, leka flygplan, hoppa på min mage och kramas är snart slut. Halva lungorna kommer gissningsvis att opereras bort. Slangar och dränage och jag vill inte ens tänka på det. Min hela fungerande kropp ska sargs och plågas och jag måste kämpa mig tillbaka från det samtidigt som jag kämpar mot allt det andra. Min hela glada kropp har hållit mig på bra humör. Jag har kramt den hårt varje morgon. Berömt den i spegeln och smickrat den i duschen. Pushat den i uppförsbackarna och fått svar tillbaka – jag är med! Jag tvingar tårarna att stanna i huvudet. Vill krama ett stort gosedjur som du gör när du somnar och din pappa hämtar den gigantiska broccolimjukisen från IKEA som jag sedan sover med hela natten. Broccoli?! Fnissar du när du kommer och väcker oss på morgonen. Ja älskling, broccoli ska visst vara bra mot cancer, på en massa sätt.

Tills operationen äger rum finns den inte. Jag är hel idag. Och kanske en vecka till.

Det nya

Jag har en ny strategi sedan någon vecka tillbaka. Min cancer finns inte. Så fort det dyker upp en tanke pressar jag igen dörren. Jag besöker inte sjukhuset mer än jag måste och öppnar knappt ögonen när jag är där. Näsan i en bok. Telefonen mot örat. Någonannanstans. Min förmodligen nära förestående död finns inte heller. Hissnande panik över din och pappas eknomiska situation när jag är borta trycks bort direkt. Tanken på hur länge du kommer att fråga efter mig kvävs direkt. Likaså på var jag hamnar sedan. Om mörkret är ljus eller inte. Det får vänta. Jag kan inte längre leva och fundera på det samtidigt. För någon vecka sedan gjorde jag en viktig jobbgrej. En stor sak som krävde förberedelser, skärpa och att leverera. Jag klädde upp mig. USB-stickan i fickan. Papprena i ordning. Svarade på frågorna. Var mitt jobb-jag till 200% som om det var det enda som spelade roll. Jag hade rankats högt och skulle nu testas. Men min behandling hade ändrats och dagen innan låg jag uppkopplad med cellgifterna flödande genom kroppen. På morgonen innan hävde jag i mig kortisontabletter och i väskan hade jag en spruta som skulle starta igång produktionen av vita blodkroppar. Den skulle jag ta direkt efter min presentation. Jag satte mig på tåget till Radiumhemmet direkt efter urladdningen. Fylld av upplevelsen, uppmärksamheten och adrenalinet och lyckoruset att jag kan och att jag är bra på det. Samtidigt fylld av oron för att tjafsa med sköterskorna om sprutan, om vad som skulle hända om nästa behandling inte blev av, resultaten av röntgen, dig och pappa ensamma, hur lång tid kvar…Hjärtat som slog fort. Lite för fort. Känslan av att det är såhär det händer. En hjärtinfarkt av att det bara blir för mycket. Framme vid sjukhuset och känslan av att se ut som om jag kom från en annan planet. Dräkt. Skor som klapprar. Portfölj och yrkesverksamhet. Alla andra som tassade. Mysbyxor, peruk och dålig hållning. För mycket av allt. Då bestämde jag mig. En sak i taget. Cancern finns inte nu. Inte min död heller. I den franska solen på rivieran fanns den ju inte. Bara doften av kaffe. Vågorna. Blå himmel. Turkost hav. Soldiset. Funderingar på var vi skulle hitta en restaurang som serverade mat så tidigt som du ville äta. Din sandal som vi tappade och hittade. Livet. Inte döden. Nu blir det samma sak här hemma. Fuck cancer och fuck döden. Jag skiter i mina röntgenresultat, jag skiter i behandlingarna och blodproven. Jag lyssnar med ett halv öra för jag har annat för mig.

På löpbandet på gymet på sjukhuset traskar en dam energiskt framåt. Hon har kort snaggat hår på väg att växa ut igen. Hon är lite rund och viftar på armarna samtidigt. Hon frågar om jag kan höja volymen på stereon. Jag höjer. Den spelar Born to be alive och det är så bra och så fånigt att jag vill skratta. Jag tänker att det är hennes låt. Hon är ute på andra sidan efter en behandling. Bygger upp sig och börjar på nytt. Jag skrattar lite och hoppas att nästa låt blir Stayin’ alive, för det är nog min sång nu.

Pippi

Vi var på Junibacken och hälsade på i Pippis hus. Du var så sprallig och glad att du inte visste vart du skulle ta vägen. Satt i mormors knä och åt pannkakor. På Lilla Gubbens rygg. I ett stort rött flygplan. Provade Pippis förkläde. Jag tänkte inte på döden alls. På att jag inte kommer att packa din matsäck när du ska på utflykt med skolan. Inte ens när barnen på Djurgårdsfärjan plockade upp sin frukt. Jag bara studerade vilken sorts frukt de plockade upp. Banan, äpple, äpple, banan, russin, banan.

När vi kom hem var du jättetrött och vilade i soffan. Jag tänkte på soffan hemma hos mormor och morfar. På känslan av hemma. En mjuk varm filt alltid inom räckhåll. Mat man tycker om på bordet. Pippi på TV. Mamma och pappa brevid. Som är glada och snälla och har tid. Just nu har du det precis så bra som jag hade det. Jag vill att det ska fortsätta så.

Häromdagen var vi på plask och lek eller miniplask eller vad det nu heter. Du älskade din simfröken sist ni sågs. Det var huvudskälet till att du ville bada tror jag. I över ett år träffades ni. När vi kommer dit har du inget minne av honom och gråter i panik. Han finns inte lagrad någonstans i ditt minne. Jag underar hur det skulle vara om jag dog nu och kom tillbaka om några år. Skulle du känna igen mig? Min lukt? Min beröring? Min kärlek? Mitt enda hopp är att min kurtor har rätt. Att någon sorts psykologisk process som kallas internalisering ägt rum. Att jag finns innuti dig även om du inte minns mig. Det ska visst hända någon gång innan barn fyller 2. Jag kramar dig så hårt jag törs och vi bygger koja i sängen på morgonen innan förskolan. Vi läser några böcker och jag stannar kvar och läser en till när du säger mer. Jag försöker fylla dig med lite till av mig. Av din mamma som du kan ha med dig någonstans därinnuti. I framtiden. Känner du det? Finns jag där i dig idag?