Vita laget på banan igen

Jag träffar min PT på morgonen efter blodprovet. Hur mår du? Frågar han. I rösten hörs att han ser att det inte är bra. Han, till skillnad från sjuksköterskor och läkare, tittar på den han talar med. Och han känner mig som patient. Jag känner att det är svart i mina ögon. Att dom är tomma och arga. Uppgivna till och med. Sådär som jag hoppas att du inte behöver se mig. Jag vill ha min jävla behandling säger jag. Det är så jag mår. Och om jag inte får den vill jag ha något som gör att jag kan få den. Ingen väntan på ingenting. Inte utan en medicinskt motiverad förklaring. Tränar. Gör en extra repetition på arm-mördarövningen. Nästa gång ökar jag motståndet. Jag har blivit starkare. Bättre. Mer jag. PTn gratulerar.

Men för varje dag med uppskjuten behandling känner jag hur cancercellerna som invaderat min kropp äter upp den lilla tid jag har kvar. Timmar och minuter när vi kunde tramsa i sängen, gå på Skansen och åka den där kanan som är som en tunnel i en ormkropp så att jag måste ligga på mage och skrapa med fötterna för att kunna bromsa dig, springa fort, cykla eller…vågar jag tänka det? Åka skidor och pulka. Att jag är kvar när snön kommer. Varje gång jag blundar eller är i mörkret kommer frågan. Är det såhär det känns? Är det samma sorts mörker? Paniken runt hjärtat när jag slår efter lysknappen. Snabbt.

Men idag är vita laget på topp. Imorgon tar vi tillbaka lite tid från monstret. Eller imorgon? I övermorgon tycker någon förvirrad sjuksköterska eller läkare som försöker lura mig på ytterligare en dag genom att boka om mig till onsdag. Men du, vem du nu var, må du få en riktigt rutten eftermiddag med sur mjölk i kaffet, ryggskott och ett rejält stopp i tunnelbanan på hemvägen. Snorpans mamma ska ha sina cellgifter imorgon, allt annat kan du glömma. Ingen ska passera före mig i någon kö. Jag har en sjukvårdstorped på min sida och det är bäst du aldrig gör om det du gjorde idag. Just saying…