Kekka och Dr K

Dr K

En vän ringer mig. Han har hört från en annan vän att jag är sjuk. Han frågar om jag kan prata och om jag vill. Jag sitter på Tvärbanetåget men säger javisst. Jag har slutat bry mig om att andra hör eller att jag stör. Jag har inte tid att bry mig om det. Jag är ledig och kan prata där jag är. Jag slungas tillbaka i tiden av hans ord. Han säger att han är upprörd över att jag ska dö, av rent egoistiska skäl också. Han vill att jag är kvar. Jag är en del av hans uppväxt. En del av vad som format honom och gjort honom till den människa han är idag. Jag blir varm och får en klump i halsen. En klump för att det berör mig, och för att jag också minns. För att han format mig, för att det ger mig hopp om att även om allt inte blir så bra och tryggt hemma som om du haft en mamma – så kan du möta fantastiska människor när du bli större som gör dig till en lugn och bra person. Jag önskar dig vänner som Dr K. Han säger att han minns när vi låg i varsin ände av mormor och morfars soffa i vardagsrummet och pratade om framtiden. Vi var kanske 16 år? Vi bestämde att om vi inte hittat kärleken när vi fyllt 30 skulle vi ses på Arlanda och resa iväg för att börja ett liv tillsammans. Sådär som alla säger. Vi trodde loppet var kört när man var så himla gammal som 30. Jag minns allt galet vi pratade om nätterna igenom, livet, universum, sköldpaddor och tält. Han var inte som andra. Hans själ och hjärna var ihopskruvade på ett annat sätt. Tröjan bak-och-fram i skolan utan att märka det, matassietter under sängen sedan flera veckor, hängde i en lyktstolpe på rasten när allt handlade om att se cool ut och vara som alla andra, tyckte inte det var pinsamt att lyssna på ohipp musik som Richard Marx. Vi hittade varandra. Vi gjorde varandra lyckliga och olyckliga. Jag växte med honom och han med mig. Helt platoniskt om jag minns rätt. Jag tänkte att han blir en sådan som förändrar världen, ett Nobelpris som minst. Jag älskade honom som ingen annan. Det var stort och viktigt. Att få tänka tvärtom. Att våga utmana. Att våga testa tankar utan att dömas. Vi formade varandra.

Kekka (Förlåt kära vän – Snorpan får ditt egna namn i sin text)

Och för några dagar sedan, jag ser först nu att det var samma sak som hände. Vi träffade en av mina allra första vänner nyss. Sedan lekis har vi kännt varandra, var vi kanske tre år då? I bakluckan på hennes mammas lilla röda Lada åkte vi. När vi är hos henne nu ser jag min Brio-anka i trä i en bokhylla och du springer runt med exakt samma gula vagn som den jag hade som barn. I bokhyllor och skivställ står många lika titlar, kanske hänger en av mina gamla tröjor i en garderob? När jag tittar runt och tänker säger hon att det är så konstigt. Trots att vi knappt umgåtts de senaste 10-12 åren är det lätt att prata om här och nu och allt man vill. Vi har samma språk, har gått på samma vägar och har böjts till liknande toner. Jag tänker på munspel som man spelar på på ett visst sätt så att de till slut får sin egen klang och sina egna toner. Sådana är vi. I varsitt hus inte långt från varandra har vi delat våra lekar, skolprojekt och kärlekssorger och musikmirakel. Steve uttalas Steve och inte Stiiiiv i våra texter, det var viktigt för oss och obegripligt för andra. Vi och ingen annan hängde in kassarna från nattens bokrea i Stures garderob på tisdagsfusion med Lokko i Dj-båset. Nattsudd och litterärt nörderi hängde ihop för oss två som en stor stark och en plankstek för andra. Hon säger att det är konstigt men förstås ändå inte. De åren då vi sågs som mest, våra lekisår och våra tidiga tonår, det var då man blev den man blev tänker hon. Formades. Tänk om fina Stina eller kanske någon på förskolan nu blir din lilla gula Kekka?

Återfunnen

Klockan fanns i en jackficka. Odjuret är rentvått. Jag lät dig stoppa ner handen i fickan och hitta klockan själv. Sedan tog jag dig i handen och vi gick in till katten. Jag klappade den på huvudet och sa förlåt att vi anklagade dig. Du sträckte ut handen och klappade också. Snorpan förlåt.

20120919-085611.jpg

20120919-085621.jpg